BF september 2011

Jag tror det är väldigt olika från man till man på samma sätt som det skiljer mellan oss kvinnor vad vi vill/gör.

Min sambo är en alldeles utmärkt sambo och vän men just att vi blev gravida har förstört honom totalt, han vet varken ut eller in och sitter och funderar över om hans liv är slut nu. Uppenbarligen hade han inte förstått hur snart (1 år) vi skulle bli gravida efter att ha tagit bort skydd och vi har kanske inte pratat mycket om det heller utan "blir de så blir de".. Det har ju gjort att jag är säker medan han är osäker och min längtan gör ju att jag vill ha honom kvar men kan han inte samla ihop sig snart så blir det problem. 

medan jag skrev mitt förra inlägg fick jag ett sms:

"Molly eller Theo tycker jag".

Blev lite varm i hjärtat... <3

igår var jag på inskrivning, nån mer som varit de? Tyckte det var ganska intetsägande, BM hade inte mycket att säga, pratade väldigt mycket om alkohol och rökning, trots att varken jag eller sambon röker och dricker gör vi väldigt sparsamt. Suck... Kändes som att hon läste innantill från en manus. Tur att man kan tänka lite själv och leta information på annat håll.

Nästa gång är det provtagning, typ i v 12 så det blir i mitten av februari. Sen UL i början av april. Så jag får snällt vänta lite drygt 2 månader på att se mitt barn. Men jag är inte så orolig, känner i hela kroppen att den lille kommer stanna kvar där. Hoppas hålla kvar den med viljans kraft, även om det kanske inte fungerar så

Vill bara tillägga att jag har hittat världens bästa man isåfall, för han går upp och ger mig frukost på sängen nu varje morgon. Han kommer absolut ta hälften av ansvaret för vårat barn, även om han i början "bara" gör saker för att underlätta för mig, diska, städa, laga mat, tvätta. Men när barnet väl blir så stort att båda kan mata det så blir det lika arbetsbörda för oss.