Augustibebis 2012

Haha! Du är rolig du! :DJag får nog faktiskt instämma. Jag känner ett par som försökte i flera år med IVF och tjejens systrar producerade barn på löpande band. Hon sa att hon tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Hon var glad för dom innerst inne men kände hur hon liksom motvilligt började ta avstånd från syskonen och deras barn. 
Jag kan inte själv föreställa mig den känslan, det måste vara fruktansvärt. Som ett mirakel ska jag dock tillägga att de till slut fick barn och det på egen hand helt snopet.

Såklart vill man att alla ska dela ens lycka när man är gravid men man får respektera att för en del är det otroligt känsligt och att det antagligen inte är personligt utan det handlar om sin egna kamp.  

Instämmer också med det naimisen skriver. Jag var själv inne i en väldigt tuff period när vi försökte få till tvåan. Nu tog det "bara" 2,5 års tid att få till han och vi hade barn sen innan men dessa månader var nattsvarta för mig. När någon plussade i min omgivning kände jag nästan hat mot den personen och tyckte de blev gravida just bara för att håna mig/oss. Kom på bättre tankar när dagen kom då jag önskade en person missfall och var så jäkla avundsjuk på henne... ett par dagar senare fick hon missfall. Skämdes något otroligt över mitt barnsliga beteende och tyckte det var mitt fel att hon fått missfall! Sa det aldrig till henne om mina tankar, inte än idag. Men från den dagen ändrade jag mitt tankesätt även om jag aldrig kunde glädjas med någon annans gravidlycka, så kände jag inte att de blev gravida för att göra illa oss. 

Så, att säga det på julafton skulle nog kännas som ett slag för henne och hennes killa (var det din bror?). Kan nog välja ett bättre tillfälle då julen ska vara en glädjande högtid för alla och man ska rå om varandra. Att hon valt att ta avstånd från dig är ju inte dig personligen, utan för att hon mår så dåligt av att bli påmind om att hon själv inte kan bli gravid, vilket är svårt för nån som kan bli gravid att förstå! 

Appropå det här med att berätta för folk som har svårt/inte kan få barn på egen hand så vet jag bara en i min närhet som har det och jag har tyckt det varit jätte jobbigt att överhuvudtaget tänka på att berätta, nästan så man vill ursäkta sig.. men nu dök hon ju helt oväntat upp här i tråden så då blev det lättare att ge sig till känna

Är det nån annan som tros sig känna på sig vad det är för kön på bebisen?
Jag är så 99,9% säker på en kille, det bara känns så! Kände likadant när jag väntade sonen och även under ul så sa hon att det var en tjej. "Det kan inte stämma sa jag, hon MÅSTE  sett fel!" och precis när jag tänkt det sa hon "nej men vänta! Ja, ser ni! Det är ju en liten kille" och så zoomade hon in på snorren Med tjejerna har jag inte känt nått alls. Men vi kommer nog inte ta reda på vad det är innan den kommer ut (har bara gjort det med nr2, sonen)
Namnen är redan klara också, och för första gången har det inte varit några problem med killnamnet! Det brukar vi ha väldigt svårt för annars, tjejnamn är ju så mycket lättare att komma på tycker jag. 

Spännande! Med 1an var jag helt inställd på att det var en flicka och jag hade rätt :)  
Jag är ganska säker på att vi får en pojke den här gången. Tittar bara på pojknamn, det är ju så roligt haha Fast jag tycker att det är svårare med pojknamn
  

vippan:
Ja, visst är det svårt med pojknamn! Är det några som kommit upp på "kan tänka mig-listan"? 

Känns alldeles för tidigt för mig att spekulera i. Vet liksom inte hur en pojke respektive flicka bör kännas ens haha. Om jag får min vilja igenom (det får jag ) så väntar vi med med att veta tills den kommer ut. Känns mer spännande. Som en gravid kollega till mig sa "Man öppnar ju inte julklapparna innan julafton". 

Apropå namn så hade jag en helt otrolig uppenbarelse i våras. Drömde att min pojkvän kom hem och hade tatuerat armen och där stod det "Knut" hehe. Eftersom min väninnas man precis tatuerat in sitt barns namn på samma sätt så fattade jag att det alltså var vad vår son skulle heta. Vaknade och gick till jobbet. Under dagen hände följande; jag satt och läste Plaza Interiör och i ett hemma-hos-reportage hette parets nyfödde son Knut. Senare tittar jag på uppslaget i veckokalendern och då har Knut namnsdag samma vecka. Som det inte vore nog så pratar mina två kollegor bredvid mig om folk de kände när de var tonåringar varpå en utbrister "Minns du Knut? Han som var så himla söt!".
Gillade inte namnet till en början men efter att ha "smakat" lite på det så älskar jag det nu. En liten Knut hehe. Fast min pojkvän totalvägrar. Får väl se hur det slutar.  

Bullen:
Kanske kan ta Knut som mellannamn i värsta fall?  

Hemma hos oss? Ja det är en del..
William, Adrian, Arvid, Vilgot, Albin, Malte, August... men det är ju skitsvårt! Sen vill jag inte att nästa barn ska ha samma begynnelsebokstav som 1an och då försvårar det ju saken ännu mer haha

Måste kännas skönt att vara "färdig" med namnen?!

vippan:
Det var fina namn, och August passar ju himla bra med tanke på bf-månaden

Ja det är iaf skönt att ha några alternativ! Men med första hade vi två namn att välja mellan, Isabell och Tindra. Vi var mer inne på en Isabell men när hon kom ut sa vi båda i kör "Det där är en TIndra!" och det säger alla, att hennes namn passar henne så bra för hon är som en glittrande stjärna som tindrar så vackert....som blir 9 år imorgon *tår i ögat* Min fina lilla tjej som blir stor!