Januaribebis 2012

Jag läser att ni är rätt för att gå sönder. Jag kan berätta att det händer mig när jag födde sonen. Och jag vill inte påstå det kändes överdrivet mycket (för att lugna dem som är rädd det ska göra ont), jag kände att jag gick sönder och jag gick sönder väldigt mycket. Det som var det jobbiga var att bli sydd efteråt det var en mardröm som jag minns nästan som starkast under hela min förlossning. Och det gjorde ONT kanske 1 vecka efteråt, men det läckte ihop bra och jag har inte fått några men för att jag gick sönder som jag gjorde.

Undra om det blir en Stenbock eller en Vattuman som lillan kommer bli =) Spännande

Jag vet inte. Det är ju så olika rön om hur man ska föda för att inte spricka. Det sägs ju att mest naturligt är att sitta på huk och föda och att indiankvinnor och liknande gör så, men andra hävdar att det går för fort att vara så upprätt så att man spricker lättare (dock är det bra att vara upprätt innan det är dags att krysta) Vissa säger att det är bättre att föda havsittande eller på alla fyra. En kompis mamma som är bm säger att ligga i gynställning är som att be om att spricka så det är så olika. Här föder flest halvsittandes läste jag nånstans för här är dom överens om att det är minst risk att spricka då men man får föda hur man vill. Ingen som tvingar en att vara halvsittande. Jag tyckte det var väldigt bekvämt så i alla fall i krystningsskedet. Hade ena benet uppe på stödet och andra nere och så var sängens ryggstöd uppe typ så jag halvsatt. Men mest överens är man väl om att bm inte ska försöka styra kvinnan så mycket utan att om kvinnan får krysta när hon känner att hon behöver och får föda i den ställningen hon vill så spricker man oftast minst. Men det är ju vanligare med instrument pga eda och så idag och då spricker man ju lättare eftersom det går fortare plus att kvinnan ofta har svårt att tyda kroppens signaler när hon fått eda eftersom man inte känner krystvärkarna lika tydligt utan får bli tillsagd att krysta. Sen dör ju många kvinnor i barnsäng i fattiga länder och förr i tiden så det är ju så naturen är gjord, att endast de bäst lämpade överlever och för generna vidare. De kvinnorna som inte var gjorda för att föda barn sorterades bort och så är det ju med djur också. Men sen är väl djurbebisar oftast mindre i förhållande till mammans stl. Människan har ju väldigt stort huvud pga vår stora hjärna. Sen är ju egentligen inte människobebisar färdiga när de föds och extremt hjälplösa men skulle vi vart gravida längre hade vi inte kunnat föda barnet för det hade blivit för stort så naturen är ju ganska bra funtad ändå. Sen läkte man väl ihop lite si och så förr, nu sys ju många för funktionens eller utseendets skull, medan vissa sys för att de spruckit riktigt riktigt illa. Jag har också en kompis som syddes fel och hade jätteont efteråt vid sex och så. Anledningen till att hon sprack så illa var att bebisens hjärtslag slutade helt så dom fick lägga sig på hennes mage och trycka ut honom så hon gick sönder och samman. Andra barnet sprack hon ingenting och blev helt återställd där nere från första förlossningen så hon är glad att hon valde bort kejsarsnitt fast hon kunde fått det om hon velat :P

Jag kan inte heller komma ihåg hur ont det verkligen gjorde. Man glömmer det väldigt fort och det är väl tur det ;) Vet bara att jag tyckte det kändes som att ryggen slets i tusen bitar men att försöka minnas smärtan går inte så jag kommer nog känna sen när det är dags att "shit, var det så här ont det gjorde!?" :P

Igår testade vi allt, putsa fönster, åt stark mat, massage på trapz och höftkammrar, färdknäpp... Men ingen reaktion snarare att kroppen lugnade ner sig och de intensiva sammandragningarna jag haft försvann. Kom igen nu bebis, kom ut!

Var hos BM idag vecka 37:
BT: 108/72
Hjärtljud: 134slag/min
SF mått: 35 (hon hade svårt att mäta magen eftersom att lilleman ligger så högt upp...)
Inte fixerad, men huvudet ner och fötterna upp.
Vikt: +10kg

Angående ammning, jag har alla planer om att amma.. men jag vet oxå att det går bra med barn som inte ammas. I mitt jobb träffar jag tyvärr ofta barn som av en eller annan orsak inte kan amma. Bröstmjölk vill vara det absolut bästa för barnet iaf första månaderna (med alla fördelar som antikroppar, anpassad mjölk efter barnets ålder mfl.) men barnet kan få den mjölken i sond genom näsan ned i magsäcken om han/hon inte orkar/kan suga tillräckligt eller på flaska. Alternativt kan man få mjölk via donator eller använda ersättning eller mixa. Det viktigaste är ju att lillen får tillräckligt med näring för att utvecklas.

Det fina med flaska är ju att pappan kan vara mer delaktig i matningen och jag kommer nog pröva pumpa och ge flaska så att min sambo kan ta en del av matningen så fort och om jag kommer igång med ammningen.

Sen tycker jag INGEN har rätt att döma en kvinna som väljer bort att inte amma, det är helt och hållet ens eget val och varför man väljer bort det har ingen med att göra! Jag fick utstå en riktigt terror när jag fick sonen, sköterskor som var och skulle lägga han rätt och tryckte in mitt bröst i hans mun och jag mådde så dåligt hur jag kände mig som ett objekt...Allt var bara stress "har du ammat?" fick jag höra minst 1 gång i timmen veckan vi var inlagda på BB....OCH det stod i mina papper att jag bad om att få tabletter för stoppa mjölken men det vägra de acceptera på BB!! Och  hur mycket jag än försökte få dem att fatta att jag ville ge ersättning vägra dem och fortsatte gnälla om amningen.

När jag kom hem hade jag fått en svår Baby blue och jag kunde inte känna en känsla för mitt barn på 2-3 månader jag var som en robot som gick omkring hemma och bara gjorde det jag skulle.....DET VAR FRUKTANSVÄRT!

Nu kommer jag känna hur jag vill ha det!? och det står klart och tydligt i mina papper att INGEN rör min mina bröst och försöker tvinga mig till nåt utan att vill jag ha råd och stöd BER jag om det!!!!!!

Nä men be sambon att han ska säga ifrån om dom gör det för det kan han gott göra när du fött barn ;) Min sambo har i uppdrag att om jag absolut inte trivs med bm så får allt han tala om att jag vill ha en annan t.ex. ;)

Jag är inte rädd för själva bristningen i sig för det vet jag av erfarenhet att man inte känner i alla annan smärta. Vad jag är rädd för är att om man exempelvis spricker hela vägen bak till ändtarmen som min mamma gjorde (och dessutom lyckas med kosntstycket att spräcka stygnen efteråt) så kan man få men för livet. Känner en som sprack så illa att hon fick opereras efteråt och använda sittring ett halvår och var inte helt återställd på ett år (men helt återställd blev hon som tur var) så andra barnet födde hon med kejsarsnitt. Och som jag skrev om till en annan så har jag en kompis som gick sönder jättemycket och hon hade jätteont vid sex efter det. Hon bara grät när dom hade sex men hon ville ju bli med barn igen så det var ju inte så mycket annat att göra och det var liksom när sonen var över 1 år som hon fortfarande hade så ont. Men som tur var rättade det till sig efter den andra förlossningen på nåt konstigt sätt. Jag sprack inte ovanligt mycket, men min ena blygdläpp var helt klyven på mitten och det gjorde svinont i 1 vecka när den läkte och jag åt fulldos med panodil och kunde inte gå längre sträckor utan att det gjorde vansinnigt ont. Men det läkte ju jättebra och var liksom inga konstigheter så det skrämmer mig inte, utan det är riktigt allvarliga bristningar som man aldrig blir bra ifrån eller som tar många månader att läka som skrämmer mig.

Usch vad hemskt :O På vårt BB var dom jättebra med det. Dom sa att det inte var så viktigt att han åt ofta om han inte vill första dygnet och sånt och de sa mest att ville jag ha hjälp var det bara att ringa i klockan. Sen har vår bvc-tant också vart helt fantastisk när det gäller amningen. Jag ville extremt gärna amma och var jätteledsen när han gick ner i vikt när han var 2 månader (han hade kolik så det var ju inte så konstigt då jag var ständigt stressad) men hon sa att han dör inte av att få lite för lite mat i 1 vecka om du gärna vill prova lite till så jag ammade honom varannan timme precis som han ville och fick rådet att inte amma oftare för att mjölken skulle hinna rinna till och sånt och han gick upp igen och det gick bra 1,5 månader till men sen kände jag igen mönstret att han bara ville äta hela tiden och då orkade jag inte mer utan ringde och frågade om jag kunde ge tillägg och då sa hon bara direkt att prova det. Inget tjat eller nånting så det var så skönt och jag hade dessutom hunnit vänja mig vid tanken på att inte kunna helamma längre även om jag hade velat. Jag vågade inte ge honom flaska en enda gång innan han fick tillägg eftersom jag hört så mycket om att dom kunde sluta ta bröstet då och sånt, men den här gången kommer jag inte kämpa så med amningen när jag har en till liten som behöver min tid och ork och jag kommer nog pumpa ur och låta pappan ge på flaska så jag kan komma iväg ensam med vår äldre son ibland så han får egentid med bägge sina föräldrar. Och då känns det väldigt tryggt och skönt att ha en bvc-tant som jag vet inte kommer tjata på mig om amningen. Min bm tycker likadant så inga moraltanter här. Nu är det ju inte riktigt samma situation, men jag kan säga att jag kände mig så misslyckad första gången när han gick ner i vikt så hade jag haft bvc och liknande som tjatat på mig att försöka och försöka så hade dom bara förstärkt den känslan. Hoppas på ett lika bra bemötande från personalen på BB igen och hoppas verkligen dom respekterar dina känslor den här gången och låter dig göra som dom vill. Jag tror på att bebis mår bra om mamma mår bra och mår hon skit av att amma så är det bättre för bebisen att man låter bli! :)

Någon som har ett förlossningsbrev att dela med sej med ? Har total fastnat på mitt..

Ja i mitt förlossningsbrev är de just kring amningen som de kommer in mest känslor och där jag markerar hårt. Jag har ett ärr på min bröstvårta pga att sonen sög fel och de blev ett köttsår men alla idioter man pratade med och grinade i telefonen när man väl tog sig mod att ringa sa "de ska göra ont" efter 2.5månad tittade bvc sköterskan på de och då började jag pumpa de bröstet istället för att se om de läkte men de gjorde de inte så när sonen va 3.5 och jag hade krånglat och grejer och ammat och gett ersättning så sket jag i amningen och gav bara ersättning. Jag kommer försöka även denna gång men enbart lyssna till mig själv den här gången.