Eftersom ni är inne på diskussion om syntocinon (värkstimulerande) så kan jag ju berätta lite om min förlossning som inte blev i närheten av vad jag hade tänkt och önskat mig.
Min förhoppning inför förlossningen var att ha ett så naturligt förlopp som möjligt. Utan olika typer av forcering och helst utan medicinsk smärtlindring.
Som ni kanske kommer ihåg så gick mitt vatten när jag var i 36+1. Det var inget stort splash som på film utan kom lite då och då. I flera timmar trodde jag att det var vattniga flytningar eller till och med att jag kissade på mig, men till slut ringde jag i alla fall till förlossningen för att fråga om råd.
Väl inne på förlossningen konstaterades prematur vattenavgång. Och just eftersom det var prematurt så ville de ha kvar mig på förlossningen. Blev inlagd och man väntade i tre dygn på att allt skulle dra igång på naturlig väg. Under dessa tre dygn gjordes kontinuerliga CTG och infektionsprover, allt såg bra ut så det var aldrig någon fara för mig eller bebisen. Jag hade heller inga värkar eller något annat som tydde på att förlossningen skulle starta, förutom att det rann vatten helt enkelt.
Efter tre dygn gjordes den första vaginala undersökningen. Jag var då bara öppen 1 cm och BM kunde känna en hinnblåsa. Hålet som spontant gått på hinnorna hade troligen "åkt upp". BM tog hål på hinnblåsan och man hoppades att det kanske skulle kicka igång värkarbete. Dock väntade de bara ca 1 timme innan de kopplade på syntocinondropp. Då var jag öppen ca 2 cm.
Efter en kort stund med droppet på kom BM in och sänkte styrkan då jag tydligen hade för mycket värkar (6 st på 10 min). Dock kände jag inte av dessa värkar över huvud taget. Efter ett par timmar började så värkarna kännas ordentligt, jag hade dock inga problem att slappna av och andas mig igenom dem. Jag fokuserade på regnbågen utanför fönstret och allt kändes harmoniskt och ganska fint.
Efter omkring 4 timmar med droppet gjordes en ny undersökning. Då var jag fortfarande bara öppen 2 cm men tappen var helt utplånad. Ungefär här började värkarna bli helt outhärdliga och BM som kom efter skiftbyte erbjöd mig att prova lustgas.
Spydde som en gris efter bara några inandningar av lustgasen, men bestämde mig för att fortsätta försöka. Efter ytterligare några minuter spydde jag igen, men sedan fick jag kläm på det och lustgasen blev mer eller mindre en livlina för mig.
Nya BM gjorde en undersökning (ca en timme efter den senaste) då var jag öppen 3 cm.
Andades på i lustgasmasken och min make var ett fantastiskt stöd vid min sida. Efter ytterligare en timme (ca kl 23) kommer BM in och säger att läkaren rekommenderat att stänga av droppet så att jag får sova och att vi sedan ska sätta igång igen på morgonen. Ingen undersökning görs, men jag får höra att anledningen till pausen är att "det inte går framåt". Jag accepterar förslaget, vill bara få slut på den eländiga smärtan. Får en spruta med något som ska lindra smärtan så att jag kan sova. CTG kopplas bort och BM lämnar oss och säger att vi ska ringa om det är något.
Här börjar den värsta delen av förlossningen. Trots att syntocinonet är avstängt så fortsätter värkarna. De är enormt kraftiga och kommer mycket tätt, jag har i stort sätt bara 10 sek paus mellan dem. Sprutan jag fått gör att jag är helt snurrig och inte riktigt med. Jag klamrar mig fast i lustgasen och makens hand och gör mitt bästa för att överleva.
Maken tittar på klockan och tänker efter varje värk att "det här var nog den sista". Han tror ju såklart att värkarna ska försvinna eftersom BM sagt att de ska göra det. Själv är jag i det närmaste okontaktbar och kan varken ringa på klockan eller be maken göra det.
Efter 3-4 timmar i helvetet börjar jag bröla till maken "det trycker på så jävigt". Då förstår han att värkarna förmodligen inte kommer att avta så att vi kan sova och trycker således på klockan.
BM kommer in och höjer styrkan på lustgasen. Smärtan blir lättare att hantera och jag känner mig lite mer "med". Förklarar för BM att vi inte har sovit, att värkarna har fortsatt och att det nu trycker på nedåt. BM undersöker och konstaterar att jag är fullt öppen. Klockan är nu omkring 03. Makens säng stuvas undan och extra personal tillkallas, för nu blir det snart bebis säger BM.
Provar att stå lite, att sitta lite på en förlossningspall, ligga på sidan… Men jag är så trött så trött efter timmarna med de fruktansvärda värkarna. Nu börjar värkarna dessutom avta. Det är skönt, jag får vila lite. Tydligen går det för långsamt, för värkförstärkande kopplas på igen.
Efter ytterligare ca 2,5 timme är det dags att krysta. Jag blir fråntagen lustgasen, orkar inte ens protestera. Krystvärkarna är korta och jag är fullständigt utmattad. Syntocinonet dras upp över maxdos för att man ska försöka förlänga värkarna. Förlossningsläkare kallas till salen (får inte veta varför, men läser i journalen senare att det beror på att bebisen är stressad). Han stoppar in fingrarna och konstaterar att "Barnet är ju här, det är bara att krysta". BM och sköterskor ser lite lätt irriterade ut.
Man bestämmer sig nu för att göra nån form av bäckengymnastik för att underlätta. Fyra personer pressar mina ben uppåt i värkarna och drar dem ner mot golvet i värkpauserna. Det gör fruktansvärt ont. Jag kan inte ens samla mig så mycket att jag kan förklara att det kanske inte är så klokt att dra och slita på detta vis då jag tidigare haft problem med diskar i landryggen. Maken sitter på sin stol och ser livrädd ut.
Sen, helt plötsligt, efter ca 40 min krystande, är Ebba där. Varm och slemmig och helt fantastisk ligger hon på mitt bröst. Maken kommer ihåg att jag vill ha sen avnavling och informerar BM om detta. När navelsträngen slutat pulsera så klipper han den.
Jag har spruckit. Man lägger pdb för att sy. Jag frågar hur mycket det har spruckit, får inget vettigt svar, men det ska inte vara så farligt (vaginal bristning grad 2 läser jag sedan i journalen). Måste ta lustgas igen för att klara smärtan när pdb läggs, sedan känner jag ingenting av stygnen. BM syr i minst 30 min. Hon verkar mycket noggrann.
Ja, sedan kommer brickan, vägning och mätning. Jag kommer upp och in i duschen. Jag kan kissa. Allt är bra. Förutom att jag känner mig som en babian i hela snipperiet.
Sedan börjar BB-tiden, med tillmatning och amning som inte vill komma igång, men det är ju en annan historia.
Kort sagt, inget blev som jag tänkt. Men jag klarade det. Och jag slapp ryggbedövning, sugklocka/tång, sfinkterruptur och snitt som var de saker jag var mest rädd för.
Värkstimulerande dropp sattes ca kl 17.00 på fredagen. Ebba föddes 06.31 på lördagen.
) och plussade på BIM-1.
