Hej mamma och pappa
Nästa varje dag från det att jag var 9 år så tvingade min bror mig att ligga naken med benen isär så han kunde stoppa in sin snopp i mig, jag ville inte det!! men han sa att han måste för det är skönt för honom... Det var inte skönt för mig! det gjorde ont....
Ibland kom det blod. Ibland ville han att vi skulle leka porrfilm, då skulle han få stoppa snoppen överallt i mig. JAG VILLE INTE DET... Men han sa att jag måste för annars skulle han berätta för mina kompisar att jag fått hår på snippan. Så då fick han stoppa in den där han ville.
Vet ni hur mkt jag hatar honom? Att Jag fortfarande måste träffa honom, fast att jag inte vill? för vad skulle ni säga om jag helt plötsligt inte vill komma på alla kalas? Om jag helt plötsligt slutar hjälpa honom pengar? Jag vill inte hjälpa honom med hans skulder mer? Han har redan fått min själ, min oskuld, min barndom, min framtid. Jag vill inte ge honom mina pengar som jag jobbar hårt för. Jag har gått i skolan i många år för att kunna få jobba och hjälpa våldtäcksoffer. Pappa, du har frågat mig många ggr vad det är som driver mig så hårt, men det kan jag ju inte berätta. Ni är stolta över mig, det säger ni.
Ni frågar mig så ofta varför jag dricker så mycket alkohol, hur skall jag kunna säga till er att jag måste det, för annars känner jag hans kropp mot min, jag känner hans snopp överallt i mig även om det har gått 20 år sedan han slutade.
Bara alkoholen tar mig därifrån, den gör mig trygg....
Ni kunde inte hjälpa mig när jag var liten, ni såg inte.... ni hade fullt upp med att hata varandra, fullt upp med er skiljsmässa. Jag kunde inte berätta varför jag skar mig, eller varför jag bröt mina egna fingrar. Jag var rädd att ni skulle bli mer ledsna då och att mamma skulle gråta mera, för mamma grät faktiskt mkt pappa! varje gång hon hittade dig tillsammans med en annan kvinna. Jag ville vara stark för er.
För 3 år sedan berättade du mamma för mig i förtroende och jag fick lova att inte berätta för någon för då skulle min bror bli ledsen. Du berättade att psykologer och läkare sagt till dig och pappa att min bror har en psykisk funktionsnedsättning. Men ni ville inte tro på det, ni tror ju inte på mediciner eller psykvård.
nu sitter jag och tänker.... om ni hade lyssnat på läkarna, hade JAG varit fri då?
Hade jag kunnat haft en egen familj och barn då? Hade jag kunnat ligga ner i en säng tillsammans med en man och låta honom smeka mig? låta honom älska mig?
Jag har så många frågor men det kommer aldrig komma några svar.
