Augustibebis 2012

Åh foxy tack för peppen! Och det låter ju onekligen som du är på g nu! Jag håller tummarna för oss båda! Lycka till!!

7eH: tror det är ett tecken att det börjar närma sig. Senaste två, tre veckorna har jag inte kunnat ligga alls på rygg för då får jag genast sd och ont i svanken. Senaste veckan har jag fått skifta mellan sidorna rätt mycket för det vart samma sak där om jag legat för länge på ett sätt.

Då tar jag vid trossan. Loggar ut ett tag nu å gräver ner mig nånstans. Värkarna är helt borta nu, kommer väl typ en i timmen kanske. Har inte ont i svanken eller trycket i magen heller längre. Visste ju att man kan få pinvärkar eller förvärkar som håller i, men jag har ju för fan haft gravt ont i 18 timmar och bad och panodil hjälpte ju inte. Trodde verkligen det var dags och nu kommer jag inte lita på min kropp igen. Sitter bara å lipar nu. :(

Har du gjort svepningen ellen? Hoppas den funkar bättre på dig än på mig. Tredje dagen med pinvärkar nu. Ångrar att jag nånsin gjorde den.

Mina värkar ger sig inte... :( Kommer några st varje timme, olika styrka på dom. Har fortfarande ont i svanken och ett rejält tryck i magen, kunde knappt sova inatt för att det pinade mig så. Tror slemproppen släpper lite undan för undan nu också... Jävla kropp!
Ringde fl igår och frågade om man kunde känna skillnad på pinvärkar och fövärkar, men det kunde man inte. Jag hatar detta!!! 

Jag som lovade mig själv att försöka återta min optimism idag. Den är dock som bortblåst efter hinnsvepningen. Mår riktigt dåligt mentalt. Känner mej apatisk. Sorry för värsta pessimistiska inlägget... 

Vattnet har gått!!! Så antar att svepningen gjorde sitt ändå, bara tog lite tid.

5.22 kom hon vår "lilla" dotter, 4250 g och 51 cm kärlek! Fortfarande namnlös. Förlossningen gick bra och tog 12 timmar från vattnet gått.
Jag blev ändå ett exempel på lyckad hinnsvepning, tog bara lite tid.

Ska ta mig tid att läsa igenom lite när jag hinner. Här kommer iaf min förlossningsberättelse!

Ja ni vet ju att jag gjorde hinnsvepning som jag trodde var misslyckad och bara gav mig pinvärkar i flera dagar. Jag var så himla besviken. I fredags em låg jag med dessa "pinvärkar" å gnällde när det plötsligt knäppte till högljutt i magen och mitt vatten forsade ut. Tur min man tvingat mig att bädda med plastad frotté i sängen!!
Jag ringde in direkt och frågade vad jag skulle göra. Jag skulle invänta värkar var tredje minut och annars komma in morgonen därpå. Dock drog det igång direkt, värkarna kom plötsligt med 3-6 min mellanrum och gjorde så ont att jag skrek och grät. Tjugo minuter senare ringer jag in igen och bm i luren låter skeptisk och ber mig att ändå vänta lite till. Ytterligare trettio minuter går och det blir bara värre, jag får panik och ringer in IGEN och skriker i luren att NU KOMMER JAG IN!!!
På fl undersöker de mig och jag blir sjukt besviken när de meddelar att jag bara är öppen två cm, sk omoget läge. Om inte nåt händer snart så får jag sovdos. De sätter akupunktur i pannan och sedan badar jag 2,5 timme. Första timmen är underbar, värmen hjälper effektivt mot smärtan men sedan avtar effekten och jag vill upp. När jag kommit upp är jag öppen 4 cm och jag meddelas att här ska bli barn och ingen sovdos! Jag önskar nu EDA fastän jag från början var helt anti. Dock är narkosläkarna otroligt upptagna och det dröjer länge innan de sätter den. Tills vidare andas jag lustgas vilket var tryggt och effektivt. 2,5 h senare får jag EDAn och jag kommer ALLA gånger välja det igen om det blir mer bebis! Äntligen kände jag att jag kunde vila något sånär. Dock blir effekten inte så långvarig för 1,5 h därefter vill jag krysta, nu är jag öppen 8 cm. Jag ställer mig på knä lutad över sängkanten och tacklar värkarna tills jag får krysta aktivt. Står så 1-2 timmar, minns inte. När jag är fullvidgad och ska krysta aktivt byter jag till halvsittande ställning. Vet inte hur många krystningar som behövdes men inte så jättemånga, bm fick hålla emot. kl 5.22, 12 timmar efter vattenavgång, kom hon ut, vår lilla Selma och smärtan upphörde på sekunden. 

Jag är nöjd med förlossningen. Inga komplikationer, gick relativt snabbt och jag sprack bara normalt mycket. Dock tänker jag ALDRIG MER!!! Jag var så himla smärtpåverkad och skrek högljutt hela förlossningen igenom att jag inte ville mer, att jag inte orkade mer och att jag hellre ville dö. Menade det varje gång. Det var enormt mycket värre än jag i min fantasi kunde föreställa mig och jag fattar inte hur de i En unge i minuten kan se så tillfreds ut så länge som de gör. Jag hade panik rakt igenom förutom när EDAn verkade.

BM och USK var bra men inte samspelta. De gav mig olika instruktioner i hur jag skulle andas lustgasen och när jag ville krysta sa en av dom att jag INTE skulle hålla emot medan den andra sa att jag INTE fick krysta... Är inte det samma sak?! Jag blev rätt förvirrad. De verkade heller inte ha läst mitt fl-brev; ville vid avnavlingen att naveln skulle pulsera klart helt men de klippte efter bara några minuter (sen avnavling enl dom) och jag orkade inte protestera just då för jag var bara så lättad att smärtan var över. De hade heller ingen koll på att jag inte fick amma som jag skrivit. 

Tiden på BB var dock jättebra! UNDERBAR personal och det kändes så tryggt att vara där. Dock var det fullt så mannen min fick inte stanna om nätterna och jag tyckte just nätterna var väldigt jobbiga. Jag kände mig ensam och övergiven med mitt barn som jag inte riktigt visste hur jag skulle få att sova. Hon sover dåligt om nätterna här hemma också. 

Det var min "lilla" berättelse om nån pallar/vill läsa haha... :D 

Ang rädslan att bajsa på sig

Såg att ni diskuterade det häromdagen. Jag var livrädd för att bajsa på mig, både inför personalen och för min man. Jag berättade detta för bm och usk som hade hand om mig och då sa bm att hon hade fem barn och att hon antagligen bajsade ner sig med samtliga. De var så goa mot mig och sa att OM det händer så kommer jag inte märka det och de tar hand om det direkt utan att säga nåt och de är vana och bryr sig inte ett dugg. De sa att det kommer ut värre saker än bajs ;). Min man tröstade mig också och sa att han ser ju inte där nere ändå när han står i huvudändan.

Bm sa också att när man kollar hur öppen man är kan de lätt känna om man har nåt kvar i ändtarmen, så det kollade hon och hon sa att där var inget i min så troligen skulle jag inte bajsa ner mig alls. Det var väldigt skönt att veta för då kunde jag släppa det helt. 

Jag bajsade inte på mig vad jag vet men helt ärligt, där på slutet hade jag inte kunnat bry mig mindre ifall jag gjort det. Bajs var knappast i fokus, ville bara ha ut ungen och smärtan var hemsk. Så tänkte inte ett dugg på det. 

Angående lavemang så sa min bm att det bästa är att va utan. Man ska absolut INTE ta nåt själv hemma, utan isf väntar man tills man kommer in och de ger en. Men med lavemang ska man veta att värkarna kan bli ordentligt mycket jobbigare. 

Bajsa lugnt! 

mrsnoname: Finner inga ord. Det får absolut inte hända, det allra värsta tänkbara. Jag tänker på er och tänder ett ljus här hemma. Hoppas ni får ett fint farväl. Många kramar