ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Jag råkade bli anonym i några inlägg ovan men det e jag som är ny med adhd och hypotyreås

Då har du en väldigt oförstående familj.

Men gymma brukar fungera bra även mindre kolhydrater kan funka.
Sen skogspromenader, skriva eller rita hur man känner för dagen.

Mobbad har jag oxå varit det sätter sina spår men efter ett tag så stärker det en som människa.

Ring å kolla vart du står i kön å tjata lite det gjorde jag efter 6månader då började jag ringa lite då och då..

detta är jag

Har inte hört från vuxenhabiliteringen sen i början av året då jag var på bedömningssamtal och ställdes i kö men ska ringa. De fick min mamma telefonnummer för de vill träffa henne och prata om min barndom, uppväxt men har inte ringt henne. 

Mitt jobb pressa mig att gå upp i arbetstid men det klarar inte jag. Hoppas de kommer fatta att jag inte klarar heltid när jag fått min diagnos på papper, har bevis på diagnos. 

En fråga! Hur fungerar era relationer? Jag har en super fin man. Men min adhd ställer också till det och förstör fast jag inte vill. När tankar och inpulser kommer. Hur gör ni?

Har en ganska förstående man som är lugn å trygg i sig så han hjälper mig mycket så jag får ner fötterna på jorden. Visst kan jag bli sur och så men får jag bara vara lite ifred å tänka på att det faktist inte går så brukar det lösa sig.

Vi har tå barn oxå en hund som oxå håller mig på jorden för blir jag stressad å irriterad på en promenad så är hon det oxå vi hjälper varandra så har vi en katt

Detta är jag

Här funkar det bra. Mycket pga att vi är så olika och har så olika temperament, vi triggar alltså inte varandra och han har naturligt för sig att veta när det bara är bäst att hålla käften ;) Och för att han är så oförskämt normal och oneurotisk. Kanske också för att han har varit med under hela processen när jag gick in i väggen, fick komma till psyk och under och efter diagnostiseringen. Han fattar med andra ord hur allt funkar och han kan läsa mig som en bok. Och för att vi är så vansinnigt kära i varandra ;)
Jag är inte speciellt impulsiv så det jobbigaste här är mitt temperament, mina svårigheter med koncentration och miljöer och hur väldigt trött jag är(även om just det är bättre sedan jag börjat med medicinen).
Men det funkar ändå väldigt bra. Han stöttar mig mycket, men jag har ända från början varit väldigt tydlig med att han också måste få ta plats och vara den som behöver stöttning. Att han inte ska trippa på tå kring mig och inte ska begränsa sig. Och kanske främst att mina svårigheter inte blir vare sig bättre eller sämre pga honom. Jag har till exempel varit kroniskt deppig i hela mitt liv och i början hade min sambo svårt med det. Hade jag en dålig period så nästan klandrade han sig själv för det och försökte slå knut på sig själv för att jag inte skulle må dåligt. Nu har han förstått att han inte kan eller bör göra någon skillnad. Jag vill inte bli daltad med och det är inte hans plikt att ta hand om mig. Så nu funkar även det bra.
Rak kommunikation, ömsesidig respekt och förståelse är ett måste. Inte alla relationer.

* I alla relationer