Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag svarar tillbaka & skriver att jag saknat. Jag enegerar mig dock inte med att ses & avbokat. Men nu har jag sagt rakt ut att jag vill inte ses. Svarar hon inte eller svarar något alls. Då vill hon nog inget.

Till M.

Jag älskar dig fortfarande. Jag tänker på dig dagligen. Det har gått snart 2 år sen du valde att välja bort mig. Och snart 1 år sen vi slutade arbeta ihop. Snart 1 år sen vi sågs senast, så overkligt. Och ändå är du lika levande i mitt hjärta som när vi var som mest förälskade i varandra.

Jag kämpar fortfarande varje dag med att undra hur viktig jag var för dig. Älskade du mig? Blev ditt hjärta lika krossat som mitt? Tänker du någon gång på mig?

Eller var jag bara någon som gav dig bekräftelse när du behövde det? Spännande tidsfördriv med en affär på jobbet?

Du krossade mig. Jag är fortfarande krossad i spillror.

Jag önskar att jag kunde önska dig allt gott i världen. Ibland gör jag det. Men mest önskar jag att du har en vidrig vardag och tillvaro med din fru, och att du ska känna att de anledningar du hade för att bryta med mig var fel. Att du ska ångra dig bittert en dag att du inte vågade följa ditt hjärta.

Du var min stora kärlek i livet och jag hade gjort allt för dig.

/J

Hoppas du kan skicka dina tankar till den som är mottagare

Jag var både utbränd och blev jävligt dragen med grabbarna. Ursäkta att jag ringde dig bra i fyllan 9 på morgonen 7 gånger och friade, vi kände knappt varandra men du verkade vara en sån fin tjej och det blev väldigt fel. Hoppas du hör av dig någon gång, det var inte meningen att skrämma bort dig. Men jag har full förståelse för att jag gjorde det.

All ilska, frustration, sorg och bedrövelse har jag ännu inte kunnat formulera - istället är det ett tomt raseri i mitt bröst. Så många år som våra bittra känslor förgiftat livet för vårat barn. Mina rants över dina brister, dina manipulationer där du skickat ett oskyldigt barn som budbärare får mig att falla i bitar. Skam , sorg.

Så många gånger du satt barnet i en sits där det inte finns någon vinnare, där barnet är förlorare bara för att ge dig en vinst över mig. 

Jag kommer aldrig att förlåta dig för den skada du gjort på vårat barn, den skada du gjorde på mig då vi levde tillsammans har läkt. Jag förstår att du som du sa behövde någon att trampa på och trycka ned för att du skulle klara ditt eget liv. Efter mer än 10 år borde du kunnat gå vidare och ta emot den hjälp som vårat barn erbjudits. Istället förgiftar du barnet med samma ilska som du bär på. 

Alla samtal jag fått från skolor, advokater och läkare där dina lögner har sått misstro och oro, där jag till slut ifrågasatt mig själv och om mitt liv infekterat av dina lögner kan fortsätta utan att skada barnet.

Jag står ut trots att du är min plågoande, jag tänker på vad som är rätt för barnet, jag vet att jag aldrig kommer att slippa dig trots att barnet är klar med skolan om några år. Min kärlek till barnet har alltid varit större än att du kan krossa mig. Jag kommer alltid att stå ut med allt du hittar på för att jag vet vad som är viktigt.  

Dra åt helvete!

Du som medvetet leker med känslor & behandlar henne som skit, förstår du att vi ser hur du fått henne att må? Familj, vänner & kollegor vi ser detta!! Är du dum på riktigt? Tror du inte vi fattar din gris. Du kan skylla allt på henne & svarta ner. Men vi är många som vet hennes rätta jag, det som du förstör. Dina egna vänner tycker du är ett svin, men dom slickar din röv för dom pallar inte drama du ställer till med annars. Anväder saker dom säger i förtroende till dig mot dom, så fort du inte får som du vill. Äkta medhåll har du bara från något bittert ex som är arg över obesvarade känslor. Speciellt jag ser vad du gör med henne, då själv har erfarenhet av svin som dig.

VÄX UPP!!! BLI MAN!!!

Ännu en sömnlös natt. När jag är så osäker på allt, på mig själv, på oss. En rädsla större än allt över att du ska lämna mig, att du inte ska tycka jag är fin längre, att du ska tycka att jag är tråkig, tjatig, jobbig. Att jag älskar dig mer än vad du älskar mig, för så känns det. Att jag ger allt av mig, men får ingenting tillbaka. Jag som alltid varit så självständig och självsäker är i största behov av dig, av din kärlek. Allt är så jobbigt vissa dagar, känner mig så ensam i allt. Känns som att det inte spelar någon roll om jag är här eller inte, för du skulle ändå inte bry dig. Det känns som att jag trycker ner mig själv i mörkret pga din tystnad, pga att du lever ditt liv som vanligt utan en tanke på hur jag mår eller känner. Att du helt verkar ha tappat sexlusten (åtminstone med mig) och inte verkar tycka det är ett problem.

Att du inte ser mig.

Jag vill så gärna att vi ska få chansen till att testa på om att det kan funka mellan oss.

Samtidigt har du under denna tiden sårat mig och gjort mig osäker på dig,trots våra steg tillbaka så betyder du så enormt mycket för mig och jag har börjat bli kär i dig, jag har aldrig haft dessa känslor för någon innan då jag inte låtit någon komma in mig så djupt på livet som du.

Men denna ovisshet gör mig så ont och vet inte om jag orkar fortsätta... jag önskar att du ska ta ett beslut om hur du vill göra... Varför kan du inte ha stake att säga precis som du känner och vad du vill...

Till mina närmaste vänner, jag är gay! K du är lyckligt lottad för jag kanske är lite smått kär i dig också. Har tänkt in mig hur vi skulle vara om vi va ihop och jag tror vi skulle vara jävligt bra tillsammans.

Jag tycker faktiskt att du ska säga det där till dina vänner. Inte för deras skull utan för din och hela gaysverige. Fler behöver "komma ut" som gay för att folk ska förstå hur normalt det är. Om det gnager i dig att du inte får bemötas som den du är så tycker jag att du ska ändra på det. Jag lovar dig att ingen kommer att döma dig, och gör någon det så är det dem det är fel på och inte dig!