ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Mitt största problem är hemmet jag är rastlös invändigt och jag ser att det behöver städas MEN jag kommer mig inte för att göra det. Jag har ju problem med smärta i kroppen troligen kronisk men det håller på att kollas. Så jag måste ju sätta mig ner i mellan varven men sätter jag mig så kommer jag inte upp igen.
Får ingen bra enkel rutin på det hela så hur löser man det?
Listor funkar inte min man drar det största lasset men jag vill vara delaktig jag med så hur kommer man sig för att städa inte bara dammsuga utan nu menar jag damma och så alltså storstäda då jag jobbar mycket mindre än han hur gör jag då jag har all tid i världen

Har du ont så kanske ni kan dela upp det så att du tar de lättare sysslorna så får han ändå en mindre mängd jobb. Eller om du kan köra med något slags belöningssystem för dig själv. Så gör jag med studerandet. Jag får exempelvis inte göra det jag vill göra innan en viktig uppgift är färdig. Eller så sätter jag äggklockor och gör en tråkig syssla då.

Ja kanske skulle funka men inte länge. Jo men han gör redan mycket FÖR mycket enligt mig han är en toppen kille men jag känner att han drar ett alldeles för stort lass så nu har han fått börja på kravmaga vilket han velat länge så nu har jag tvingat i väg honom. Men annars så jobbar han heltid kommer hem efter att ha hämtat barnen och ja laga mat om jag ej börjat med det. Jag känner att jag måste ta tag i detta å hjälpa till herregud jag menar eller ja jag känner mig som en dålig människa får dåligt samvete av att se hur mycket han gör

glömmer att trycka i rutan

Åh, en sån här grupp har jag hoppats på att få hitta!

Jag fick min diagnos i början av 2014.

Jag har inte hunnit läsa igenom mer än några inlägg på sista sidan.

Jag kommer komma skriva mer sen vid tillfälle, men det känns skönt att ha hittat en grupp med personer som har samma/liknande problem.

Om jag får vara med förstås.

Välkommen

Välkommen in. Min diagnos är också rätt färsk, strax innan sommaren typ. Då var min utredning klar.

Tack!Tackar!

Hur känns det att ha fått diagnosen?

Alltså, man vet ju att det är "fel" på en även utan diagnos, men att få diagnosen var för mig en stor lättnad för då visste jag att jag inte bara var dum i huvudet och att jag kommer få hjälp.

Jag har delvis accepterat mig själv.. Men inte alls tillräckligt för att dagarna inte ska kännas som en plåga. Inte jämt men oftast. Eller dagarna och dagarna.. För att Jag inte ska känna mig som en plåga..

Jag gick igenom en slags kris under och efter diagnostiseringen. Jag fick liksom svart på vitt att jag är handikappad. Det kändes som något väldigt stort, som om jag själv inte riktigt fanns på samma sätt längre. När jag insett att jag fortfarande var jag så gick det över.

Jag har mått superbra sen jag fick mina diagnoser, helt sjukt faktiskt. Sån jäkla lättnad att det finns inte. Första tiden blev jag stoppad av folk jag känner, typ bekanta som bara wow du strålar verkligen, har du blivit kär eller något?? Ehh nä jag fått diagnoser Svårt att förklara, men det var som att någon tog en gigantisk betongklump som legat på mina axlar och sprängde bort den helt enkelt.

Visst har jag lite dåliga dagar också, men inte alls samma fall, inte samma känsla av att vara värdelös, inte samma ilska mot mig själv. För även om jag fick reda på mina svagheter ( som ju visserligen hade koll på innan också ) Så fick jag ju även reda på mina styrkor, vad jag är jävligt bra på, vad som är värt att jobba mer med osv OCH jag fick bekräftat att jag är långt ifrån korkad, vilket iaf jag har kunnat känna mig ibland när jag funderat på hur fan tänkte du där din dumma häxa.

Bara det att få bekräftat att den där känslan av att vara annorlunda än andra var sann och inget jag inbillat mig var guld värt för min del.

Jag försöker tänka att jag har varit annorlunda "fel" hela livet och ändå överlevt hit, så jag tänker absolut överleva ett tag till liksom. Jobba med mig själv mer aktivt eftersom jag har mer svart på vitt vad som knasar. Arbeta fram mer strategier och sätt som fungerar för just mig. Att aktivt försöka förändra och utveckla de delar jag har som är bra och försöka komplettera upp de svaga sidorna med det.

Normal blir jag ju aldrig Nu vet jag iaf varför, nu vet jag att det finns en förklaring. Med det facit på hand så kan jag också upplysa min omgivning bättre, be om hjälp, förklara och kunna styrka hur jag är. Nu har jag turen att ha vänner och familj som följt mig på denna resan, vänner som gillar mig precis som jag är, fast jag glömmer saker, fast jag alltid är sen, fast jag glömmer ringa. De i sin tur har ju också lärt sig att jag inte ser ett extra telefonsamtal eller ord som tjat utan istället uppskattar påminnelsen och är lika tacksam varje gång. Då blir det heller inga negativa bitar i kommunikationen vilket enkelt kunnat uppstå förr i tiden för min del. Att jag tolkar saker fel, ser det som kritik, så idag även om det är och kan vara kritisk eller lite bitande från folk ibland, så taggar jag inte igång på det utan säger istället. Tack, jag förstår att det är irriterande att vänta och jag ber om ursäkt för det, men du skall veta att jag är så otroligt tacksam för att du påminde mig, så tack. Jag försvarar inte längre saker och jag gör mitt bästa för att inte bli irriterad, det känns som att det fungerat bra, riktigt bra.

Självklart blir jag arg som fan ibland också haha. Men nu försöker jag se att de som bryr sig om mig vill mig väl istället för att se allt som övertramp mot min person. Idag ber jag aktivt om hjälp istället för att trycka bort folk. Mycket av detta är ju saker jag jobbat med längs vägen, så de är ju inte så att allt bara föll på plats med diagnoserna. De liksom bara var ytterligare ett tecken på att jag är på rätt väg.

Hur framtiden ser ut vet jag inte. Jag tar en dag i taget. Just idag är jag dock värdelös, har trasslat ihop saker och har ett gäng samtal jag inte alls ser fram emot, men de måste göras lik förbaskat, så är det ju. Bara att bita ihop och ta den där tjuren vid hornen känner jag.

Jag tror mycket på tankens kraft, att aktivt försöka förändra sin tankebana, vara medveten om alla val hjärnan gör automatisk för man lärt in den att välja si eller så i olika situationer. OM man gör sig själv mer medveten, så kan man också aktivt välja att ställa om de där aktiva valen. Som tex med mig och att jag blev irriterad om folk ringde och "jagade" mig, för så uppfattade jag det OCH bara va fan är jag vuxen eller inte för helvete låt mig vara!!! OM en av mina bästa vänner ringer idag vid halv fem vår barnlediga fredag och säger, du hoppa in i duschen nu om du inte gjort det så du är klar till 18 när vi skall dra. Ja då blir jag glad istället, för högst troligt så har jag snöat in mig på något annat och den där påminnelsen är var som får mig på rätt spår och gör att jag kanske är i tid eller iaf bara en kvart försenad. Om jag redan varit i duschen och faktiskt är på g, så skrattar jag och min vän åt det och bara Grattis till mig WOW