• Anonym (Yrja)

    ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

    Hej!

    Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?

    Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte Glad

    För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html

  • Svar på tråden ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen
  • Majspinglan
    HäckHäxan skrev 2014-09-09 19:07:32 följande:
    Är vi tvillingar eller För det där är ju jag. Innan jag fick barn så lagade jag mat när jag var hungrig, sen om kl var 01 eller 17 spelade ingen roll, jag kunde dessutom leva på den maten i en vecka framåt, hade inget behov av att variera, var maten god så var den liksom. Har också problem med det där med att hälsa på andra, får försöka mentalt förbereda mig en bra stund innan OCH sen kukar allt ändå, inga kläder passar eller känns bra, jag blir trasig av stress, vill skrika och gråta samtidigt och ibland gör jag det också.

    Jag har ett helt rum fullt med saker jag måste gå igenom, såsom urväxta kläder och annat. Som måste bort!!!! Släpade ner en massa av det, resultatet är kaos! Så nu funderar jag på att släpa upp allt igen och stänga dörren där ett tag till helt enkelt! Bättre att få ordning på de rum vi bor i än få ordning på ett jävla rum jag samlar bröte i. Försöker jag tänka realistiskt i vart fall.

    Jag förminskar nog också mina problem, var bra du skrev det, behövde nog läsa det svart på vitt. Får dra upp det vid nästa möte tror jag.

    Jag hoppas samtalet går bra för dig, jobbigt sånt där. Hoppas det går igenom. Min syrra fick inte ha sin grabb extra på fritids/ förskolan när hon var föräldraledig mer nr 2, trots att det är sonen där som har adhd och absolut hade behövt det.
    Uuh! Äntligen sitter jag vid en dator och internet så nu kan jag svara ordentligt! Har inte velat skriva noveller från mobilen :p.. och så har jag knappt nått surf kvar och vi har inget internet i nya lägenheten. Hej stenåldern! Och ingen mikro har vi än heller, värmer maten i ugnen eller på plattan... Jävulskt drygt :p.. Iaf.. Here I am! Först tänkte jag att, nu tror ni jag är nån stroppig oförskämd jävel som inte svarar.. Men så slog det mig lika snabbt att ni är ju lite likadan som mig, så ni förstår nog att så inte är fallet.. Men eftersom jag är livrädd att folk ska tycka illa om mig så tärde det lite ändå .. heh..

    Det som skiljer mig lite från många andra,,, vad jag läst och hört, så har jag Inga problem att somna på kvällen eller att sova, men är trots det alltid alltid trött, mer eller mindre. Och maten... Jag klarar mig inte utan mat.. Men grejen var när jag var ensam att jag kunde äta vad som helst.. mackor och fil, ägg, men ingen riktig middag.. men mat var jag tvungen att ha.. Sömn och mat har för mig vart jätteviktigt... Är inte fet för det ;) heh.. men jag har vart rädd för att gå hungrig liksom... Och jag är rädd för att vara trött...

    Idag for jag och hälsade på en kompis efter jag lämnat sonen på förskolan, for dit på förmiddagen och tänkte bara stanna en stund.. men fick som inte läge att åka iväg när jag började känna paniken komma.. typ.." SHIT jag måste åka NU".. inte.. "jaoo, jag kanske skulle ta och dra mig snart",, och när jag då inte kommer iväg när jag tänkte det.. blir jag superstressad... även fast jag hade tänkt att jag skulle vila på eftermiddagen.. men ja.. då var det redan kört, för då var jag uppstressad och kom aldrig till ro.. så hela dagen var/är förstörd..

    Iaf.. nu när jag har graviditetspenning så får jag ha honom där heltid... och jag skulle lämna intyg från psykologen för att söka mer tid än 15timmars. Hon skulle knåpa ihop nått bra så jag hoppas, hoppas!
  • Anonym
    HäckHäxan skrev 2014-09-09 19:46:22 följande:
    Man får vara bitter. Ibland behövs det också, bara man inte låter det äta upp en och sluka en helt, tänker jag i vart fall.

    Jag är också sådan, i mitt huvud, hur allt skall vara skötas, vad jag måste och vill göra, stressar sönder mig. För när jag var mer överaktiv utåt så fick jag gjort mer, var mer produktivt idag sitter rastlösheten i mitt huvud, stressar sönder mig. Jag drog upp det där med middag och att äta på fast tid på öppenpsyk en gång, just för att det skapar sådan ångest hos mig och jag känner mig som en usel jävla förälder när jag inte får ihop det och berättade samtidigt om min syrra som alltid alltid gör middag, nästan samma tid och alltid lägger sina barn vid samma tid osv.

    Kvinnan frågade mig då, så du menar alltså att detta med lagad middag varje dag vid en bestämd tidpunkt alltså är avgörande för hela föräldrarollen, det avgör om man är bra eller dålig? Du tycker inte att några andra saker spelar in där?

    Ehhhhh näää och ehhh joo såklart annat spelar in.

    Bra då tycker jag du skall försöka släppa det där med middag varje dag, samma tid, för du låter inte barnet svälta om det är hungrigt. Va nej, hon får ju något att äta om hon är hungrig. Ja men dåså, då tror jag faktiskt att hon överlever även om hon inte får lagad middag varje dag vid samma tid och förresten tror jag hon tycker det är roligare med en mamma som går till parken och leker när vädret är bra än en mamma som alltid stressar hem jagad med drömmen om middag kl 17 varje dag.

    Känns som hon hade en poäng där, jag släppte lite på min middags stress. Ibland tuggar den på mig. Men så tänker jag att oftast när jag lagar så lagar jag mycket, kommer jag då ihåg att frysa in, ja då finns det ju absolut mat, bara att micra Och så har jag slutat vara så jävla redig och ha så höga krav på vilken mat vi skall äta, köttbullar är bra, man dör inte av korv och bröd eller makaroner. Har slutat laga mer avancerad mat helt enkelt. I sista änden så föredrar min dotter det där enkla, det är bara jag som vill äta bra osv. Hon älskar köttbullar, det kan man tydligen leva på om man frågar henne.
    Ibland slukar det mig.. särskilt på kvällarna.. ååh vad värdelös jag känner mig då.. Men sen kommer dagar då allt känns bra också, grejen är väl att, dagarna det känns bra, så tycker jag ändå inte att jag Kan nånting, Klarar av nånting..
    Jag har aldrig vart överaktiv, snarare alltid haft svårt att ta mig för och slutföra saker.. Jag har väl ändå alltid lyckats hålla igång, tränat och sådär.. Men.. ja...

    Det där du skrev om middag.. Just det där tankesättet har jag ju om ALLT... Jag är beroende av att veta tider.. men har jag t.ex ett schema att följa med tider.. så blir jag så jävla låst så det går åt fel håll istället.. Har kass tidsuppfattning och känner att min dag är slut vid typ 19,00...
    Jag försöker också minska på kraven och så.. men jag gissar på att det tar ett tag innan hjärnan fattar att den ska ändra sig..
    Hos psykologen igår så kom vi fram till att det jag ska försöka fokusera på nu den sista tiden är att känna att jag kan ta det lugnt, att det är okej. Att jag ska prioritera vila och återhämtning.. Men jaa....

    Jag känner mig alldeles snurrig nu.. Har jag svarat på allt.. har jag missat nått.. vet att det är mer jag vill skriva men jag får ta det sen.. nu är det såklart mat.. äter hos morsan.. yummi ;)...

    På återseende!
  • Majspinglan
    fluu skrev 2014-09-09 19:05:54 följande:
    Jag har alltid lidit av prestationsångest. Mina föräldrar gav den till mig, dock verkligen inte medvetet. Jag har fortfarande prestationsångest(dock mindre), men konstigt nog är det just i mitt föräldraskap som det inte inte existerar ens en gnutta av prestationsångest. Jag vill inte föra vidare beteendet till min dotter.

    Städmani lider jag dock brutalt av. Lite hålls den väl i schack av att jag blivit bättre på att delegera så att vi nu delar än mer på sysslorna. Hoppas det blir bättre för dig tids nog.
    Tack, det blir det nog. Jag har stort stöd av sambon och det hjälper att gå till psykolog. Får hjälp av arbetsterapeut och kan även få boendestöd om jag känner att jag behöver. Så rent praktiskt känner jag att jag har mycket hjälp.

    Men psykiskt.. Det kan ingen annan än jag hjälpa mig med. Psykologen finns där och benar ut, men det är fortfarande upp till mig, 
    Jag vet ju att det kommer ordna sig, jag vet att jag kommer hitta sätt som funkar för mig, även om vägen dit är lång.
  • Majspinglan
    fluu skrev 2014-09-09 19:05:54 följande:
    Jag har alltid lidit av prestationsångest. Mina föräldrar gav den till mig, dock verkligen inte medvetet. Jag har fortfarande prestationsångest(dock mindre), men konstigt nog är det just i mitt föräldraskap som det inte inte existerar ens en gnutta av prestationsångest. Jag vill inte föra vidare beteendet till min dotter.

    Städmani lider jag dock brutalt av. Lite hålls den väl i schack av att jag blivit bättre på att delegera så att vi nu delar än mer på sysslorna. Hoppas det blir bättre för dig tids nog.
    Tack, det blir det nog. Jag har stort stöd av sambon och det hjälper att gå till psykolog. Får hjälp av arbetsterapeut och kan även få boendestöd om jag känner att jag behöver. Så rent praktiskt känner jag att jag har mycket hjälp.

    Men psykiskt.. Det kan ingen annan än jag hjälpa mig med. Psykologen finns där och benar ut, men det är fortfarande upp till mig, 
    Jag vet ju att det kommer ordna sig, jag vet att jag kommer hitta sätt som funkar för mig, även om vägen dit är lång.
  • HäckHäxan
    Majspinglan skrev 2014-09-11 17:27:45 följande:
    Uuh! Äntligen sitter jag vid en dator och internet så nu kan jag svara ordentligt! Har inte velat skriva noveller från mobilen :p.. och så har jag knappt nått surf kvar och vi har inget internet i nya lägenheten. Hej stenåldern! Och ingen mikro har vi än heller, värmer maten i ugnen eller på plattan... Jävulskt drygt :p.. Iaf.. Here I am! Först tänkte jag att, nu tror ni jag är nån stroppig oförskämd jävel som inte svarar.. Men så slog det mig lika snabbt att ni är ju lite likadan som mig, så ni förstår nog att så inte är fallet.. Men eftersom jag är livrädd att folk ska tycka illa om mig så tärde det lite ändå .. heh..

    Det som skiljer mig lite från många andra,,, vad jag läst och hört, så har jag Inga problem att somna på kvällen eller att sova, men är trots det alltid alltid trött, mer eller mindre. Och maten... Jag klarar mig inte utan mat.. Men grejen var när jag var ensam att jag kunde äta vad som helst.. mackor och fil, ägg, men ingen riktig middag.. men mat var jag tvungen att ha.. Sömn och mat har för mig vart jätteviktigt... Är inte fet för det ;) heh.. men jag har vart rädd för att gå hungrig liksom... Och jag är rädd för att vara trött...

    Idag for jag och hälsade på en kompis efter jag lämnat sonen på förskolan, for dit på förmiddagen och tänkte bara stanna en stund.. men fick som inte läge att åka iväg när jag började känna paniken komma.. typ.." SHIT jag måste åka NU".. inte.. "jaoo, jag kanske skulle ta och dra mig snart",, och när jag då inte kommer iväg när jag tänkte det.. blir jag superstressad... även fast jag hade tänkt att jag skulle vila på eftermiddagen.. men ja.. då var det redan kört, för då var jag uppstressad och kom aldrig till ro.. så hela dagen var/är förstörd..

    Iaf.. nu när jag har graviditetspenning så får jag ha honom där heltid... och jag skulle lämna intyg från psykologen för att söka mer tid än 15timmars. Hon skulle knåpa ihop nått bra så jag hoppas, hoppas!
    Tror ingen tar illa vid sig, man hänger ju här frivilligt, så var du lugn

    Skönt det verkar lösa sig med förskolan i vart fall. Intyget gör nog susen.

    Jag skulle bara in och fylla i papper till något register samt ta mitt blodtryck idag. Var inte hemma fören vid fyra ändå, fastnade på torget hahaha Kommer en kvinna hit och säljer kläder, grym är hon. Så inte nog med att jag fastnade där med henne så kom jag hem med en jacka jag absolut inte hade råd att köpa egentligen  Tyst Obestämd

    Mitt ex var som dig tror fan han somnade innan huvudet nuddade kudden, jämt! Jag är ju tvärtom, varken sover eller äter, vänder konstant dygnet, varje barnledig helg ( vilket jag är nu då ) Så vänder jag dygnet och fittar till allt, varje rutin går helvete hej när jag är själv. Mat jadu jag känner så sällan hunger, äta en gång om dagen är normalt för mig. Fast nu har jag sen i sommar lyckats äta nästan 3 gånger om dagen hela tiden, fast då räknar jag en pulverpåse man blandar med vatten som en måltid och en banan kan vara en annan måltid. Jo och jag är en kort tjockis

    När jag började med medicinen för en månad sen ungefär så säger läkaren att joo man kan förlora aptiten när man äter concerta, vissa gör det och de som har övervikt har tyckt att det varit bra för de gått ner och så ser hon på mig. Jag brister ut i asgarv förvåningen i hennes ansikte OMG Iaf jag skrattar och säger men så kul för dem då, jag hoppas att de absolut inte händer mig för då sluta jag väl äta helt och det verkar väldigt dumt. Jag bara älskar när folk inte läst igenom journalen, hade hon gjort det så hade hon vetat att jag har remiss till dietist skriven av öppen psyk själv för min ätstörning och det faktum att jag inte äter

    I vilket fall så har jag gått ner nästan 4 kilo på denna månaden. Jag tror dock inte det har med medicinen att göra utan det faktum att jag faktiskt skött maten hyfsat ett bra tag så kroppen ställer om sig och går inte på svält på samma sätt, hoppas jag iaf.

    Däremot när jag blir hungrig så måste jag äta NU och jag skojar inte blir så grinig, sur arg osv, hemskt. Går ju ofta hand i hand med att jag känner mig svimfärdig som att jag skall tuppa av när som helst. Mindre kul. Kan stoppa i mig vad som jag också i det läget.
    I was refused a job yesterday. Apparently putting gang-bang on your application doesn't qualify as proof of teamwork!
  • tessan27

    Fick brev från psykiatrin idag att jag nu står i kö för utredning. Det stod i brevet att jag skulle få en tid till psykolog inom månader. Betyder det att det kan dröja hur lång tid som helst då eller??

    Känner igen mig jättemycket i det ni skriver här i tråden.

  • Madness82
    tessan27 skrev 2014-09-12 16:46:46 följande:

    Fick brev från psykiatrin idag att jag nu står i kö för utredning. Det stod i brevet att jag skulle få en tid till psykolog inom månader. Betyder det att det kan dröja hur lång tid som helst då eller??

    Känner igen mig jättemycket i det ni skriver här i tråden.


    Jag fick vänta ca 12 månader
  • Madness82

    Insättning utav Concerta från och med måndag... hoppas jag

  • Tess1985

    Hej Hoppas alla haft en bra helg.
    Min har varit hyffsad. Jag skulle ha jobbat i dag men vakna med huvudvärk och värk i kroppen så jag ringde mig sjuk = Dåligt samvete. :/

    Ja värk i kroppen har jag ju varje dag men ingen läkare tar mig på alvar började få rygg värk runt 15-16 men inget allvarligt då men med åren har denna värk blivit värre och i dag har jag ont ÖVERALLT, alltid varit ganska känslig om nån råkat peta på armen eller så.

    nu skall jag till läkaren den 23sep tror jag det var och hoppas på hjälp orkar ej ha ont dagligen.

    När jag var hos läkaren för ca 3v sen så misstänktes myalgi MEN sänkan var ju bra så nu fick jag ringa själv IGEN å be om en ny tid. Jag sa att jag orkar ej mer nu får ni fan reda ut detta bara för att sänkan var bra betyder inte det att jag inte har ont i kroppen.

    Har ju hypotyreos oxå jaja nån gång får jag väll hjälp

Svar på tråden ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen