ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Blä, jag tar tillbaka det jag skrev om att jag behöver en NT-person. Fan heller! Får psykbryt på min sambo. #&¤%"/¤%&!"%!!!!!!!!!

Men.. vad nu då?

Vad har nu hänt hjärtat?
Min sambo känner också sig utbränd av mig ibland, stackars karlar.

God morgon allihop!
Sovit otroligt dåligt inatt med, Valeriana funkar inte på mig verkar det som, så nu är jag groggy och hatar världen.
:)
Mitt ex  sa samma sak om mig; att jag bränner ut honom. Mina downperioder gillade han inte heller för han blev jättesänkt av dem eftersom vi påverkades verkligen starkt av varandras känslor.

Jag har funderat lite på det här med förhållande med NT... Jag vet att det hittintills aldrig funkat med en normalfungerande person för mig men när jag tänker på hur mitt ex och jag har haft det genom åren (och att han inte vill erkänna för sig själv att han också har svårigheter) så tänker jag att det kanske är bättre för mig om jag är ihop med en NT (som självklart har STORT tålamod).
 Mitt ex har är rätt intolerant mot när man tänker annorlunda än honom i viktiga saker, han vill alltid bestämma i alla viktiga beslut, kan inte se att det inte funkar att jobba över varje kväll och sedan komma hem och sitta vid datorn tills det är läggdags, han kommer ALLTID försent när vi ska ses på stan etc mm.   Detta är saker som har gjort mig tokig och väldigt ledsen genom åren.  :( Och jag vill bli bättre behandlad än så. Det vill vi ju alla eller hur? 
Det känns på något sätt som att jag ska släppa kärleken i mitt liv och hoppas på att träffa någon NT som älskar mig som jag är, med ADHD och min uppväxt med missbrukande föräldrar.
För just nu känner jag mig mest otroligt värdelös eftersom den som älskar mig mest i världen inte vill leva el vara ihop med mig pga hur min uppväxt har format mig och pga ADHD´n.. :(  Mycket att fundera på nu, bläää..

Jag beundrar verkligen er som själva har ADHD/ADD och är ihop med en med samma och får det att fungera!

En annan sak.. Jag har en katt som nog också har  ADHD, som alltid har skrikit mkt, hon är allmänt klantig, fått ett antal epileptiska anfall. Men hennes skrikande och jamande går mig på nerverna, jag blir jättestressad och till slut väldigt arg på henne när hon skriker och håller på. Veterinärer har kollat henne ett otal ggr och hittar inget fel, hon har fått lugnande för natten så att hon ska dämpas lite.

Men är det fler än jag som inte fixar det här med gnyende hundar, tokjamande katter?
Börjar fundera på om jag ens ska ha djur i framtiden, jag som är uppvuxen med alla typer av husdjur.. :(
Kanske har jag blivit lite väl lättstressad med åren, jag vet inte.

klarar inte heller av gnyende hundar eller tokjamande katter, blir galen av sånt, har nu en liten hund som aldrig gnäller eller skäller förutom nått litet skall om hon hör någon i trappen, jag blir tokig när hon skäller åt nått sånt och hutar henne varje gång, men nog fasen fortsätter hon med det :-S

Anonym (hmm):  Vilda gör detsamma här, dvs jamar. Man skäms verkligen för att man galen på dem, för man älskar ju dem och de kan ju inte hjälpa att de är djur o vi är överkänsliga.
Funderar på att gå tillbaka till akvarium igen... (alltså jag tänker inte avliva Vilda för det) men för akvarium är väldigt rogivande och glädjande även om det är tokmkt jobb med det..  :)

Har alltid velat ha ett akvarium, men inte jobbet att göra rent dom
Klart jag tycker om min lilla voffse, och jag får också otroligt dåligt samvete när jag är som jag är mot henne.

Jag är likadan just nu, efter att jag fick diagnosen så tänker jag mycket på vad det är adhd:n påverkar.
Vilket är helt naturligt, om man inte funderade över det vore det mycket märkligt.

Hela poängen med att genomgå utredningen är ju att man ska hitta verktyg för att ändra sitt beteende och det går ju inte utan att tänka efter vari problemen ligger!

Vissa saker är ju drag många människor utan adhd har, men en del av dessa drag är ett stort problem hos mig och hindrar mig i vardagen och får mig att må dåligt.

Mitt dåliga minne är en riktigt jobbig sak som hindrar mig i vardagen, en normal person "som glömmer saker ibland" kan nog aldrig förstå hur jobbigt detta är.

Att älta saker är ju ett vanligt beteende speciellt bland kvinnor, men att älta (stora som små) saker in i absurdum är inte normalt! detta är jättejobbigt för mig och tar mycket tid och energi. Det ger mig ångest.
Vanliga människor utan denna problematik kan nog aldrig förstå.

Mitt tvångsbeteende är också en stor sak som återkommer hela tiden i min vardag, men detta är väl inget problem normalstörda personer har.

Det är skönt att det finns fler som har samma problematik som mig härinne, då kan jag bli förstådd utan att förklara allt i detalj. Ni vet ju hur det är. 
Normalt fungerande personer kan ju aldrig sätta sig in i hur jag har det fullt ut.

Ojoj, att älta små som stora saker i absurdum är jag också jättebra på. Speciellt små saker, som ex vad någon sa till mig för dumt på jobbet.
 Jag är oxå väldigt bra på att oroa mig för saker och ting, hälften inträffar inte ens. Men ex om jag ältar o ältar vad ngn kund på jobbet sa till mig för negativt, så börjar jag oroa mig för att de sedan ska gå till chefen och prata ner mig. :( Eller om jag säger ifrån till någon, vän, släkting, sambo etc när jag tycker denna har gjort fel eller kört över mig så oroar mig för att den inte ska vilja umgås med mig, att sambon inte ville vara ihop med mig längre.  

Jag vet dock inte om det sistnämnda är ett typiskt ADHD-drag eftersom jag misstänker att det kommer av min otrygga uppväxt.. Men det är mkt störigt för mig.

Jag är precis så och har en väldigt trygg uppväxt.
Detta är absolut en problematik som kommer ur adhd:n.
Jag kan helt enkelt inte sortera bort tankarna, istället fastnar jag i dem och ältar in i absurdum.

Hoppas jag kan få verktyg (medicin, terapi) som tar bort eller i allafall minskar det tänkandet.
Den lilla energin jag har behövs till viktiga saker och inte till en massa onödigt ältande!

Sjukt frustrerande att min hjärna aldrig kan fatta det!