Vilken är din största sorg?

1. Att alla män jag älskat sårat mig, ex1 otrogen med min vän. ex2 psykisk misshandel. och fick veta här om dagen att pojkvännen är otrogen.

2. att min bror nästan blev knivmördad. skadades otroligt mycket.

3. att min styvmamma tog livet av sig.

och tänker lägga till en 4a.

4. att jag var mobbad i 7år             

Min stora sorg är att min mamma tog livet av sig 2004. Två år senare gjorde min kusin det samma.

Med mamma kom det som en blixt från klarblå himmel. Inga tecken på depression eller någon innan och hon hade precis bytt jobb o blivit chef o allt verkade till synes bra. Det kom som en stor chock för oss alla. Vi kommer aldrig att förstå varför men jag tror ibland att hon fick en plötslig psykos, men det som talar emot psykos var att hon var så "rationell" i sitt handlande. Hon hade dagen innan bakat en kaka o åkt till sitt jobb och lämnat för någon fyllde år tror jag. Dagen då hon valde att ta sig av daga sjukanmälde hon sig från jobbet, skickade ett sms till oss alla i familjen där hon skrev "jag älskar dig". Sedan tog hon bilen och körde ut långt i skogen och tejpade fast två dammsugarslangar in i minibussens fönster o slöt tätt med silvertejp. Sedan skrev hon ett brev som hon hade brevid sig där hon låg i baksätet, hon hade gråtit undertiden hon skrev för det var tårar på pappret... Sen hade hon tagit tabletter o alkohol och låtit bilen stå på så hon blev koldioxidförgiftad o somnade. Det var en måndag. Vi körde runt och letade efter henne varje dag, polisen sökte med helikopter. Vi hoppades hela tiden att hpn bara åkt iväg nånstans för att komma bort lite, kanske till Norge som är nära. Hennes sista mobilpejling var nära gränsen. Men på fredagen hittade min morbror henne o bilen vid en enslig liten grusväg in vid ett skogsbryn. Sedan den dagen har jag ett djupt sår i mitt hjärta. Det har gått 6 1/2 år nu och det gör så ont. Tiden läker alla sår sägs det, men det är inte sant. Man lär sig bara att leva med såren. Skorporna trillar av då och då och såret börjar blöda på nytt och man försöker frenetiskt plåstra om sig...

1, att jag förlorade barnet jag längtat efter hela mitt liv och kanske ej får nått mer
2, att jag tydligen är så hemsk på kort att killar flyr...
3, jag har inga vänner ,trots att folk tycker jag är sååå trevlig och lätt att snacka med..

Att min mamma är psykisk sjuk och att jag aldrig har haft eller kommer att få den grundtryggheten man får med sig från ett "normalt" hem.

Mina två största sorger är att två av våra barn inte fick leva här hos oss på jorden. Wilhelmina dog i min mage i vecka 26 och Victor dog två timmar efter förlossningen ett år senare.

Min stora sorg är min förlorade dotter.
Lilly fick bara bli 72 dagar gammal...