Vilken är din största sorg?

Att jag har så förbannat svårt att bli gravid (ja, jag lyckades efter många om och men få ett barn genom IVF, men har efter ytterligare tre år och 11 fertilitetsbehandlingar fortfarande inte lyckats få ett syskon och jag har alltid velat ha en stor familj...något jag har insett att jag måste glömma).

Att morfar, som stod mig nästan närmast av alla, inte längre finns i livet.

Att mamma har drabbats av cancer och inte tycks bli av med den.

Har många fler sorger, men de är väl de värsta just nu...     

Jag är rädd att mina föräldrar inte har det så bra. Pappa kör mycket med mamma och mamma har alltid fungerat som stötdämpande mellan alla i familjen. Hon verkar ta det mesta bra, men jag blir ändå arg på pappa när han är onödigt otrevlig mot henne, och när jag eller mina syskon är onödigt arga på mamma, och att hon bara tar emot allt. Nu är båda pensionärer i förtid efter att ha sålt sitt företag vilket gör mig orolig att pappa, som jobbat extremt mycket innan, mest kommer tyna bort hemma, och ta ut det på mamma. Och jag kan inte göra nått.

Att min pappa är en alkoholist som hotade mig och misshandlade mig under min uppväxt.

Att min morbror som var som min egen bror och bara är 8 år äldre än mig sitter inne på Karsuddens psykklinik sedan 10 år tillbaka för mordförsök. (Han har även hotat och misshandlat mig och fler i familjen men vi älskar honom innerst inne och saknar honom)

Att min 29 åriga llillebror har hamnat i fängelse IGEN och ska sitta i 14 månader pga stölder. Han har precis som morbror suttit inne flera ggr.

Ibland känns det som att alla man älskar bara försvinner in i kriminalitet, droger å missbruk...jag vill bara att de ska komma tillbaka som de var en gång i tiden....

När min mamma dog

När jag dumpade mitt ex och han gick ner sig totalt i vad jag förstod av andra i deprition och droger!

Att jag inte har en enda riktig vän

- Att jag inte kan hålla min vikt under kontroll. Jag är fet, jag är fet för att jag äter, och det känns som att jag kämpar mot en osynlig demon utan kropp. 

- Jag är över 30 och har inte börjat försöka få barn ännu. Jag har partner som är beredd, men om jag skaffar barn nu kan jag vinka hej då till min precis påbörjade och väldigt bräckliga karriär.

- Att min sjukdom tog så stor del av mitt liv. Det var ju inte så det skulle bli.  

Jag är oxå överviktig/fet och kanske var det därför det tog 2 år för mig att bli gravid. Så det är ju bra att inte börja alltför sent...när man är över 30 minskar ju fertiliteten oxå...

Jag blev sjuk, och hela min utbildning blev fördröjd. Nu har jag börjat arbeta, men jag kan inte vara mammaledig nu, det går bara inte. 

Hade jag haft min nuvarande för några årsedan hade jag kunnat skaffa barn då. Men då slösade jag bort mitt liv på en skitstövel som bara tryckte ned mig.

Jag kan inte gå tillbaka i tiden, och jag kan inte realistiskt skaffa barn nu. Om jag fortsätter med realismen kommer jag inte heller gå ned i vikt. Så när jag är 35 kommer jag fortfarande vara tjock och barnlös.  

Att jag inte kan få barn alls.

Att jag är tjock, fet och ful! (Men är för deprimerad för att göra någonting åt det)

Att jag har en väldigt ovanlig diagnos som drabbar ca 1 person av 500.000, därav kan jag inte skaffa barn. Är i det närmsta steril och jag har inte valt det själv.

Att jag är arbetslös, vill ha någonting att göra, men det finns inga jobb att få.

Att min sambos familj behandlar min älskling som skit och bryr sig enbart om barnen som har barnbarn. Vi är ingenting värda, utan vi ska bara stå där i kulissen och vara tacksamma över att de någon gång bjuder in oss ca. 1-2 gånger per år. De har ju fullt upp med sina underbara barnbarn.

Att min pappa utnyttjade mig sexuellt när jag var tonåring

Oj, det blev mer än 3, jaha, så kan det gå. (Men det finns fler sorger)

Att jag för bara några månader sen fick reda på att min pappa har cancer. Visst, det är alltid tråkigt att få sådana nyheter, speciellt om det gäller en familjemedlem. Men min pappa har varit den som stått vid min sida i vått och torrt, varit den som trott på mig och litat på mig när ingen annan gjort det. Vi har haft en så speciell band sen jag varit mycket liten, och det krossar mig långsamt att se honom tyna bort sakta.
Kan tillägga att han fick cancer pga rökning, något jag fruktat i hela mitt liv och något jag försökt få honom att sluta med hela mitt liv. Jag är 19 år gammal, vilket leder mig i tankebanor som "ska jag endast få ha min pappa i mitt liv i 19-20 år?"

 

Att jag inte har någon kontakt med min storebror längre. Varför kan jag i ärlighetens namn inte svara på. Han bestämde sig helt enkelt för att utesluta mig ur hans liv och jag har inte pratat med honom på 6-7 år. När han ser mig ute på gatan så tittar han inte ens åt mitt håll och han kom aldrig på mitt bröllop. Vi har aldrig bråkar eller något. Jag tänker så ofta på varför han inte vill veta av mig. Nu tänker ni säkert, "Ja, men du kan väl ta upp kontakten med honom och ta initiativet" Nej, det är inte så lätt. Mycket svårt att kontakta en person som inte vill veta av dig.

 

 

Att mista sitt barn, veta att man aldrig får se honom mer, ovissheten om dem sista ögonblicken var fruktansvärda om han skrek ut sin smärta och kallade på hjälp innan döden kom som en befriare.