Augustibebis 2012

Strövelkatten: Min sambo har inte läst någonting, varken förra eller denna gången och är inget jag tycker han behöver...jag själv har inte läst något direkt och förra förlossningen gick jättebra och han var kanonstöd! Han hade full koll på mina värkar och "va med mig i dom" och förberedde mig och stod redo med lustgas, våta handdukar, dricka etc. Jag litar på hans fulla stöd oavsätt läsning eller inte. Jag vet att han kommer finnas där för mig och bebis när det är dags och han hjälper till med saker jag inte känner att jag klarar nu med...

Jag tror de flesta killar kommer ge sitt fulla stöd och hjälpa o så på alla sätt de kan när det är dags, känns på något sätt som en självklarhet. Men sen är vi ju alla olika och vissa killar kanske har svårare för sånna här situationer. Hur var din man vid förra förlossningen? Hoppas det löser sig och att du kan få honom eller någon vid din sida.. 

Läste nu att det var hans första förlossning... Kanske känns lite läskigt och skrämmande nu men jag tror och hoppas att han kommer vara redo när det är dags och att han kommer vara fokuserad på att hjälpa dig genom det. Men ni kan ju prata om doula och se hur han känner inför det. Det löser sig nog till det bästa :) Lycka till..

Samma här, min sambo är ointressard nu och var det sist, men ändå stöttade han bra. De märker ju vad man behöver och under en normal förlossning tappar man ju inte talförmågan heller utan kan berätta vad man vill/inte vill :)

ATT BM sätter en klämma på navelsträngen så man stoppar blodflödet. Vill att barnet får allt sitt blod. Har nog blivit allt mer vanligt med sen avnavling. Men på Östra i Göteborg så behöver man säga till om att man vill ha sen avnavling och de ej klampar av innan navelsträngen har pulserat färdigt. Då de ej har infört sen avnavling som praxis. Även om man klipper navelsträngen senare så stoppar man blodflödet till bebisen om man sätter en klämma förtidigt.  http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=10609#comment

Jag har gått en utbildning till Doula och jag kan säga att om vi tänker efter så är ju barnmorskan inne på förlossning också en helt främmande person, skillnaden du har med en doula och barnmorska är att du får träffa en doula innan förlossningen, känna efter om det "klickar", du får chansen att lära känna osv.. Ni kommer prata om hur du vill ha det under din förlossning, och en doula förbereder sig på alla dina önskemål, en doula närvarar vid hela förlossning, hjälper dig att hålla fokus på andning, rörelser osv, detta gör inte en barnmorska i så stor utsräckning... Om vi säger att en förlossning tar 10 timmar inne på förlossningen så har du kanske en bm sammanlagt  2 timmar av dom..
En doula är även där för att lägga fram dina önskemål till bm, säga ifrån om du vill byta bm osv...

Ett tips om du tycker det är lite mycket pengar att lägga ut så finns det många doulor som är under utbildning som behöver få ihop ett antal förlossningar och gör detta gratis.. Gå in på  http://www.doula.nu/
så kan du hitta en doula nära dig som är under utbildning eller någon som har mer erfarenhet...

Jag kan säga att det kan vara skönt för din man att ha med någon, en förlossning kan innebära mycket osäkerhet för han också, han har ingen aning om hur det känns och kan inte relatera till det och det kan vara svårt för han att sätta sig in i det och hantera det.... Det är inget fel utan helt normalt.... Sen underlättar det en hel del om man är två stycken som tar hand om den födande kvinnan, det kan vara många intensiva timmar man har framför sig, och då kan det vara skönt med lite avlastning..
När jag varit med en ensamstående så brukar man alltid ha en till med sig, antingen att man är 2 doulor eller att man har en familjemedlem till kvinnan med sig.... 

Tack för alla era tankar! För att förtydliga; för mig är det alltså viktigt med förberedelse tillsammans. Målet är en så naturlig förlossning som möjligt och jag vill kunna andas mig igenom värkarna på ett effektivt sätt. Jag vet hur jag reagerar på smärta, och vet att jag behöver någon som coachar aktivt. En barnmorska är ju som sagt inte närvarande hela tiden.

Jag hade en ganska traumatisk första förlossning och drabbades efteråt av allvarlig förlossningsdepression, jag vill göra allt för att inte hamna där igen. Så, kortfattat är det viktigt för mig att vi båda är förberedda och pratar om den tiden som komma skall. Det luriga är ju att sambon inte kan eller vill ens ha några idéer om hur han vill ha det, utan vill helt enkelt inte fundera på detta alls.

Katten: om du har sagt allt det för till din sambo så tycker jag att han är lite ego som inte skärper sig. Ursäkta att jag säger det, men hur jäkla svårt kan det vara att visa lite engagemang med den bakgrunden du har. Lyssnar han inte får du kanske skriva ett brev till honom...

Min man (som ju även han är tysk om nu det har med saken att göra ) uttryckte vid något tillfälle när jag var besviken över att han inte ville läsa på, att han ville ta det som det kom och inte ha så mycket föreställningar i huvudet. Men då sa jag att förlossningen handlar faktiskt inte om honom, om jag BEHÖVER honom där så får han faktiskt anpassa sig och göra vad han kan för att stötta MIG. Detta resulterade förvisso inte i att han satte sig och läste massa böcker, men vi kunde åtminstone prata om de tankar jag hade efter att ha läst på lite.
Jag vill också försöka mig på en så naturlig förlossning som möjligt och kan ju bara tänka mig att jag blir hjälpt av att någon hjälper mig att räkna ner värkarna och peppa mig mot målet.

Sen är han lite rädd för hur han kommer reagera under slutfasen och tyckte att jag beslutat över hans huvud att han ska vara med under förlossningen innan han ens hann fundera över det själv. På förlossningskursen den kvällen männen var inbjudna menade nämligen BM att det inte är självklart att mannen ska vara med. Men då kände jag efter och sa att jag tror faktiskt att jag klarar krystfasen utan honom (för då har man väl ändå en BM där hela tiden?!) om det skulle vara för mycket för honom. Jag tror att jag ändå kommer gå in i mig själv när det är som värst och inte märka om han är där eller inte. Fast självklart vill jag ju dela upplevelsen när bebisen kommer ut tillsammans med honom. Men nu tror jag förvisso inte att han kommer behöva gå ut. Om han håller sig vid min huvudända tror och hoppas jag att han kan ta att jag har ont. Men mest vill jag ha honom där under tiden när det går långsamt och för att hjälpa mig att andas igenom värkarna under öppningsfasen. 

För mig gör det varken till elelr från att ha min man/sambo med men för delaktighetens skulle känns det väl ändå naturligt att han är det. För mig personligen innebär det inget som helst stöd. Jag är inte intresserad av sällskap eller kontakt när jag har ont. Jag vill bara vara ifred.

Jag tror det ligger en del i det du hintar; det är en viss skillnad på inställningen av deltagande, och även hur förlossningen går till. Min sambo har bland annat sagt att han inte vill läsa om allt som kan gå fel, det är alltså det han tror böckerna handlar om.