ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Förlåt jag svävade iväg där en del, min ovana trogen. Borde nog få igång den där jäkla bloggen och bolla av mig i

Jag har alltid lidit av prestationsångest. Mina föräldrar gav den till mig, dock verkligen inte medvetet. Jag har fortfarande prestationsångest(dock mindre), men konstigt nog är det just i mitt föräldraskap som det inte inte existerar ens en gnutta av prestationsångest. Jag vill inte föra vidare beteendet till min dotter.

Städmani lider jag dock brutalt av. Lite hålls den väl i schack av att jag blivit bättre på att delegera så att vi nu delar än mer på sysslorna. Hoppas det blir bättre för dig tids nog.

Är vi tvillingar eller För det där är ju jag. Innan jag fick barn så lagade jag mat när jag var hungrig, sen om kl var 01 eller 17 spelade ingen roll, jag kunde dessutom leva på den maten i en vecka framåt, hade inget behov av att variera, var maten god så var den liksom. Har också problem med det där med att hälsa på andra, får försöka mentalt förbereda mig en bra stund innan OCH sen kukar allt ändå, inga kläder passar eller känns bra, jag blir trasig av stress, vill skrika och gråta samtidigt och ibland gör jag det också.

Jag har ett helt rum fullt med saker jag måste gå igenom, såsom urväxta kläder och annat. Som måste bort!!!! Släpade ner en massa av det, resultatet är kaos! Så nu funderar jag på att släpa upp allt igen och stänga dörren där ett tag till helt enkelt! Bättre att få ordning på de rum vi bor i än få ordning på ett jävla rum jag samlar bröte i. Försöker jag tänka realistiskt i vart fall.

Jag förminskar nog också mina problem, var bra du skrev det, behövde nog läsa det svart på vitt. Får dra upp det vid nästa möte tror jag.

Jag hoppas samtalet går bra för dig, jobbigt sånt där. Hoppas det går igenom. Min syrra fick inte ha sin grabb extra på fritids/ förskolan när hon var föräldraledig mer nr 2, trots att det är sonen där som har adhd och absolut hade behövt det.

Min pappa är lite likadan. Trots att han ironiskt nog jobbar med människor som har olika diagnoser eller är psykiskt sjuka. Han kan säga riktigt hånfulla saker om patienterna apropå deras diagnoser och inte koppla att han faktiskt då också pratar illa om mig.

Han har alltid tyckt att jag varit jobbig, att det alltid varit något problem med mig och att mamma pjoskat(vilket hon inte har) med mig. Han säger att det inte stämmer, men jag har alltid känt att han skämts lite över mitt sätt att vara och önskar att jag(med hans ord) "bara kunde vara normal och bita ihop".
När det blev tal om diagnostisering viftade han bara bort det och sa att det var bara jag som var jobbig som vanligt och att han minsann vet vad han talar om eftersom han jobbar på rättspsyk.. Jag var absolut inte som hans patienter. När jag dessutom fick två diagnoser och misstänks för en till....
Han har också alltid vägrat att anpassa sig lite efter mina begränsningar. Jag har exempelvis talat om för honom att man inte kan prata svävande till mig, jag misstolkar lätt då, men han tänker då inte underlätta för mig. Det är bara att bita ihop.
Vi är inte jättebra vänner direkt, men allt bottnar inte i det här ändå.

Då har vi lite samma fast olika problem med föräldrar då. Konstigt de där, hur vissa kan vara insiktsfulla och förstående osv med andra och så vips inte alls med sina barn eller andra nära och kära, mycket knepigt. Jag tänker ofta att det är någon form av försvarsmekanism. För jag är helt säker på att innerst inne så vet min mamma, hon vet så väl, vi är så lika att det skrämmer folk ibland, min dotter i sin tur är lika oss båda två.

Min syster har NF i det ligger ju adhd liknande symptom inbakade, men som kan växa bort som vuxen, det har aldrig varit några problem för min mamma. Min andra systers problem/ sjukdom har heller aldrig varit några problem. Only me, men så tror jag hon dömer mig efter sig själv, just för att vi är lika, kan hon så kan jag minsann.

Jag är ju vän med min mamma och jag är glad att jag är det. Någonstans tror jag bara jag gick förbi mentalt på ett sätt hon inte var beredd på, jag fann min ödmjukhet inför mina egna och andras brister fortare i livet än hon gjorde. Det är trots allt bara de sista kanske 3 åren jag hört henne erkänna att hon har fel då och då Fnissar inombords varje gång de händer, det är dock inte ofta men ändå

Har dock aldrig uppfattat att min mamma skäms över mig, det är jag väldigt glad för. Men jag tror grunden för det är att vi är lika och att mina ibland märkliga handlingar inte är så märkliga för just henne. Så just där har jag nog kommit lindrigt undan. Att bli vansinnig och hamna i slagsmål är ju trots allt heeeelt normalt, inget konstigt alls om man frågar min mamma, som för övrigt var 40 sista gången hon blev sådär arg och då drog hon en finsk man längs hela bardisken på färjan och släppte honom i golvet när den tog slut, helt normal jajjemen!

Man får vara bitter. Ibland behövs det också, bara man inte låter det äta upp en och sluka en helt, tänker jag i vart fall.

Jag är också sådan, i mitt huvud, hur allt skall vara skötas, vad jag måste och vill göra, stressar sönder mig. För när jag var mer överaktiv utåt så fick jag gjort mer, var mer produktivt idag sitter rastlösheten i mitt huvud, stressar sönder mig. Jag drog upp det där med middag och att äta på fast tid på öppenpsyk en gång, just för att det skapar sådan ångest hos mig och jag känner mig som en usel jävla förälder när jag inte får ihop det och berättade samtidigt om min syrra som alltid alltid gör middag, nästan samma tid och alltid lägger sina barn vid samma tid osv.

Kvinnan frågade mig då, så du menar alltså att detta med lagad middag varje dag vid en bestämd tidpunkt alltså är avgörande för hela föräldrarollen, det avgör om man är bra eller dålig? Du tycker inte att några andra saker spelar in där?

Ehhhhh näää och ehhh joo såklart annat spelar in.

Bra då tycker jag du skall försöka släppa det där med middag varje dag, samma tid, för du låter inte barnet svälta om det är hungrigt. Va nej, hon får ju något att äta om hon är hungrig. Ja men dåså, då tror jag faktiskt att hon överlever även om hon inte får lagad middag varje dag vid samma tid och förresten tror jag hon tycker det är roligare med en mamma som går till parken och leker när vädret är bra än en mamma som alltid stressar hem jagad med drömmen om middag kl 17 varje dag.

Känns som hon hade en poäng där, jag släppte lite på min middags stress. Ibland tuggar den på mig. Men så tänker jag att oftast när jag lagar så lagar jag mycket, kommer jag då ihåg att frysa in, ja då finns det ju absolut mat, bara att micra Och så har jag slutat vara så jävla redig och ha så höga krav på vilken mat vi skall äta, köttbullar är bra, man dör inte av korv och bröd eller makaroner. Har slutat laga mer avancerad mat helt enkelt. I sista änden så föredrar min dotter det där enkla, det är bara jag som vill äta bra osv. Hon älskar köttbullar, det kan man tydligen leva på om man frågar henne.

Jag tror att pappas känslor lite bottnar i att jag är enda barnet. Så han är både lite bitter mot mamma(de är skilda och han skulle aldrig erkänna det för någon) för att hon sa stopp efter ett barn(eller två om man räknar syster som dog innan jag föddes) och att det enda barnet blev så misslyckat. Enligt honom då, inte enligt mig( I rock! ).

Trist ändå. 

Fast jag älskar din inställning

Jag har lite samma till mig själv iaf som människa, människan häxan liksom. 

Sällan har jag pustat ut så mycket när jag kunde sätta namn på det som var fel i mitt liv. Men vägen genom vården och den oförståelse man möter hos läkare tills man träffar rätt person är skrämmande.

Nu har jag påbörjat min medicin igen efter rigorösa kontroller och urinprov trots att jag alltid lämnat negativa prover.

Råkade ut för det att jag förlorade min bästa vän,min andra närmaste vän blev mördad sen dog min mormor och på vägen till hennes begravning ringer min barndomsvänner mamma och berättar att hennes son tagit livet av sig. Allt detta inom loppet av 8 månader. Vetandes att jag har min diagnos och att jag har på tok för starka känslor klippte dom Mona mediciner för att mitt jävla PET värde var för högt men inte en tillstymmelse av att jag kanske borde prata med nån terapeut eller så! Mycket märkligt !

Fick senare veta att "tyvärr" var inte riktlinjerna helt klara så därav fick jag ingen hjälp.

Väl inne på beroende kliniken fick jag äntligen kontakt med huvudläkaren som satte mig direkt på mediciner och fixa en terapeut för åt mig och vips så var allt i frid och fröjd igen.

Men vilken jävla resa att få diagnos och rätt mediciner