I Blackrose I skrev 2011-08-30 11:49:30 följande:
Häckis
Ja, kriget var hemsk. Det är många sår som fortfarande blöder i många familjer där folk har förlorat sina nära och kära. Jag kommer aldrig glömma hur glad och överlycklig jag blev när jag såg mormor komma hem med honom. En av mina bästa minnen från barndomen. Vi var små så det tog inte många dagar innan allting var som "vanlig" igen. Visst, han var ledsen över att ha förlorat sina föräldrar och jag hörde honom gråta sig till sömns varje kväll och hur många gånger per natt han vaknade, skrek och mormor fick trösta honom men när vi väl på dan var tillsammans så var allting som vanlig igen. När vi blev större så hade han bara mig. Det var jag som lyssnade och tröstade honom. När vi flyttade till Sverige så tog det hårt på honom men vi pratade varje kväll och åkte till Cypern/Bulgrien varje år så vi kunde få träffa honom och mormor men han kunde inte hantera sorgen. Han började sakna sin mor oerhört mycket i vuxen ålder och kunde helt enkelt inte stå ut med tomheten.
Det låter hemsk det som har hänt din kusin men det låter som att du hanterar det bättre än vad jag gör. Jag kan inte. Jag vill inte glömma bort allt. Min sorg är det enda jag har kvar efter honom. Bearbetar jag min sorg så finns det ingenting som påminner mig om det hemska som hände hur ologisk det än låter.
Jag älskar också livet. Jag älskar mina söner och min man. Jag är oerhört tacksam över att kunnat bilda en familj. Att jag har två friska barn, en underbar man som har stått med alla mina brister under alla dessa år. Det ska jag tacka honom så länge jag lever men jag saknar min kusin så det gör ont i hela mig.
Stackars kille!
Det är olika dagar som jag hanterar det bra och mindre bra på. Min kusin blev utförsäkrad, hade precis köpt hus, skulle börja högskolan. Lyckats reda ut och upp sitt liv, då han varit grov missbrukare av allsköns droger innan, äntligen på rätt köl. Men FK vägrade ge honom hans sjukersättning för 2 v under sommaren då han inte var utskriven, detta pga att vårdcentralen var stängd. FK tyckte han borde åkt buss till närmsta storstad och fått sin sjukskrivning. Tills saken hör att han hade två trasiga diskbråck och kunde knappt stå än mindre sitta på en skranglig buss, han väntade på operation och fick den strax innan midsommar, ändå vägrade FK betala. När han dog och detta är helt sjukt, då kom allt de han skulle haft i ersättning, inom två veckor fick hans syskon hans pengar, pengar som han hade behövt att betala hemförsäkring och husförsäkring med. Alla i släkten hjälpte ju honom och hans bror med mat och sånt medan kusinen stred, men försäkringarna fanns det inte pengar till och han sa inget tror han ville reda ut allt själv, var tacksam över maten och sånt, men gillade det inte alls. Så zipp nada fick lillebror ut för förlorade saker, minnena efter mamma i all ära men han förlorade ju även allt annat också.
Japp jag är bitter, satans bitter ibland, kan hata systemet för det föll, för ingen hjälp ficks, för min kusins stolthet att inget säga om försäkringarna, ja för allt, en sån onödig död, så jävla menlös. Jag kan ibland önska att han dött när han ändå var en pundare, det hade känts mer logiskt att förlora honom med en kanyl i armen än såhär och det låter säkert jätte brutalt, men jag kan inte sluta tänka.
Min kusin borde fått vara här, han borde fått krama min dotter, ta ut henne och åka kanot, segla allt sånt där som inte är min grej, allt det där förbannar jag, förlorad tid. Mitt sista minne av min kusin i livet är på hans stora systers födelsedag när vi firade midsommar samma år, han var ny opererad och såg på framtiden med ett bättre ljus, mindre smärta, drömmar. Han var min motsats, så lugn, tog allt med ro, det ordnar sig sa han alltid med ett snett leende, som en mysgubbe, det ordnar sig, lugna ner sig lite
Han var cool, tänkte innan han talade, dömde aldrig andra, min totala motsats, där jag hamnade i slagsmål så medlade han, där jag blev galet arh och vrålade talade han lugnt, jag kan inte tänka på min barndom utan att han är delaktig. Vi slogs som syskon, bodde på samma gård, gick i samma klass hade samma vänner, finns nästan inga bilder våra album där vi inte är med bägge två. Min dotter ser och frågar, jag förklarar att han är i himlen, att han är borta, älskade han mig frågar Freja, ja han älskade dig enormt. Mama kan vi inte leta efter en my little ponny med vingar och hämta honom från himlen
Vad säger man, hur förklarar man för en treåring? Hon är inte dum, hon måste ju känna och veta om mitt stora sår, fast jag inget säger så ofta.
När jag fick beskedet om hans död, så ringde jag hennes pappa och sa, du måste ta henne, Lelle har dött, jag måste få rasa, han hämtade henne på rot och just då var jag tacksam över att vi bodde grannar. Min mammas bästa vän var den som kom till mig, den som satt med mig medan min mamma tog sig hit från norrland. det är en av få gånger jag bett om hjälp och fått den, men han visste också om vår relation.
Jag tror det kommer finnas ett hål i mig under resten av mitt liv, ibland kan jag le åt de fina minnena, åt saker man gjort, puberteten och allt vi retade varandra med och om, vägen till vuxen livet, kampen för att få honom drogfri, en kamp där jag stod mitt i kläm då jag vägrade sälja min kusin till övriga släkt som krävde att få tag på honom, att jag skulle ringa och få honom att säga vart han var så de kunde åka dit. Jag vägrade, jag sa ja kan ringa och han kommer svara, men jag kommer inte sälja honom till er, glöm det, men jag kan be honom ringa upp er.
Jag avskyr augusti, för mig är det en jobbig månad som jag gärna varit utan. Påsk är inte heller något kul, storhelger har tappat sin lyster för mig. Jag älskade dessa innan, man samlade släkt och familj, mös, umgicks, fick ses och slappa ihop, äta gott, spela kort ja allt. Idag är jag nöjd om jag får upp några tomtar och lite gardiner, jag försöker, jag vill ge mitt barn samma magi som jag kände över julen, men det fattas för många för att jag skall hitta den inom mig. Skittrist!
Oxar är väl inte personlighets-störda heller???? (Inte tvillingar heller....)
