Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Det kan ju har varit hennes sorgreaktion, att inte orka komma på begravningen. Att det blev för jobbigt för henne då ni förlorande sonen. Det finns ju många olika förklaringar till ett beteende.

först vill jag beklaga förlusten av ditt barn. Jag har lyckligtvis inte varit med om det själv så det är alltid svårt att säga hur man själv skulle göra. 

Men jag tror jag skulle bli väldigt besviken på min syster om hon inte dök upp på begravningen. Nu tror jag visserligen hon inte skulle bete sig som din syster,

Problematiken ligger väl i hur hon är som person, och att hon har ett beteende som du inte gillar. Dvs hon verkar vara ganska egocentrerad. Jag tycker nog att dina föräldrar borde tryckt på henne hårdare att dyka upp, för om hon var 23 och ego kanske tanken inte slog henne att du skulle bli ledsen.

Sen är det ju väldigt svårt att ta upp en sådan sak många år senare. Om du vill reda ut det med henne måste du nog vara väldigt tydlig och förklara att du inte tänkte på det så mycket då, men att det har blivit svårare och svårare för dig att förstå och hantera hur hon kunde göra det valet. Kanske är hon ändå mågnare nu och kan ta en diskussion?

Om det itne går att diskutera med henne så kanske du helt enkelt får välja själv vilken typ av relation du vill ha. Du säger att du vill at thon ska vara en del av er familj. Om du ska komma över bitterheten och vill att dina barn ska kunna ha en relation till din syster så kanske du får söka hjälp att bearbeta den proffessionellt? FÖr bitterhet är svårt, blir det för djupt så påverkar den alla och även dina barn för de lär känna av dina känslor mot din syster.  

Väljer du att bryta så måste du kunna förklara för dina barn såsmåningom varför. VÄljer du att fortfarande ha en kontakt så kan du ju själv välja hur den ska se ut. När du kan hantera känslorna bättre och få distans till dem, kanske ni kan ha en "basal" relation. Dvs att du inte förväntar dig något av henne utan bara kan acceptera att hon är som hon är när ni träffas. Mer eller mindre jobbig men ändå din syster. Jag har gjort så med en del gamla vänner (vilket inte är samma sak, jag vet, men ändå). DVs man inser och accepterar att relationen inte ger en själv mycket, men om och när man träffas så umgås man abra utifrån hur man vet att den eprsonen är. Man är förberedd på deras agerande och kan ta det för vad det är, för man förväntar sig inte mer. DÅ blir det mycket enklare, om man itne sätter krav.
 

Min syster är ingen idiot, hon har bara svårt att inte alltid sätta sig själv främst. Det är inte hennes fel utan ett resultat av vår uppväxt och våra föräldrars sätt att behandla henne. Allt är "my way or the highway" för henne, hon är nämligen van att få ha det så, pga våra föräldrar.

Vad gäller att vara långsint så är jag inte det, jag exploderar oftast och sedan är det över. I vanliga fall förlåter jag eftersom det kostar för mycket energi att vara arg och bitter och ingen mår bra av sånt, men den här gången kan jag inte förmå mig att gå vidare, att förlåta och än en gång inte ställa henne till svars för vad hon gjort.

Jag är självklart på inget sätt ett helgon och hon har säkerligen ett flertal saker hon vill ta upp med mig och ställa mig till svars för, men jag har aldrig svikit henne. När hon har skadat sig har jag alltid ringt eller åkt för att hjälpa henne, detsamma när hon varit sjuk. Jag har försökt engagera mig och lyssna på  de draman hon regisserar i sitt huvud men har tröttnat när det är samma visa varje gång. Vännerna har inte gjort det hon ville att de skulle göra och då har hon grälat med dem och självklart är det aldrig hennes fel.

Jag läste inte ens klart hela din berättelse då man blir frustrerad och kokar av ilska.
Nu kan inte jag sätta mig in i hur det skulle vara, eller kännas, och allt som hör till.
Men när ens eget barn inte längre finns vid liv, och man vill att ens syster ska komma
så tror jag att det handlar om stöd, kanske en axel att luta sig mot och så mycket
mer än det!
Så NEJ, personligen tycker jag inte det handlar om att förlåta eller ej,
en normalt funtad människa gör inte så öht.
Det går inte glömma, men försök gå vidare. Se det som att det var hennes val och
hennes beslut. Visst, hon är din syster, men så mycket brydde hon sig..

Jag skulle nog "förlåta" då energin som det kostar att vara ovän kostar alldeles för mycket. Men sedan behöver det inte innebära att man umgås och ställer upp för varandra. Kanske skulle det vara bra om du och hon satte er ner och pratade igenom detta. Hon är en vuxen människa och så himla känslig kan hon inte vara att hon inte tål att höra vad du har att säga, vuxenvärlden är hårdare än så och det är nog nyttigt för henne.

Jag förlorade en mycket nära och kär vän för 1,5 år sedan. För att jag skulle få gå ifrån mitt arbete var jag tvungen att ringa någon (vilket blev min syster) och tala om vad som hänt. Hon har aldrig därefter ringt eller frågat hur det är med mig (jag fick en chock och var sjukskriven) men det har förvisso inte mina föräldrar gjort heller mer än att pappa frågade mig lite ytligt vad som hänt när jag kom hem till dem dagen efter (åkte ganska kvickt därifrån p g a deras ointresse och den stora sorg jag kände). Med det vill jag säga att bara för att man är släkt behöver det inte innebära att de står en nära. Blodsband förpliktigar inte och är inte skäl nog att vara bästa vänner. Jag kan säga att jag har lärt mig att inte vända mig till någon av min familj om jag skulle drabbas av samma förlust igen. Firar förvisso jul (om jag är ledig) och andra helgdagar samt hjälper till om det behövs och det gör jag för att jag inte vill känna dåligt samvete om något skulle hända dem men jag skulle givetvis inte ringa dem igen om något skulle hända mig och jag skulle behöva stöd.

Jag har inte läst några svar alls.

De kanske är så att din syster åxå va i chock? Att hon inte visste hur hon skulle hantera allt. Jag har väldigt svårt att tänka mig att hon faktiskt tycker att en tenta är viktigare.