Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
Har skummat igenom lite i tråden och måste säga att detta med brutal ärlighet mot andra inte stämmer in på mig alls.
Tvärtom så är jag väldigt ödmjuk.
Däremot så är jag brutalt ärlig om mig själv och lämnar ut information om mig själv til både höger och vänster -inte roligt. Har ingen impulskontroll alls när det kommer till sånt. Det ger mig jättelåg självkänsla.
Hej allihop!
Här vill jag def vara med. Har inte fått diagnos än men har i 10 års tid misstänkt att jag har ADHD, jobbade då själv med barn med ADHD och kände igen mig så jäkla väl i deras beteende. :)
Nåja jag var den fegaste och pga att jag har "lite" problem med det här med tålamod så valde jag att inte gå till läkaren för att komma på utredning, utan jag valde att försöka jobba med mig själv. BAD IDEA!! kan jag säga så här i efterhand.
Låt mig berätta lite om det jag går igenom:
För 6 år sedan träffade jag killen i mitt liv, min själsfrände och stora kärlek som efter ett tag tyckte att jag tappade tråden lite mkt i samtalen, plötsligt blev distraherad av ngt ljud eller ngt jag såg och började prata om det ist.. Ja ni förstår säkert.. Så jag fick säga som det var att jag trodde mig ADHD, men att jag inte hade fått diagnos.
Vi flyttade ihop.. yeeeaha efter 10 mån för vi klarade inte att leva utan varandra. :) Mitt liv började falla på plats, nu hörde jag ihop med någon, någon stod ut med mina konstiga sidor och glädjen var stor. Tills han efter några månader oftare och oftare började påpeka att det såg stökigt ut hemma och han tyckte att jag verkade vilja undvika städning, ringa det där viktiga samtalet. Han störde sig helt klart på mitt beteende. En del av de grejerna som han påpekade kände jag inte igen för när jag var singel beteede jag mig inte så för att ja, jag var ensam o tvungen att få saker att gå ihop.
Jag kände mig mer och mer oälskad av honom o tyckte han strävade efter perfektion. Tyvärr slutade inte våra problem här. Plötsligt började det dyka upp beteenden hos honom som jag inte kände igen. Han glömde mig kvar i affärer, när vi skulle mötas på stan kom han oftast för sent, han såg mig inte fast jag stod 1 m ifrån honom, han var väldigt rigid i sin uppfattning om saker och ting och ville inte diskutera hur vi skulle göra med olika saker utan han fattade bara beslutet -om var vi skulle bo, om och när vi skulle ha barn etc. Jag började fundera på vad som var fel och varför han beteede sig som han gjorde mot mig. En dag kom hans syster hem till oss o sa att on skulle till läkaren för utredning av ev ADHD. Då tittade jag på min sambo o tanken slog mig, shit han har ADD. På nåt sätt hade jag inte sett det eftersom mkt fokus låg på mig. Min mamma var samtidigt sjuk i cancer och jag försökte hantera det vilket var urjobbigt, för som bekant har man ADHD klarar man kanske inte av att hantera kriser och vardagslivet så särskilt bra. Jag pratade med honom om att jag trodde att han hade ADD. Han slog ifrån sig det fast han alltid har sagt att han kännt sig annorlunda, har svårt med koncentration etc.
Plötsligt började min sambo prata om att han var deprimerad och att en del av mitt beteende var jobbigt etc. Han har alltid jobbat extremt mkt och får lätt en onormalt stor övertidsbank på jobbet, så ja, jag sitter oftast ensam hemma på helger och kvällar och väntar och väntar. Detta har tärt på mig genom åren , men när han sa att han kände sig väldigt nedstämd så gick tankarna till hans förbannade jobb. JAg försökte föreslå läkarbesök, parterapi, medicinering etc. Han vägrade. Till slut fick jag iväg honom till psykolog och dennes första diagnos var utmattningsdepression. Kort där efter ville han att vi skulle flytta isär. Min värld rasade för han sa att han älskade mig men att han behövde tänka och ja vissa saker hade inte varit så bra för oss; min mamma dog i cancer, vi fick veta att vi inte kunde få barn utan IVF, sen graviditet och missfall. Så han sa att mkt av det här hade påverkat honom plus mitt beteende.
Nu har vi flyttat isär, han gjorde slut i somras bara så där, jag mår asdåligt över det och försöker klara vardagen med ADHD. Har redan brännt en plastbytta i ugnen (ja jag vet att den inte kan sättas in där nu ), glömmer köpa ingredienser till middagen så jag kan inte laga maten etc. Jag är så less på mina brister och drag så att jag kräks just nu.
Och jag håller på att dö mentalt av att vara ifrån min stora kärlek som jag i 90% av fallen alltid gjort allt för.
Jag skäms över mina drag som har påverkat vårt förhållande, är arg över att han inte vill se sin del med ADD och söka hjälp för det. Men jag försöker koncentrera mig på att få hjälp för min ADHD.
Nu är min situation extremt komplex men är det ngn här som blivit bortstött av partner för sitt beteende? Och hur kommer man genom det utan att flippa ut totalt.? Hur får man vardagen att fungera när man är i kris? Alla tips vore till stor hjälp :)
Finns det några bra böcker om ADHD som ni kan rekommendera?
Kram till alla här
Samarkand: Välkommen hit!
Jag har två böcker hemma som verkar väldigt bra men jag har inte lyckats läsa igenom dem ännu:
ADHD/ADD som vuxen av Lara Honos-webb
Vuxna med Damp/ADHD av Vanna Beckman
Tack så mkt! Känns som om jag nog behöver den här platsen. Vad bra med boktipsen, då ska jag kolla efter dem på nätet.
idag var jag hos doktorn, ska få börja med en medicin som heter Strattera! får inte äta concerta och liknande pga depressioner. Han sjukskrev mig även längre, hoppas verkligen den här medicinen gör så att jag orkar mer i min vardag och kan återuppta mina studier.
Angående glömska och mediciner.
Jag glömmer ibland att ta min sertralin-tablett. En vän till mig påstår att man då inte "behöver" medicinen.
Det tankesättet delar inte jag.
Jag behöver verkligen min medicin men då det blir stressigt på morgonen ibland så glömmer jag helt enkelt att ta den.
Likadant med p-piller, kan ej äta det pga av att jag ibland glömmer, vill inte riskera en graviditet på grund av min glömska. Och jag behöver verkligen preventivmedel.
Det är skillnad med tex sömntabletter, de är direktverkande så det går inte att glömma dem.
Samma med värktabletter, tabletter mot halsbränna (när jag var gravid) osv.
Å, andra sidan så glömmer jag äta ibland också, men det vet ju alla att det är ett behov.
Glömmer ni också att ta viktiga mediciner ibland?
Ni som äter concerta och dylikt -märker man snabbt om man glömt den?