tvillingar i höst?

Jag håller med, man får bli ledsen och irriterad för precis allt när man är gravid... min man håller inte riktigt med ;)

Jag har inte heller berättat på facebook, men tänker att det kanske är dags snart... fast varför igentligen ? Dom som vet vet ju... =)

Vi har mest fått höra en massa om allt materiellt. Typ,

Men oj, nu måste ju ni byta bil. Ja och?

Hur ska ni få plats i huset, ni som bara bott där i två år? Ja, det fattas ett rum, men det rummet är 14 kvm, så de får dela helt enkelt.

Nu måste ni köpa ny vagn igen, ni hade väl tänkt använda den ni köpte till Måns (09)? Ja, det är väl inte hela världen eller?

Massa såna saker får vi höra....

Alltså sådana kommentarer har jag också fått, fast face to face... gud va ledsen jag var i början och det var till och med så att jag tvekade på min egen kapacitet att kunna ta hand om barn :( Min svägerska kallade oss för familjen Tikons eller vad dom nu heter och tattare... :( Intalar mig själv att det ligger mkt avundsjuka i grund för sådana kommentarer med det svider lik förbannat...

Sen finns det andra som man kanske tror ska reagera lite mer på det sättet som blir helt överlyckliga, min bästa vän tex hon är riktig partyprinsessa som inte ska skaffa barn på läääääänge, hon längtar nästan mer efter bebisarna än vad jag gör :)

Vi har inte fått en enda negativ kommentar. O andra sidan så vet ju dom flesta hur länge vi har försökt och dom flesta har sagt WOWW va bra med två på en gång!!    
Och dom jag berättat för som inte vet att vi försökt länge har oxå tyckt det mest är häftigt...dom flesta verkar tycka att det är lite speciellt och inte riktigt som en "vanlig" graviditet, ställer massa frågor och så...
Killar fråga om vi ska byta bil :) Tjejer säger, oj va mycket kläder du kommer behöva :)

Haha, ja, jag har precis börjat berätta för några på jobbet, folk har börjat fråga och då svarar jag såklart. I fredags när jag berättade för en att det var tvillingar så tittade hon på mig och såg liksom väldigt allvarlig ut och sade "är du glad?" "Ja, visst är jag glad", sade jag. Då såg hon riktigt misstrogen ut och sade med sådär förvånat tonfall "är du verkligen glad på riktigt??". Den frågan hade jag inte väntat mig från en människa jag knappt känner, kan jag ju säga...

Litegrann jobbigt är det att också varje gång svara på frågan om inte jag har barn sedan tidigare, och när jag då bekräftar att jodå, jag har tre stycken och jodå, de är inte så gamla nej, 6, 4 och 2 år - så kan ni ju gissa kommentarerna... Ibland känns det jobbigt att hela tiden behöva försvara sig och liksom spela betydligt mer självsäker och positiv än man känner sig ala gånger. Jag ÄR jätteglad och spänd över graviditeten, men samtidigt är jag såklart jätteorolig och nervös för hur allt ska gå.

Efter alla blödningar och så är jag ju dessutom orolig att något ska gå fel, och det är också påfrestande att behöva upprepa för folk hela tiden...

Precis jag fattar inte vad det är för fel på folk... Varför kan de inte bara vara glad för våran skull...!?

Vi har inga barn sen tidigare men har bara varit tillsammans i 18månader när vi blev gravida. Det var inte planerat heller. Jag tog ut min spiral då jag hade problem med den och vi skulle räkna säkra dagar men hann inte äns på en mens utan vips gravid.. sen missfall i v8 och det var ingen fara efter det för jag skulle ju få en riktig mens först innan jag skulle bli "fertil" igen men vips gravid igen...

Vi hade ju inte planerat eller nått och inte äns tänkt på att skaffa barn men när jag  väl var gravid så var vi lyckligast i hela världen och det fanns inte äns en liten tanke på att inte behålla det...

så det har ju varit mycket... men så här tidigt i eran relation... ska ni inte planera lite bättre först.... oj tvillingar som första... klarar ni verklligen det??

Man klarar väl det man måste? Vi är inte 14 precis heller utan 28 och 30 och känner oss jätte nöjda med våra liv och välkomnar jättegärna våra bebisar i det!!!

För övrigt så tycker jag att alla andra ska skita fullständigt i hur många barn man vill eller inte vill ha... Så länge man själv är lycklig och nöjd....

Är så less på att höra sånna kommentarer... särskilt om familjer som har många barn....

Jag tycker så här.... ju större familj desstu mer kärlek

Tänkte precis säga det...ni är ju inte tonåringar utan vuxna...och 18 månader är ju inte såååå kort tid ändå tycker jag...
Så olika det kan vara, du verkar vara typ superfertil jag är ju precis tvärtom....men nu sitter vi iallfall här och väntar 2 båda två :)

vi har mest fått positivt gensvar på tvillinggraviditeten... tror inte någon har sagt något negativt... folk har mest varit förbluffade. MEN jag har märkt att de som h ar varit gravvida innan (läs ganska nyligen) tenderar att veta liiiite mer om graviditet än mig, och när man påpekar att jag har faktiskt en sedan innan och det är två nu, så får man höra att "ingen graviditet är som den andra" nej tacka fan för det =))

 

på tal om att bo litet? vi bor i en , numera, 3,5 på 74 kvm som vi då kommer att vara 5 personer på när bebisarna kommer.... sonen har ett litet rum på 5 kvm och mannens kontor har krympt från 12 till 4 kvm. kastrering kallar vissa det =))

vi tycker att vi bor skitbra nu! vi kommer få plats me barnen, mannens kontor, min lilla arbetshörna i v-rummet och kunna spara pengar.... kan ju itne bli bättre :D

skulle i nu mot all förmodan inte flytta innen twinsen ska ha eget får vi väl flytta ut i vardagsrummet igen=))

 

en fråga bara.... nu när mitt illamående har gett med sig så är jag hungrig! på riktigt! så nu måste jag hitta mat som man inte sväller upp på...? jag tenderar nä,mligen att titta på en kanelbulle o rasa upp ett par hundra gram på bara det....

nu skajag sätta mig i telefonkö till csn och se om de  har kommit på om jag får sudiestöd eller inte....

Jag vetti fasiken om jag är superfertil :s

Jag har tydligen bara en fungerande äggstock så varit inställd på att jag kanske inte kommer kunna få barn och fått höra att jag behöver bara försöka i 3månader innan jag får hjälp istället för 1 år som de flesta andra om/när jag ville skaffa barn. Sen har jag aldrig gjort abort i unga dagar heller som de flesta andra jag känner och jag har väl varit ung och dum och slarvat precis som alla andra.

Så har liksom varit inställd på att jag inte kommer kunna få barn plus att jag hade ett hormonellt problem med mina binjurar för några år sen och de sa att det inte dirket hjälpte min fertillitet så gissa vem som blev mest chockad av allt detta!!??

Min BM säger att antingen så har min kille någon form av supersperma :P eller så är vi bara oerhört kompatibla...

Jag har en granne i huset som gjort alla undersökningar man kan tänka sig och det är inget fel på någon av dem men de verkar bara inte passa ihop... har hållit på i 6år och nu gjorde de sitt "sista" försök med IVF och då tog det sig.. När hon frågade hur det hade gått för oss så kände jag att jag inte kunde vara allt för ärlig då det verkade ha varit tufft för henne.

Vet du hur det kommer sig att du har haft problem att bli gravid?

¤kramar om och är lyckligt gravid med dig¤