Augustibebis 2012

Spännande att höra sen då!!!!  Varmt lycka till!!  

((Kram))

Tack snälla för alla era synpunkter och funderingar ang. min svägerska (gift med min sambos bror), som försökt få barn i 5-6 år, gått igenom IVF-behandlingar och nu ska adoptera, fast det ju tar lång tid.

Jag undrade ju hur ni tänker om att berätta det för släkten då de är samlade på julafton, vilket vi hade tänkt säga som en rolig överraskning.

Till saken hör att denna svägerska kommer att va med då, men ska vi inte säga nåt ang. grav. med hänsyn till henne?

Jag har känt henne i många år, och hon har alltid varit otroligt grinig, sur, missunnsam och avundsjukt lagd av sej, inte bara mot mej utan mot folk hon inte ens känner. Hon dömer ut folk på förhand utan att ens känna dem etc. Jag har försökt ge henne många, många chanser genom åren att ge ett bättre intryck och få fin kontakt, för jag tycker inte om att döma människor, och vill ge folk flera chanser för alla kan vi ju ha dåliga dagar/perioder.

När så jag blev gravid med min son som nu är 14 mån, så blev hon om möjligt ännu surare mot mej, numera tilltalar hon mej inte ens, har tagit bort mej på Facebook och är den enda i hela bekantskapskretsen som inte sagt grattis till varken grav. eller födelsen av sonen.

Min mage syns väldit mkt mer denna 2:a graviditet, så den är nu redan så svullen som den va i v. 20 med sonen!! Så det är nästan omöjligt att dölja den nu! Jag är vältränad och har ingen putmage annars, så den syns väl, om man säger så...

Plus att jag inte brukar va den som spottar i glaset, jag brukar ta en jul-starköl till maten, 1-2 snaps och likör på julafton annars, och om jag i år plötsligt tackar nej till allting, inte äter av laxen som jag annars älskar och dessutom har denna magen... Känns nästan löjligt att inte säga att vi väntar ett till barn då, när det ju är så tydligt.

Sen är jag extra trött i perioder, så jag kan även behöva gå och lägga mej och vila lite då på jul, kan ju va bra att ha en anledning till det, annars kanske de tror att de tråkat ut mej.

Så från mitt perspektiv så känns det mest logiskt och rätt att berätta om graviditeten, fast min svägerska säkert kommer att tycke det är jobbigt.

Jag har verkligen försökt komma henne nära många ggr genom åren, men det har varit nästintill omöjligt. Och det va långt innan jag ens va gravid. Jag har absolut inga empatistörningar, och har 100% förståelse för hur otrolgt jobbigt det måste va att va ofrivilligt barnlös. Jag har flera kompisar som är det med, men de kan ändå va glada för vår skull fast de sörjer sin barnlöshet.

Sen är detta med min svägerskas ofrivilliga barnlöshet aldrig någonting man pratat öppet om, det hr varit sååå tabu, för de vill inte prata om det själva, har aldrig gjort det så jag hört. Det är oerhört mkt "hysch hysch" runt det hela.

Och nu senast sa svärmor till min sambo (hon kommer va värdinna på jul): "Ta inte upp detta med att de ska adoptera barn på julafton, för det är så känsligt och de vill inte prata om det."

Det handlar som sagt absolut inte om att jag har empatistörningar på nåt vis , och jag har inga som helst förväntningar på att svägerskan ska jubla av lycka, ja respekterar att detta är känsligt.

Men hela situationen på jul blir ju så konstig annars om jag inte berättar när min grav. redan är så uppenbar, och jag är själv väldigt mkt emot "hysch pysch" om saker och ting.

Men självklart frågar jag dem inget om adoption, det respekterar jag ju helt och fullt att de inte vill prata om, är ju upp till dem. Fast jag inte skulle agerat så i en sån situation själv.

Det är alltså min svägerska det handlar om, som är gift med min sambos bror.

Jag har inga svårigheter att förstå hur jobbigt det kan va, och hur man kan känna det då andra lätt blir gravida och så.

Men samtidigt så kan ju inte jag ta ansvar för att hon väljer att se det på det viset. Det är helt och fullt hennes ansvar, och handlar inte om mej.

Det finns även ofrivilligt barnlösa som kan glädjas med andra som får barn, för de väljer att se det så, det är deras personlighet.

Hon va ju självklart bjuden till min sons namnfest i vintras, och då sa hon inte ett ord, åt ingenting - och dessutom kom de sist och gick först. Och hon satt bara och va sur hela tiden, försörde verkligen stämningen för mej iaf, men jag va jättetrevlig mot henne som vanligt bara, och tackade dem för att de kom. Sen fick vår son varken ett kort eller en present av dem, fast han fick de från alla andra.

Och på hans 1-årsdag kom hon inte alls, skulle på att hon hade annat att göra...

Tycker bara att hennes agerande är på så himla låg nivå att jag faktiskt inte orkar ta mer hänsyn till henne nu, om jag ska va ärlig. Och dessutom har hon som sagt under alla år jag känt henne varit sur, snäsig, misunsamm och inte öppnat sej nånting alls på ett mer personligt plan. Jag har gett henne många chanser att ge ett bättre intryck.

Vi vill hålla det hemligt fram till just julafton, för vi ville att det skulle va ett roligt minne att berätta ha med sej sen, att vi berättade om detta just då. Vi ville göra det som en lite rolig grej.

Vi har inte berättat om detta för nån alls innan, och tänker inte göra det heller. Och om vi skulle göra det, för min svägerska + man, så är jag säker på att de skulle komma iaf.

Som sagt, hon har alltid varit sur och vrång mot mej även innan va ena hade barn, jag blev inte ens bjuden på deras bröllop fast min sambo blev det. Myckert sånt konstigt beteende från henne, plus taskiga kommentarer ofta och så, eller att hon totalt ignorerat mej.

Hon försörde även som sagt min sons nanmfest i vintras med sitt surmulna och rent ohyfsade sätt.

Tycker du verkligen att det är att sjunka till låg nivå genom att berätta om graviditeten på julafton?... Det har jag svårt att förstå.

Jag kan inte ansvara för hur hon tar det eg.

Har samma symtom som du, är i v.7+5.

Om jag ska va ärlig så tycker jag det är själviskt av de som är ofrivilligt barnlösa att inte kunna acceptera hur det kan va för andra.

Jag har som sagt inga som helst förväntningar på att de ska bli glada för vår skull (tyvärr). Och jag har nyss haft mf i v.8+1 i början av okt, så jag är mkt väl medveten om hur skört det är.

Om vi berättar det så gör vi det självklart på ett "lågmält" sätt och gör ingen stor grej av det hela, berättar om missfallet nyss och att det kan ske igen, så därför vill vi inte ta ut nåt i förskott eller prata mer om det. Så hade vi tänkt framföra det, eftersom det ju redan är så uppenbart att jag är gravid och jag kommer tacka nej till all alkohol, vilket inte är likt mej som sagt.

Jag förstår inte riktigt hur du resonerar faktiskt om jag ska va ärlig?... Jag har som sagt empati och förståelse, men eftersom graviditeten ju är så uppenbar, så är det ju nästan skrattretande löjligt att inte berätta det liksom...

Instämmer, va roligt för er!!