Anonym

Äldre 30 Mar 00:48

201 svar

Har jag fel?(frisk sjukpensionär)

Det här gäller en person jag känner så därför vill jag vara anonym.

Har jag fel om jag reagerar kraftigt på hur frisk en sjukpensionär jag känner verkar vara? Den har sjukpension men orkar både fysiskt och psykiskt föda upp flera flera valpkullar varje år och sköta om tre hästar och åka bil landet runt och sitta på nätet och vara dagligt aktiv på olika hemsidor och ständigt uppdatera sin egen hemsida och pust! Ni som har 1 hund vet hur jobbigt bara det kan vara- man går ut minst 3 gånger varje dag och man klipper klor och man utfodrar och man aktiverar hunden.
Den här sjuka människan har först flera vuxna hundar(tror det är 15 stycken)och flera valpkullar om året. Och tre hästar.
Och sköter en egen gård med vedeldning och gräsklippning och snöskottning och allt som ingår på en egen gård.
Fixar med veterinärintyg på varje valpkull och ordnar med andra papper och säljer tillbehör till hundar osv.
Som sjuk alltså?

Black roses

Äldre 1 Apr 09:25

#191

Anonym (bitter anhörig) skrev 2011-03-31 23:02:08 följande:

Det finns en del här som menar att kanske TS vän/bekant ej klarar vanligt arbete (att hon jobbar hemma är ju helt uppenbart!) p.g.a. låg stresströskel, el hon har kanske social fobi o.s.v.

Min älskade syster har inte arbetat på ca 10 år, p.g.a. ffa depression. Hon har inte blivit ett dugg mindre deprimerad av att INTE arbeta. Snarare har arbetslöheten fått henne att nedvärdera sig själv, träffa "dåliga" personer mm. Människan mår BRA av att arbeta. Sen är det naturligtvis så att ju längre tiden går desto svårare blir det att få jobb, att ens våga söka. Jag är bitter på tidigare soc.dem. regeringar som låtit detta fortgå! Jag tycker att det är jättebra att de borgerliga försöker göra ngt åt problemet, under deras tid har hon iaf blivit erbjuden mer sysselsättn o terapi än tidigare! Nu går hon på soc., kanske blir det ett incitament för att göra ngt åt sin situation. Tror dock det går för långt för det.

Sen finns det ju faktiskt läkare som hävdar nedsatt arb.oförmåga när detta alls ej stämmer. Jag har lite svårt att se varför det är så fel att FK bedömer arbetsförmåga. Hade min systers läkare sjukskrivit på enbart 50% hade hon inte alls gått ner sig lika mkt det är jag övertygad om.

Du.. Bara för att du är hennes syster, så betyder inte det att det DU tror är rätt... Jag tycker tvärtom synd om din syster, för hon veerkar ha ramlat mellan stolarna bara för att hon själv inte orkar ordna så hon får rätt hjälp, utan tvingas gå till soc ist.. MEN det är klart, en sådan attityd som du har hjälper ju bara till att sänka henne än mer, så det kan ju vara en del av förklaringen.. Omvärldens tyckande och tänkande är oerhört viktigt för en deprimerad människa, och om inte ens dennes närmsta familj begriper hur det är fatt, hur ska då andra kunna förstå??

Kanhända din syster skulle må bättre av att ha en familj som faktiskt hjälpte henne, ist för att få höra att ett arbete skulle hjälpa henne??

Jag var själv rejält utbränd för ett antal år sedan.. Detta önskar jag INGEN att drabbas av.. MEN det absolut värsta var vad min egen mor sade till mig.. Hon sade "du är en norrlänning, det hör till att vara deprimerad då, så ryck upp dig".. Behöver jag säga att jag aldrig kan förlåta henne för denna dumma kommentar?? Jag behövde hennes stöd, men fick kalla handen..
Så tänk dig för... Din syster kanske känner exakt likadant om dig, som jag ang min mor...

www.mikaelandre.co.uk/

UlletGullet

Äldre 1 Apr 10:12

#192

slemtorsk i din bralla skrev 2011-04-01 08:36:27 följande:

Min svägerskas man sitter i rullstol och tack vare fördomar från folk som tex grannar osv så räknar de kallt med att han INTE jobbar utan att han har pension... nu jobbar han,är höginkomsttagare och min svägerska skulle lätt kunna vara lyxhemmafru om hon bara ville..
Varför skriver jag detta?
Jo för att alla diagnoser ser inte likadana ut, vi är människor inte maskiner.

Jag har en bekant (ytligt men vet ändå en del om henne då jag har hjälpt henne med överklagande till bland annat Försäkringskassan och JO de har fryst hennes ersättning under tiden hon utreds)

Hon har 4 hästar, 7 hundar och..tja ett gäng katter, hon bor på landet så hon räknar dem inte liksom.
Hon är sjukskriven för social fobi, ångest och depression, vissa dagar kan hon ägna mycket tid åt sina djur, andra dagar ligger hon 24 timmar för att ångesten ger henne fysisk smärta. Det som får henne att orka gå upp på morgonen är vetskapen att hon är behövd, hon har inga barn boendes hos sig men en tonårig dotter som bor med sin far- hon klarade inte av att vara mamma pga sin sjukdomsbild, något hon själv insåg. Ett djur klarar sig utan motion någon enstaka dag (hundarna kan dessutom släppas ut på tomten och springa av sig själva- det kan inte ett barn) INsikten att hon inte klarade att vara mamma gjorde naturligtvis inte att hon mådde bättre.

Hennes arbete består i att på tidiga morgonen (när hon ändå är vaken, hon har kronisk muskelsmärta troligtvis fibromyalgi) utfodra hästarna och släppa ut dem om det är väder till det, släppa ut hundarna och sen sover hon om hon kan till 9-snåret då hon går ut till hundar och hästar och umgås med dem.
Hon har tidigare föreslagit till AF och KF att få hjälp med att starta eget, ridskola och uthyrning av stallplatser men hon fick avslag, de ansåg att hon borde arbetsträna på ett "riktigt jobb" först för att bevisa att hon kan sköta ett arbete, problemet är ju att hon har social fobi så hon har svårt att ens ta sig in till stan där det finns människor runt henne..

Varför berättar jag detta?

Jo för att du som är granne till någon som är sjukskriven inte har den blekaste aning om vad som händer i deras kropp, det du ser är en yta, en fasad som många av de sjuka visar upp för de vill inte vara till last mer än de redan är. De får redan höra från FK och AF och gud vet vad vilka instanser att de är till last och de vill inte att folk ska tycka synd om dem, men DU är inte utbildad att avgöra om din granne är frisk nog att arbeta bara för att hon har massa djur.

JA djur kan vara mycket arbete, men det är också så att folk som inte har djur inte vet att man faktiskt kan släppa taget om ett djur någon /några dagar om man mår dåligt, det kan man inte med ett jobb. Jag har själv två stora hundar och när jag låg i influensan förra året så fick de mat och blev utsläppta på gården 3ggr/ dag och det funkade fint, inte ultimat så klart med tanke på att jag var dålig i 5 dagar utan att kunna ta dem på promenad, men det funkade- hade en granne som tog ut dem på kvällen en längre tur men djur förstår och har inte fördomar som människor har

Anonym (märkligt)

Äldre 1 Apr 10:23

#193

TS, ta och anmäl tycker jag. Allt du skriver skvallrar om tillräckligt hög arbetsförmåga för att kunna jobba.

Fru U

Äldre 1 Apr 12:57

#194

Anonym (märkligt) skrev 2011-04-01 10:23:56 följande:

TS, ta och anmäl tycker jag. Allt du skriver skvallrar om tillräckligt hög arbetsförmåga för att kunna jobba.

Så att personens liv kan förstöras ännu mer? Istället för att sluta vara en jäkla fegis och istället fråga så ska man ringa och anmäla, förmodligen även anonymt.

har ont i handen o skriver därför som en kråka. FL fixa mobilsurfappen!

Joppelina

Äldre 1 Apr 13:09

#195

Det är väl vart tredje år som FK gör uppföljning av sjukersättning om jag inte minns fel nu.
Låter knappast troligt att FK skulle missat så kapitalt i 20 år. Bara en tanke.

Tycker mej komma ihåg att TS sagt att personen haft sjukersättning sen 40-årsålder och nu var runt 60.

Anonym (bitter anhörig)

Äldre 1 Apr 13:24

#196

Ok... jag kanske skulle berättat mer. Jag har själv haft det riktigt psykiskt jobbigt, innan syrran började må dåligt. Var med i olika verksamheter el vad man ska kalla det för och vet alltså utifrån egen erfarenhet att aktivering ger välmående och sysslolöshet ger mer "dåligmående". Jag har inte menat el skrivit att det handlar om att "rycka upp sig", att må bättre är en lång och svår process.

Meko Gica, min syster var ett stöd för mig när jag hade det tungt och jag är naturligtvis ett stöd för henne. Att klappa henne på huvudet och jollra att hon inget klarar av p.g.a. depression har alltså inte fått henne att må bättre. Att hon går på soc. har fördelar då de t.ex. betalar hennes tandlagn, elräkn mm.

Ja, jag vet om hennes diagnos. Sen tycker jag att det här diagnosfixerandet kan vara lite fånigt, när jag mådde dåligt var Borderline begreppet inne så alla unga kvinnor diagnosticerades som det (vi kallade det "slasktratten"), för Meco Gika var det "utbränd"...

Jag vill inget annat än min systers bästa och trodde jag att sysslolöshet vore det så vore jag glad över hennes situation, förstås.

F.ö. tycker jag absolut TS ska anmäla, bekanten verkar ha arb. förmåga o det är det FK bedömer, inte hur sjuk man är, och det är väl positivt att man ser till det friska i människan, inte till vad hon INTE klarar av!

Anonym

Äldre 1 Apr 14:56

#197

det är så intressant att läsa folks åsikter om andras arbetsförmåga och hur skickliga vissa är på att läsa hur folk mår och vad de klarar av bara av att se på dom.

Jag är sjukpensionär sedan 10 år och har egentligen aldrig kunnat jobbat ordentligt. ät multisjuk både fysiskt och psykiskt. Men inget syns ju utanpå och framför allt kan ju ingen se på mig hur jag mår när jag är ute bland folk för jag döljer alltid hur jag mår då och jag går aldrig hemmifrån när jag mår riktigt dåligt.

Jag har tre stora håriga hundar och föder upp hundar. Bor i hus. Men jag är gift med en underbar man som gör det mesta jobbet här hemma, så är det för de flesta jag känner som är sjuka faktiskt de har underbara makar.

Men igen tänk lite längre vi viar oftast inte utåt hur vi mår det är tillräckligt tråkigt ändå utan att det ska vara i centrum jämt. så när jag och de flesta jag känner som är i samma sist är ute och rör oss bland folk är det antingen på bra dagar eller så döljer man hur man mår för då har man det trevligare. Sen betalar man för den dagen med att ligga i sängen ett tag framåt när man kommer hem

Black roses

Äldre 1 Apr 15:03

#198

Anonym (bitter anhörig) skrev 2011-04-01 13:24:49 följande:

Ok... jag kanske skulle berättat mer. Jag har själv haft det riktigt psykiskt jobbigt, innan syrran började må dåligt. Var med i olika verksamheter el vad man ska kalla det för och vet alltså utifrån egen erfarenhet att aktivering ger välmående och sysslolöshet ger mer "dåligmående". Jag har inte menat el skrivit att det handlar om att "rycka upp sig", att må bättre är en lång och svår process.

Meko Gica, min syster var ett stöd för mig när jag hade det tungt och jag är naturligtvis ett stöd för henne. Att klappa henne på huvudet och jollra att hon inget klarar av p.g.a. depression har alltså inte fått henne att må bättre. Att hon går på soc. har fördelar då de t.ex. betalar hennes tandlagn, elräkn mm.

Ja, jag vet om hennes diagnos. Sen tycker jag att det här diagnosfixerandet kan vara lite fånigt, när jag mådde dåligt var Borderline begreppet inne så alla unga kvinnor diagnosticerades som det (vi kallade det "slasktratten"), för Meco Gika var det "utbränd"...

Jag vill inget annat än min systers bästa och trodde jag att sysslolöshet vore det så vore jag glad över hennes situation, förstås.

F.ö. tycker jag absolut TS ska anmäla, bekanten verkar ha arb. förmåga o det är det FK bedömer, inte hur sjuk man är, och det är väl positivt att man ser till det friska i människan, inte till vad hon INTE klarar av!

Ja för att vara en slaskdiagnos, så kan man, som jag då, bli riktigt jäkla dålig, madras testet de gjorde på mig var ett poäng från topscore, mao en rejäl depression, där det enda som fattades var huruvida jag var suicidal eller ej.. OM du inte visste det, så heter min diagnos egentligen utmattningsdepressiv episod, aka depression, så genom en frölöjligande förklaring om min diagnos, förlöjligar du bara din egna, samt din systers diagnos.. I mitt fall, var jag inte rehabiliteringsbar.. Enligt FK, AF psykologer, eller läkare.. Att jag då har ett jävlar anamma i mig, som gör att jag inte har vett att lägga mig ner och dö, ja det kanske man ska säga... Tyvärr om??

MEN bara för jag klarade att återhämta mig,så betyder det ju verkligen INTE att det funkar för alla som hamnar i depressionens djupa träsk, och vad som funkade för dig, betyder inte att det funkar för din syrra...

Bra att hon går på soc?? Njae... Det är ganska, hur ska jag säga detta?? MEN det är ganska sänkande att gå till dem och böna och be om pengar, och om din syster är så pass dålig i sin depression borde hon ist få adekvat hjälp, kanske tom ECT behandling om det är vad som krävs för att få henne ur sin djupa depp.. (Ja just det ja, jag har jobbat på akutpsykavdelning, så har liiite yrkeserfarenhet på området också..)
Vad har hon fått för medicinsk hjälp?? Uppenbarligen funkar väl inte den hon har, eftersom hon fortfarande är i sin depression..

Ist för att fokusera på att hon just nu behövde jobba, så kunde du hjälpa henne att få kontakt med läkarna/psykologerna så rätt medicin fick sättas in, KBT, ECT, what ever necessary, för att få din syster UR detta.. SAMT få hjälp med arbetsTRÄNING, sjukgymnastik, arbetsterapeut, you name it!! DET finns där ute, för att hon ska få jobba upp sitt förtroende igen...

Tro mig, eftersom jag HAR varit där, så kan jag ärligt talat säga att den hjälpen din syster inte får just nu, är den hjälpen hon mest av allt behöver!!
Allt börjar med att gå till läkaren...
Sen givetvis, så är det olika hur långt hon KAN komma tillbaka, hennes grad, av depression etc etc...
MENhennes arbetsförmåga bedöms, hon börjar med att "jobba" 2 timmar/dag, som utökas tills dess hon antingen når sin toppnivå, eller är uppe på maxtid...

Jag hade läkare, psykolog, psykiatriker, arbetsterapeut, sjukgymnastik, AF och FK i ryggen, och de hjälpte mig tillbaka.. Det enda jag inte gillade var att jag var tvungen att byta yrke.. FÖR jag tog på mig alldeles för mycket s a s... Och för att undvika depp igen, så vart jag tvungen... MEN det gick bra det med.. Jag arbetstränade i... Jag tror lite över ett år, detta var tiden jag fick att utvärdera hur mycket jag kunde jobba...
Idag jobbar jag heltid...
MEN att skicka mig på arbete utan all den backup jag hade, både medicinskt och i övrigt, hade aldrig funkat...
SÅ hjälp din syster till allt detta ist, då kanske hon också kan finna en orsak att gilla livet..

www.mikaelandre.co.uk/

Anonym (FK handläggare)

Äldre 1 Apr 18:37

#199

Anonym (bitter anhörig) skrev 2011-03-31 23:02:08 följande:

Hade min systers läkare sjukskrivit på enbart 50% hade hon inte alls gått ner sig lika mkt det är jag övertygad om.

Jag är benägen att hålla med dig. Sedan finns det så klart "grader av helvete", vissa tar sig inte upp ur sängen etc., men om det är möjligt så tror jag att man bör ha kvar en fot i arbetslivet/på arbetsmarknaden.

Jag förstår att detta nya system med utförsäkring har drabbat en del negativt, tyvärr. Men jag tror också att många har fått se att de faktiskt har ett värde när det gäller sysselsättning. Nu börjar man att fokusera på det människan KAN göra, istället för det den INTE kan göra. Det tror jag är viktigt för självkänslan.

Vid t ex depression rekomenderas halv sjukskrivning, om det är möjligt. Vid ångessjukdomar rekomenderas ingen sjukskrivning. Många med t ex tvångssyndrom menar att de INTE ska vara sjukskrivna eftersom det befäster deras tvång...

Men, som jag skrev ovan, det finns så klart undantag. Det finns tillfällen när man ÄR helt arbetsoförmögen och därmed ska vara helt sjukskriven.

Anonym (bitter anhörig)

Äldre 1 Apr 19:05

#200

Som jag har skrivit, har syrran alltså varit sjukskriven/gått på soc 10 år. Då får man fundera på vad som hjälper henne och det är alltså inte sysslolöshet... Som jag skrev Mico Gika, har det gått för långt för henne i nuläget, jag är helt övertygad om, precis som FK handläggaren skriver att för en del är det bättre med halv sjukskrivning och fokus på vad personen KAN. Vag gäller diagnoser går det trender i dessa vare sig du gillar det el inte.

Hon får medicinsk hjälp, SSRI preparat och även benzodiazpeiner i "rimliga mängder".

Jag fattar bakse mig inte hur nån seriöst kan mena att det är bättre att inte arbeta på 10 år än att göra det i ngn utsträckning. Då skulle hon ha ngt att gå upp till, något som ger lite ramar och stabilitet i all ångest och nedstämdhet.

Arbetstränat har hon gjort till och från. Det är inte det lättaste att hitta ett ställe som fungerar för henne. Blir faktiskt irriterad att få ditt förnumstiga svar, ingen av hennes anhöriga har gjort mer för henne än jag, inte ens hennes mor. I nuläget kollar jag på möjligheten att få in henne i ngn form av miljöterapiprojekt, trol behövs biståndsbeslut för detta.

Till syvende och sist handlar det mkt om att träffa rätt personer i vården (inte det som klappar en på huvudet) som tror på en och det gäller oxo att VILJA lite SJÄLV.

Black roses

Äldre 1 Apr 19:41

#201

Anonym (bitter anhörig) skrev 2011-04-01 19:05:01 följande:

Som jag har skrivit, har syrran alltså varit sjukskriven/gått på soc 10 år. Då får man fundera på vad som hjälper henne och det är alltså inte sysslolöshet... Som jag skrev Mico Gika, har det gått för långt för henne i nuläget, jag är helt övertygad om, precis som FK handläggaren skriver att för en del är det bättre med halv sjukskrivning och fokus på vad personen KAN. Vag gäller diagnoser går det trender i dessa vare sig du gillar det el inte.

Hon får medicinsk hjälp, SSRI preparat och även benzodiazpeiner i "rimliga mängder".

Jag fattar bakse mig inte hur nån seriöst kan mena att det är bättre att inte arbeta på 10 år än att göra det i ngn utsträckning. Då skulle hon ha ngt att gå upp till, något som ger lite ramar och stabilitet i all ångest och nedstämdhet.

Arbetstränat har hon gjort till och från. Det är inte det lättaste att hitta ett ställe som fungerar för henne. Blir faktiskt irriterad att få ditt förnumstiga svar, ingen av hennes anhöriga har gjort mer för henne än jag, inte ens hennes mor. I nuläget kollar jag på möjligheten att få in henne i ngn form av miljöterapiprojekt, trol behövs biståndsbeslut för detta.

Till syvende och sist handlar det mkt om att träffa rätt personer i vården (inte det som klappar en på huvudet) som tror på en och det gäller oxo att VILJA lite SJÄLV.

Du får gärna se det som ett förnumstigt svar, eller så kan du se de råd som finns i det svar jag tidigare gav dig, om HUR det faktiskt kan gå att hjälpa henne, men en sak som faktiskt stämmer jäkligt bra är att om hon inte vill ha hjälp, varesig det är din, fk´s, af´s eller någon annans, ja då kan ni stånga er blodiga... TYVÄRR!!!!
Hon måste ju känna själv att det är något som hon är intresserad av, om hon ska ut och arbetsträna, annars finns det ingen mening med att ens försöka.. (Ja hatar man, eller ogillar den sysselsättning, som man ger sig ut i, då finns det ingen janne att det känns upplyftande att gå dit..)

Och som sagt, hon kanske känner ett tvång att hänga på alla saker som föreslås för henne, men innerst inne är det inte vad hon vill.. Mao hon försöker tillfredsställa andras önskemål, inte sina egna, och det hjälper ju knappast henne...

Hur stort maskineri finns det runtikring henne?? Har hon hela kittet bakom sig?? (Tänker här på af, fk, läkare, psykolog, psykiatriker, arbetsterapeut sjukgymnast etc..) För de måste utarbeta en plan åt henne som hon sen kan börja utifrån... FAST återigen, om hon, av vilken orsak det än vara månde, inte vill/kan fullfölja, då har det ju tagits för stora, för snabba steg, och då får de backa tillbaka lite...

Den stora frågan är väl egentligen VAD vill hon själv?? Har hon någon som helst dröm, eller är det bara natten??? Dessa frågor är för dig att ställa till henne, inte att besvara mig... För åter, du kan se mig som förnumstig, eller så kan du se att jag faktiskt har en poäng i det jag pratar om...

Att du tycker illa vara om mn diagnos, det bryr jag mig inte ett dugg om, för jag är ur detta, men det är först och främst tack vare mig själv... Men också tack vare att jag fick den hjälpen jag fick, så jag kunde börja må bra igen.. En depression är en depression, vad som triggar den är däremot varierande från person till person.. Dessutom, hur djupt man sjunker, och om man någonsin tar sig upp igen, är också olika från person till person... Du vet det lika väl som jag, men jag väljer här att påminna dig om detta, för nog för att du vill din systers bästa, och du har också haft en depression.. MEN... Du är inte hon, och ni har båda 2 olika sätt att hantera denna skiten.. Att du kom dig ur detta, det är ju underbart för din del, men.. Det kan vara så illa så din syster får brottas med detta resten av sitt liv, hur ogärna varesig du eller jag skulle vija att det blev så illa...
För det ska du veta.. Jag önskar ingen att vara i depressionsträsket, och jag vet hr svårt, och frustrerande det är att vara anhörig till en som lider av det... (Min mormor var manodepressiv som det så vackert hette.. Bipolär idag.. MEN ALDRIG var något någonsin bra, och hon verkligen led av detta ända in i döden..)

www.mikaelandre.co.uk/

Har jag fel?(frisk sjukpensionär)

INNEHÅLL