strulmaja skrev 2010-12-10 12:30:03 följande:
Jag har ingen diagnos men känner som sagt igen mig i så gott som allt i ADHD/ADD. Om mina barn har det är nog för tidigt att säga. Jag ska inte sticka under stol med att jag känner en viss oro. Min son som snart är 1½ är enormt aktiv och kör fullständigt slut på oss. Om det är normalt för hans ålder eller inte kan inte jag säga. Jag har inte speciellt stor erfarenhet av barn och särskilt inte så små barn. Den enda jag kan jämföra med är min dotter och hon ligger i lä när det gäller aktivitetsnivån vill jag påstå. Att jag nu misstänker ADHD hos mig själv kommer garanterat göra mig mer uppmärksam på mina båda barn men än så länge är det som sagt för tidigt att säga något.
Sen vad gäller andra som har ADHD så har jag ingen stor erfarenhet där heller. Jag har jobbat med barn och ungdomar som haft ADHD och Aspberger men aldrig umgåtts med någon som jag vetat haft en uttalad diagnos på papper. Jag har inga vänner, kanske möjligen en, som skulle kunna ha det och gubben min har det garanterat inte. Men jag tycker att alla i den här tråden verkar väldigt trevliga och högst normala så jag tror inte jag skulle ha några större problem att umgås med dom. Men att BO ihop med någon som har ADHD/ADD vete tusan om jag skulle fixa. Jag skulle inte ens vilja vara tillsammans eller bo ihop med mig själv nämligen
Det där med relationer är alltid knepigt oavsett ADHD eller ej. Jag har alltid hittat fel på killarna jag dejtar. En kille blev jag faktiskt ihop med för att jag bestämde mig för att tänka utanför ramen, men efter 1 mån fixade jag inte det längre. Han var "normal" precis som de andra killarna jag dejtat. Sen träffade jag min stora kärlek (som nu har gjort slut med mig och vi har precis flyttat i sär för att jobba med oss själva) . Med honom var allt så enkelt, vi hade samma uppfostran, tänkte likadant i väldigt mycket. Vi tittade ofta på varandra och sa: Kan det här vara sant?!!. Jag hittade inte ett fel på honom. Allt kändes underbart rätt och jag varnade honom tidigt för mina brister. Jag var så otroligt glad för att jag hade hittat någon att älska och någon som ÄLSKADE mig tillbaka. Och som var "normal" :) Nu så här i efterhand så kan jag ju se att mycket av enkelheten nog också kom för att han troligtvis har ADD.
Men som bekant så orkade han inte med mitt en del av mitt beteende och jag tror inte att hans depression kommer utav mitt beteende, men det känns ändå hårt att veta att han inte kan se förbi alla mina brister och se den person han älskar. Han kanske inte är där än. Who nows? Men när jag började fundera i banorna att han kan ha ADD så föll mycket på plats och jag slutade bli irrieterad för många av sakerna han gjorde för jag förstod att han faktiskt inte gör det med flit. Ok ett par saker har jag svårt med.. hans oförmåga att lyssna till en när man pratar, vilket har byggt upp mycket missförstånd och sårade känslor.
Det är så jäkla knepigt att ha en relation med en "normal" men det är också lite småknepigt med en med ADHD/ADD. Dock tror jag mer att det handlar om VEM man blir kär i. Och om den har ork till att ha oändligt tålamod med en.
Har en sån men glömmer ironiskt nog att använda den också, haha.... 
