Till henne.
Det var någonting med dig redan för flera år sedan som gjorde mig nyfiken. Du var klok och intelligent. Oerhört kunnig I din sak. Du såg bra ut och jag tycke om att lyssna på dina ord och vila små stunder i dina mörka ögon.
Jag tyckte om att det fanns och finns ett så fint lugn i dig, men också en skön nerv med mycket energi. Du och ditt lhärliga eende gjorde mig glad och lugn. Trygg. Det var som om du på något sätt blåste nytt liv i mig.
Men då sågs vi under andra former och jag mådde inte så värst bra och var dessutom väldigt blyg. Dock tänkte jag ofta att vi i framtiden nog kommer att ses igen. Men då under andra omständigheter och mer positivt.
Så en dag sågs vi igen. Precis så som jag tänkte att vi kommer att göra. Båda två har blivit bättre versioner av oss själva. Den gången hade jag bråttom. Men återigen så var det som om du igen, på något sätt, blåste nytt liv i mig på precis samma sätt igen. Jag blev glad.
Nästa gång vi sågs hade vi tid och du öppnade dig för mig. Jag blev glad av att höra dig göra det för jag förstår att du inte är en som öppnar dig så lätt. Det är samma för mig och det har jag även berättat för dig. Dock så missförstod jag dig i det du sa. Jag trodde även att du sa det du sa för att du ville bli vän med mig. Helt enkelt att du ville utveckla en vänskap med mig. Men jag hade fel. Du ville inte?
.
Jag är värd bättre än att stå med mössan i hand. Därför kommer jag nog aldrig mer att fråga dig om något igen. Synd att du inte ville lära känna mig bättre. Isåfall hade du nog själv kunnat utmana allt det där du sa i julas. Nämligen att du önskar du var modigare och att du inte trivdes i trånga boxen. Men du väljer ju själv att stanna kvar i den? Du umgås med samma personer, gör samma saker, med samma människor och jag kommer aldrig att släppas in ändå. Eller hur? Du tycker säkert att vi är olika. Det tycker jag också. Vi är det. Men vi är även lika.
Dessutom har livet även lärt mig att olikheter berikar. Tycker du inte? Jag vet att jag hade kunnat lära mig något av dg, precis lika mycket som jag vet att jdu hade kunnat lära något av mig. Att vi hade kunnat berika och utforska varandras olikheter. Ha roligt ihop.
Jag gav dig många möjligheter till att träffa mig privat. Jag frågade dig om promenad, fika, träna. Men inget av dom passade dig. Du ville inte eller vad? Du ignorerade ibland mina frågor. Vet du hur det kändes när du gjorde så? Kände mig så dum och idiotisk och det gjorde ont i mig.
Du har rätt när du en gång sa jag var modig. Jag försökte iallafall. Gjprde du det? Om det nu är så att du hade en nyfikenhet på mig? (Kan ju vara så att jag fått för mig allt också. Att jag bara inbillade mig att du också kände något)
Vi kommer nog inte att ses mer. Om det inte är av en slump och där vi sågs sist. Det gör mig väldigt ledsen givetvis. Du är fortfarande lika fin som jag beskriver dig från första början. Väldigt synd att jag skriver detta under ett anonymt forum, men i det här är jag inte modig. Jag vågar inte skicka detta till dig. Vet inte varför.
Önskar dig dock allt gott och hoppas och vill att du ska få ha det bra i livet. Kram. Du är fin!
