Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till Per.

Jag hatar dig! Fy fan! Överge ett barn? Vad fan har hon gjort dig? Du är den enda jävla pappan hon har, efter 7 år vänder du henne ryggen. Men lillebror går bra? Fattar du att en åttaåring gråter varenda jävla dag?! Att hon vill dö? Att hon tycker hon är fet ful och äcklig? Allt för att du tagit på dig en offerkofta? Straffa gärna MIG inte henne. Vi ville båda gå isär. Men sen kom du visst på att det var jobbigt, och ska krångla så in i helvete. Man vet aldrig vart man har dig. Kan inte samarbeta, ska ha liten varannan vecka. Du har fan i mig ingen jävla skam i kroppen. JAG HATAR DIG!!!

Åh jag önskar att vi aldrig mötts, att du aldrig hade fått skada oss. För en sak ska du ha jävligt klart för dig, dina slag, dina elaka ord, dina handlingar kommer en vacker dag komma ifatt dig. Och då blir det inte fin syn. Jag önskar det finns ett helvete, för då kommer du få brinna där för alltid.

Det finns bara en förlorare, det är en åttaårig tjej som undrar vart hennes pappa är. Det är inte synd om dig, patetiskt jävla patrask är vad du är.

/L

Jag önskar att jag kunde ha sagt vad jag ville ha av dig. Men jag blev rädd. Rädd för att förlora dig. Och nu har vi förlorat varandra ändå. Tack för dina beröringar och tack för att du vågade. Jag minns hur dina händer sakta, sakta strök längs med min arm. Hur jag njöt av det. Hur jag gjorde detsamma och du sa att du njöt. Jag minns hur vi höll om varandra så hårt och hur jag kände din doft och lukt i din nacke. Hur du kom så nära att jag kände dina andetag. Jag önskar att jag hade vågat kyssa dig där och då.  Så dumma vi är mot varandra. Älskade du mig? Vad var det du såg i mig? Jag visste aldrig riktigt vad du ville heller. Jag önskar att det inte var som det är. Men jag kan inte längre. Och vet du jag har bara e önskan. Det är att du blir lycklig. Jag med. Kanske möts vi igen du och jag. Men jag tror inte det. Jag önskar dig himlens alla stjärnor.

Åh, så dumt det kan bli när man skriver via telefonen. Skulle vara en drink efter cheers :)

Jag önskar att du ville prata med mig igen. Åtminstone ett ord. Jag vet att jag inte svarade på det där sista smset, men jag gjorde det inte för att jag insåg att både du och jag var så upprörda att vi inte skulle göra något annat än att spy galla över varandra. Jag ville inte göra det hela värre än vad det var. 

Jag blev lite arg när du inte berättade vad det var. Det var okej, du berättade ju tillslut, du förstod att jag inte skulle backa. När jag hörde historien från Henne med stort h, och får reda på att du berättat ca 50 % av hela historien. Då blev jag arg. Arg, för att jag kände att du inte litade på mig, arg för att du aldrig nämnt ett ord om det här trots att det var en stor anledning till det första bråket. Men mest av allt blev jag nog rädd. Du lär aldrig få veta hur rädd jag blir när människor inte litar på mig, att jag inte är värd deras förtroende. Det skrämmer mig, jag vill inte vara ensam, jag är extremt rädd för att bli ensam, IGEN. 

Jag svarade inte förrän efter en månad. Jag jobbade och ville få perspektiv på hur jag och du handlat i det hela. Det fick jag. Jag bad om ursäkt för mitt beteende, även om jag inte grund och botten inte tycker jag har fel och att du borde ha sagt det till mig. Men du svarade aldrig. Inte ett endaste ord fick jag. Nuförtiden hör jag bara om dig genom vänner. Du pratar till och med med Henne igen. Jag förstår att hon kan få något slags handikapp med tanke på omständigheterna, men jag då? Du vet inte hur sårad jag kände mig när jag hört att du sagt att vi glidit ifrån varandra, hur ledsen jag blev när jag fick insikten att du troligtvis inte lär prata med mig någonsin igen. Att jag är den enda som inte blir förlåten.

Jag kan inte ändra på hur du känner och tycker. Men jag önskar det blivit annorlunda.

Jag kan inte klara det du vill att jag ska klara, det du hoppas för mig...