Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Ja det är så otroligt smärtsamt. Samtidigt är det betydligt mindre smärtsamt nu än det har varit. Han slutade vid årsskiftet förra året och de första åtta månaderna var absolut värst. Det som sitter i är förnekelsen. Jag vägrar liksom tro på att vi aldrig mer kommer ses och så klänger jag mig kvar vid att det finns en liten liten chans och så kan jag inte släppa taget.

Vi har aldrig pratat om det. Har aldrig varit i närheten av att göra det men jag vet att han känner som jag. Jag är högkänslig och känner av mycket känslor andra känner men även om jag inte hade varit det hade jag märkt det. Han var väldigt uppenbar i hur han tittade på mig och hur han alltid försökte vara nära tex.

Det låter som att du har egen erfarenhet av det jag beskriver? Vad hände?

Jag skulle skicka till min lillasyster som sagt upp bekantskapen med mig för att hon mår dåligt av att vara med mig.

"Jag önskar vi kunde vara systrar igen. Berätta för mig hur jag ska vara så att du inte mår dåligt i mitt sällskap. Jag finns här om du vill återuppta kontakten"

Nog är det så att jag har erfarenhet. Jag lever väldigt nära det så gott som varje dag och har gjort så länge. Jag valde till slut att berätta eftersom jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag inte gjorde det. Det var en alldeles oerhörd lättnad att göra det, hur fel det än kan tyckas givet omständigheterna att vi båda är gifta. Men det har inte hänt något mer än så, det har stannat vid mina ord, vid min kärleksförklaring. Jag är ganska säker på att hans känslor för mig är långt ifrån okomplicerade. Vi mår så fantastiskt bra av varandra att jag inte klarar av skapa det avstånd som skulle behövas för att mina känslor ska försvinna. Och han fortsätter att finnas nära mig, har inte tagit minsta avstånd eller skapat någon form av distans efter att jag berättat. Där finns så mycket energi, intensitet, glädje, värme, ömhet och kärlek i luften runt oss att jag njuter av varje andetag lika mycket varje gång vi ses. Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av det.

Oj! Vad sa han när du berättade då? Känner han likadant?

Även fast det var och är otroligt plågsamt att inte få träffa honom längre så kan jag trots längtan förstå att det här är bättre. Att träffa honom varje dag men inte få vara med honom så som jag vill är värre. Det är det. Jag vet det. Men ändå gör det så vansinnigt ont.

Jag tror att han där och då blev mest chockad av min totala uppriktighet, och att det var lite svårt för honom att ta det till sig. Han sade då att hans känslor inte fanns där på samma sätt som mina. Men hela hans sätt att vara talar för något annat. Vår relation är oavsett något som vi båda är väldigt rädd om, och ingen av oss verkar vilja stå utan varandra. Inte helt okomplicerat med andra ord. Ser jag på oss med en utomståendes ögon ser jag två personer som det lyser om, två personer med en personkemi det sprakar om, två förälskade människor. Och det är även något jag fått höra av andra som är i närheten av oss.

Jag tror att jag helt enkelt rubbade hans värld ganska rejält och jag låter tiden utvisa vad det leder till.

Oj jag hade blivit helt knäckt om jag sagt nåt och fått det svaret. Jag hade definitivt inte klarat att fortsätta som innan, antagligen hade jag inte jobbat kvar då.