ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Vet inte om det var i den här tråden jag nämnde om en vän till mig som misstänker adhd hos mig.
Hursom, samma vän har arbetat inom psykvården i över 10 år och mött många vuxna med adhd eller adhdrelaterad problematik. Och vi snackade som bekant om detta (att jag skulle ha adhd) för ett tag sedan och då kom ordet konsekvenstänkande upp, eller kanske snarare bristen på det. Den här vännen har en förmåga att få mig att se saker på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare och inte skulle klara utan henne. Hon är rak och ärlig, ingen stryka-medhårs människa och det är bl.a det jag uppskattar och tycker om med henne. I alla fall så, tog vi upp en del händelser eller situationer i mitt liv där det var/är tydligt att jag brister i mitt s.k konsekvenstänkande. Bl.a diskuterade vi en grej som hände för en 3-4 år sedan då jag, som precis hade ätit upp en banan, slängde bananskalet på trottoaren. Den här vännen var med och såg vad jag gjorde och sa åt mig att ta upp skalet och slänga det i en papperskorg istället. 
Jag tyckte hon var mammig och töntig, trotsade imot lite, skrattade åt det hela men gick tillslut och slängde det jävla skalet i en papperskorg som stod kanske 10 m bort. 

Nu kom alltså den här händelsen upp när vi träffades sist och hon ville veta hur jag tänkte. Jag berättade då att jag nog inte tänkte så mycket alls... typ "Jag lägger skalet här... så länge". Jag såg ingen papperskorg, hade ingen lust att bära omkring på skalet tills jag hittade en heller och tyckte väl att äh vadå, jag kan väl lägga det här på trottoaren då, det är ju ändå ingen som ser. Min vän tyckte att detta var otroligt omoget "tänkt" av mig. Hon frågade om jag inte tänkte alls på konsekvenserna. Vilka konsekvenser? blev mitt svar. Och hon räknade upp lite olika, bl.a miljön och tänk om alla människor slängde skräp omkring sig. Jag försvarade mig då med att det ju faktiskt inte var ett vanligt skräp, utan ett fruktskal och det vet ju alla att det med tiden förmultnar och försvinner ner i jorden. Då skrattade vännen åt mig, skakade på huvudet och tyckte jag resonerade helt galet. Men det hon insåg i detta som jag berättade var att jag helt saknar eller i alla fall har brister i mitt konsekvenstänkande. 

Så nu undrar jag, hur är det med ert konsekvenstänkande? Verkar väldigt jobbigt att alltid behöva tänka ur ett sådant perspektiv (tycker jag), känns som om jag har nog med de tankar som redan finns där men min vän menar att sådant finns naturligt hos "normalstörda" människor. Det är inget dom behöver tänka fram. Är det så?     

Strulmaja:
Jag har haft en väldig brist på konsekvenstänkande, speciellt för någa år sedan när jag var runt högstadieålder och upp till runt dess att jag skulle fylla tjugo sen blev det lite bättre. Dock var det lite annorlunda än ditt bananproblem ( ) men jag förstår hur du menar. Jag gjorde helt sjuka grejer och upptäckte sen efteråt att oj då, det där kunde ha gått riktigt illa. Nu efteråt mår jag ibland rätt dåligt över all skit jag ställde till med, men det är inget att göra åt nu. Jag är bättre på det nuförtiden, eller så beror det på att jag inte har lika många tillfällen att göra såna saker, iallafall inte så pass extrema. Ibland kommer jag på mig själv fortfarande.

Historien om bananskalet kan tyckas ganska oskyldigt men inte enligt min vän. Vad hon skulle tycka och tänka om andra saker där jag brustit eller skitit helt i konsekvenserna vette tusan.
Men just det här med bananskalet igen då... varför jag berättade om just det var dels för att visa hur annorlunda vi kan tänka. För mig var eller är det ingen big deal alls att slänga ett bananskal på trottoaren, det faller sig t.o.m ganska naturligt medan det för min vän anses vara en grej som man bara inte gör, åtminstone inte om man är över 6 år. Typ.

Kan inte du ge mig ett exempel på när du brister i ditt konsekvenstänkande?

Jag menade inte att din bananhistoria var dålig eller så, det var ett bra exempel. Jag förstår precis hur du menade.

Hm, tyvärr vill jag helst inte skriva ut det mesta jag gjort här, när jag inte är anonym, det hoppas jag att du förstår. Därför tar jag lite mindre exempel.

Jag fick lite restskatt på deklarationen jag skulle betala tillbaka det här året. I pappret som kom med stod det till vilket konto pengarna skulle betalas osv. Jättebra, hurra, tänkte jag, och la undan pappret. Jag hade pengarna så jag kunde ha betalat direkt, men det var ju sommar och jag hade så mycket kul att göra. Det skulle ju inte betalas förrän senast november, jag hade gott om tid.
Veckan innan det skulle vara inne, för att slippa betala mer, fick jag tummen ur och mailade myndigheten i fråga och frågade var jag skulle betala in pengarna. Det var precis på håret att jag hann. Ändå hade jag tänkt på det minst en gång i månaden sen jag fick pappret och haft lite ångest över det. Då var jag ändå duktig och fick in det pappret, för det mesta struntar jag i såna saker och får betala ännu mer. Som när jag fått för mig att prenumerera på tidningar, och sedan inte orkat säga upp dom fast jag inte haft råd vilket lett till högar av olästa tidningar och många kronor minus innan jag slutligen sa upp den, när min svärmor ringde åt mig.

Som sagt så är det bättre nuförtiden. Jag har riktiga skräckexempel från när jag var yngre. Tack och lov är jag mer medveten nuförtiden...

Något jag har haft problem med vad gäller konsekvenser är det här med att sanningen kan såra folk. Jag har ofta fått höra att jag är ärlig, men jag misstänker att jag ofta är lite för ärlig. Det kansk vore bättre ibland att vara tyst eller använda "vita lögner" med det känns så falskt och oäkta. 

Jag kan ibland bli irriterad på mig själv för att jag känner till konsekvenserna men väljer fel ändå. Tex om jag ska gå ut och gå så vet jag egentligen att det blir kallt om jag inte tar på mig långkalsonger under jeansen innan, men sen tänker jag äsch det är nog inte så farligt och går ut utan långkalsoner och får frysa häcken av mig hela promenaden. *slå mg själv i skallen smiley*

En annan sak är att jag upplever att folk ofta blir upprörda om man frågar om konsekvenserna. Om vi tex tar det här som takex skrev att i Usa så ger de medicin även till folk utan adhd (för det gör dem piggare också). Jag ser inte konsekvenserna av det så tydligt, allså jag förstår antydan att det inte är bra men ser inte exakt varför. Men jag upplever att om jag skulle fråga varför det inte är bra så skulle jag riskera att reta upp folk för de tror att jag ifrågasätter resonemanget när jag egentligen bara vill förstå. Nu skulle det kanske inte bli så i den här tråden men jag har upplevt det i andra trådar och IRL

Något jag har haft problem med vad gäller konsekvenser är det här med att sanningen kan såra folk. Jag har ofta fått höra att jag är ärlig, men jag misstänker att jag ofta är lite för ärlig. Det kansk vore bättre ibland att vara tyst eller använda "vita lögner" med det känns så falskt och oäkta.