(Jag trodde inte jag skulle behöva skriva här men efter ha lämnat ett förhållande av våld och noll kontakt får finnas kvar så är denna tråden perfekt)
Till S.
Du fick mig att ännu en gång vara rädd och osynliggjord i mitt eget hem, du skulle rädda mig men du blev min nya förövare, du var så orolig för att någonting ont skulle hända mig utanför dörren helt i förnekelse att det enda onda som pågick i mitt liv var inuti mitt hem och det var du.
Du kommer aldrig inse detta. Men när jag sa att du ljugit flera gånger för mig, att du knarkar sönder ditt liv du är egoistisk och självupptagen, du förnekar ditt liv och försummar dig själv och oss, du är omogen tonåring, barnslig, du är inte självständig eller stabil, att du är ingen man, att att du slog mig , du sparkade mig, du kallade mig hora jävla fitta jag ska döda dig jag ska döda din familj och tryckte upp mig mot väggen likt den mobbaren som bor i dig än som måste hata andra lika mycket som du hatar dig, du kunde inte fatta att jag sa allt detta för att jag ville att du sökte hjälp, för att jag brydde mig om ditt liv, jag brydde mig, mer än du någonsin gjort.
Mina ord var inte trakasserier, de var ditt Wake Up Call om du hade orkat lyssna, jag är inte en person som lever för att trycka ner andra så de inte lämnar mig, sån är däremot du.
När du ville träffa mig efter att jag flyttat och du såg hur förstörd jag hunnit bli, och du grät och led av synen av ditt egna verk, så visade du mig en sida som jag hungrat efter i hela förhållandet. Kärlek. Du visade mig kärlek när du kunde för första gången lyssna, se mig i ögonen med en brinnande blick av empati, och förstå att du handlat fel och förstå att medan du straffade mig för att jag speglade upp sanningen för dig så visade du att du är inte i närheten av den styrka jag besitter. Du förstod hur stark jag var först när du sett att jag vågade lämna dig. Och resten av dagen kändes som teater. Vi skulle åka bil och handla som om ingenting hade hade skett, som om rivmärkena på din hals när jag likt en katt gick till attack för att rädda mitt skinn inte existerade, men jag såg de ärren klart och tydligt och jag ångrar de inte, varenda ärr varenda skråma du har från mig ska påminna dig allt du gjorde som fick din flickvän så rädd att hon gick i defensivt försvar. Varenda litet sår ska skrämma dig själv så mycket att du aldrig rör någon annan igen. Du ska känna att du var förövaren, du ska se det när du kollar dig i spegeln.
Du fruktade människor du fruktade världen
och försökte applicera din världsbild på mig som är din motsats, jag, som är allt du har förlorat i ditt liv, jag, som är den personen du aldrig kommer vara, din avundsjuka lös som lava hur jag kan lita på mig själv och andra trots de sju helveten jag genomlidit. Skillnaden på dig och mig är att jag gav aldrig upp mig själv eller livet, men det gjorde du. Jag hoppas du ändå en vacker dag ska kunna lita på dig själv och livet igen, jag har inget intresse att se dig miserabel, för det är miserabla människor som går på sig själv och sedan andra. Du förtjänar att må bra alla förtjänar att må bra, men precis som alla andra har du ditt jobb att utföra, ett bra liv är inte gratis eller kommer på beställning, ett bra liv finns bara på marknaden för de som vägrar acceptera det som inte är bra - nog.
Mina känslor har varit kluvna. En del har sympatiserat med dig medan andra delen är den arga röda rösten som säger "han är en misshandlare!"
Du är ingen psykopat. Du är ingen narcissist. Du förstörde aldrig min glädje till mitt liv utanför vår relation, du ville se mig lyckas i mitt liv, du ställde upp där ingen fanns, du höll om mig tills tårarna började eller slutade, jag kände mig alltid snygg och vacker med dig och vi delar minnen av ovärderliga stunder ihop, men, trots allt detta, så fanns det en del i dig som sakta grodde, föraktet mot dig som ett steg i taget blev ett förakt mot mig. Och här var min dealbreaker. Du minns när du sa "Det är det jag gillar med dig du är liten men du visar ändå att du är stark och orkar ta saker själv" du kände mig ändå mer än på ytan, för visst var jag liten, och visst var jag i mental styrka och fysisk styrka tre gånger så stark som den lilla kroppen var.
Igår ringde jag en psykolog. För jag har varit skräckslagen och på spänn hela tiden nu när jag är själv. När psykologen beskrev ditt och mitt förhållande med ord som frätande och terror och att du verkligen fick mig att börja tänka illa om mig själv, då kunde jag inte hålla tillbaka eller skydda dig mer, där och då gick jag från kluven till bestämd att det var det du blev, frätande och en terror. Att du slog mig att du tryckte ner mig att du kontrollerade mig att du ville öga mig att du hatade mig mer än du älskade mig och att hatet bara växte.
Du kände också själv att vi inte var kärlek. Du fortsatte om och om att tjata om att jag inte kan prata med dig, du var så besviken men det slog dig aldrig att jag inte kände mig trygg att vara mig själv med dig, jag tystade mig under ett års tid försökte bli den du bad om, trodde det skulle lösa allt och det gjorde det, det fick mig att lämna dig och det var lösningen,
på allt.
