ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Jag känner mig alltid uppe i varv, särskilt så som de andra beskriver med inre rastlöshet. Att man har viljan men inte orken. Sen har jag upptäckt att kaffe är något som är som amfetamin för mig, helvete vad igång jag blir xP Gav mig ut och sprang härom veckan, inte alls likt mig! :P

Det är, som du säger, ett vanligt symptom på att något är "onormalt".

På ett sätt vill jag se det som något positivt att det faktiskt kan vara något som inte står rätt till och att man då kan göra något åt det för att förbättra situationen, men samtidigt så har jag alltid känt mig annorlunda och det hela blir som ett slags bevis på att det jag alltid trott stämmer...

Ja natt jobb är då inget gör mig då jag knapt sover 4h och sen vaken resten av dagen å ut å jobba natt igen. Hopplöst.
Dessutom hade jag en dålig jobb natt eftersom jag  har värk plus förkyld och ja.
Men men ut i natt igen bara weee vad jag känner mig manad typ NOT

Innan det ens var tal om utredning så visste jag att något var fel. Jag ville utreda och få svart på vitt vad det var och kände att det inte var någon biggie. Under och efter utredningen blev det däremot en himla stor grej. Jag kände det som om jag var stämplad för livet. Sedan accepterade jag läget och nu känns det bra igen att veta vad det handlar om.

Nu var jag på psykiatrin i morse och hon ställde bara massa frågor och jag fick bara fylla i en uppskattningsblankett om min depression. Det värsta var nog att hon började prata om dagrehabilitering för att jag inte ska bli instängd hemma av min ångest. Ännu en gång tvingas jag förklara att så är inte fallet, jag är ute nästan varje dag för att inte bli instängd av ångesten och då börjar hon prata om försäkringskassan och att de kanske undrar om jag orkar att göra saker varför jag då inte orkar jobba. Men det är ju två helt skilda saker. Plus att det där med att vara ute och göra saker som gör en glad funkar ju inte heller i längden tydligen eftersom jag fortfarande mår jättedåligt. 

Så det kändes verkligen skitirriterande när hon började prata om olika rehabiliteringsprogram för att "komma tillbaka till livet" när jag inte ens är nånstans på bättringsvägen från min depression.
Sen var det ju inte riktigt därför jag var där heller för att prata om det. Hon skulle ju utreda om jag hade ADHD/ADD. 

Nåja, nu blir det väntan på svar... Denna eviga jävla väntan :( 

Ja det är en evig väntan MEN Man kan vara besvärlig å ringa då och då för att kolla hur det går å så.. Man måste ligga på och vara ihärdig när det kommer till sjukvården

Så extremt störande att det ska behöva vara så. sen har jag märkt att det verkar som att alla förväntar sig att man ska arbeta trots att man är sjuk. Upptäckte dessutom när jag kom hem och tittade på kallelsepappret att jag hon jag träffade på psykmottagningen var arbetsterapeut... Undrar om jag träffade rätt person

Ring å prata med dem å kräv svar