Varför blir man hemlös?

Trynträ: Nej, visst låter det galet? Jag är glad att du inte förstår och tyvärr kan jag nog inte förklara så att du gör det heller. För mig handlade det delvis om den press som läggs på en, makten myndigheter har att rycka undan mattan under ens fötter (som de titt som tätt gör). Utsattheten i kontakt med myndigheter kändes större än den utsatthet jag skulle drabbas av av prostitution, för då var jag iaf inte livegen utan kunde "välja" själv. Nu kom jag aldrig så långt men jag förstår absolut att andra hamnar där.

Vad Pallas säger. Hon sätter huvudet på spiken.

Trynträ: Ett autentiskt exempel från ett av mina svåraste år på jorden: Jag höll på att bli vräkt för att min sochandläggares barn hade cancer och hon aldrig var på jobbet och kunde processa mina ansökningar. När jag ringde och förhörde mig (vilket bara det föranledde fruktansvärd ångest, självmordstankar osv) så fick jag höra att det var så synd om den här handläggaren vars barn var så sjukt, men ingen kunde titta på och behandla mina papper för det var konfidentiellt... WTF?! Att jag stod med en vräkning på halsen för att jag inte kunde betala hyran och inte hade någon mat var det ingen som beklagade minsann. Jag hade Kronofogden efter mig i flera år efter det eftersom situationen gjorde att jag blev så sjuk att jag inte kunde betala några andra räkningar heller och det tog lång tid att komma vidare i livet.

Pallas: Problemet tror jag är att när man mår riktigt dåligt kanske man inte heller ofta är kapabel att fräsa ifrån. Som i ditt fall t ex. Du skullle ju krävt en ersättare när din socialtjänsteman hade sjukt barn och var borta ofta. Det kan de och SKA fixa.

Jag tror jag kan förstå utsattheten i att någon annan sitter på makten, pengarna och så att "bestämma" över ens liv. Att man kan bli desperat.

Jag förstår ändå inte hur människorlätt kan falla genom det sociala skyddsnätet. Som någon skrev, det är rätt tätt. Är du psykiskt sjuk får du sjukersättning om du är sjukskriven och jag tror att klarar man inte av att laga mat, betala räkningar etc då är det nog ej lämpligt att man bor hemma själv

Charre: Jo, jag tycker vi har det otroligt bra jämfört med andra länder som t ex inte alls har socialbidrag, sjuksersättning etc. Men det har ju varit bättre med boenden för psyksjuka och missbrukare, återställ gärna det!

Indianica: Japp, där har du en stor dela av problemet: Jag har itne styrka att fräsa ifrån, jag bara tackar ödmjukt fast de sparkar på mig när jag ligger ned, lägger på luren och drar mig sedan från att kontakta dem igen. Jag är hellre utan pengar än säger ifrån, det är en del av min sjukdomsbild.

Jag kan ju dra ett exempel till som är dagsaktuellt för mig: Jag är manodepressiv och klarar inte av att arbeta. Så fort det läggs krav på mig att prestera eller att jag måste pressas in i en mall som inte passar så triggas mina faser och jag blir antingen deprimerad eller klarar av att gå på 210% som manisk en tid, sen kraschar jag. Så har det varit hela mitt liv. Nu har jag ansökt om tidsbegränsad pension men FK godkänner inte läkarens intyg och har därför avslagit min ansökan. Jag kan fortfarande inte arbeta och kan därför inte skriva in mig på AF. Därför skulle jag inte heller kunna gå till soc, eftersom de kräver att man ska vara arbetssökande och det får jag inte vara eftersom jag inte kan ta de arbeten som bjuds - cirkeln är sluten. Nu är det ingen katastrof för oss eftersom vi klarar oss strax över existensminimum på min mans lön, men hade jag varit ensamstående i Sverige, ja då hade jag suttit klämd mellan stolarna...

Indianica: Tvärtom är det faktiskt väldigt lätt att halka igenom. Det finns ingen grundersättning vid sjukskrivning, utan man behöver en SGI - sjukpenninggrundande inkomst. Har man aldrig jobbat har man inte en sådan. Jag blev sjuk när jag pluggade, och därefter blev det gap. Jag var inte sjukskriven (för jag fattade inte att jag var sjuk) och jag var inte inskriven på AF (för det klarade jag inte av) utan jag levde på min make. Då blev jag nollklassad och får ingen ersättning alls. Så förblir det tills jag kan börja jobba. Vet inte när jag kommer att klara det.

Jag pratade nyligen med en man som var sjukskriven av fysiska orsaker, och han konstaterade krasst att "för att vara sjuk måste man vara frisk". Det stämmer faktiskt ganska bra.

Håller med dig helt och hållet Pallas!
För psykiskt funktionshindrade är det VÄLDIGT lätt att hamna mellan skyddsnäten.
Det finns ingen kommunikation och samarbetsvilja mellan olika myndigheter.
Och mår man dåligt så gör man sig inte hörd heller, tyvärr.
Har sett allt för många exempel på det.
Må så gott allihop!

Har läst tråden och det framkommer väl att de flesta inte är så långt ute och cyklar-vi tror att hemlöshet beror på en eller flera av orsakerna psykisk sjukdom/svåra livsproblem, drogproblem och blrister i byråkratin som ska försöka fånga upp det.

Jag tror personligen att man kan leva ganska länge med om en eller två bitar av livet haltar-man kan överleva att inte ha jobb om man har vänner, man kan vara ensam om man funkarpå jobbet, man kan dölja eller moderera drogproblem längre om man har stöd från sin familj osv. Men faller för många bitar så är det lätt att falla igenom, särskilt missbrukare bränner ju ofta sina skepp med sin familj och sina vänner och då har man till sist ingen att vända sig till och ingen som orkar slåss för en.

För slåss det får man i många fall göra idag, om man vill sparka igång samhällets stödmyndigheter.

Sen kan jag tycka att man ställer ganska orimliga krav på hemlösa-det är inte lätt att i ett slag fixa rehab, AF och hela köret och en del "väljer" drogen eller att avstå från psykiatrisk behandling (man orkar inte) och därmed avstängs de från många möjligheter. Om man inte kan skriva in dem på behandling samma dag som de kan tänka tillräckligt klart för att orka vilja ur skiten så är det ju kört-den som fått tillräckligt många nej i sitt liv orkar kanske inte fråga en gång till sen.

T ex så tar inte kvinnojourerna emot kvinnor med missbruksproblem, så där är de extra utsatta. Jag förstår skälen till varför det är så men det hjälper ju inte precis de kvinnor (och deras barn) som redan har flera sociala problem och befinner sig i en våldsam situation.

Sen finns det också människor som blivit knäckta redan som barn, svikna både av vuxna och av myndigheter och för dem är det alltid en kamp att ge sig i kast med myndigheter även långt senare när de lyckats resa på sig.

Jag har en sån kompis och jag har fått hjälpa henne med att t ex begära förtur till studentlägenhet (som hon hade rätt till!) och skicka in komplettering med jobberfarenhet till ansökan för att komma in till högskolan (hon trodde inte man kunde göra så). Hon tror alltid att hon ska få nej, är så inställd på att bli lurad eller avsnäst och att hon inte förtjänar det eller detta så hon nästan framkallar det själv, och behöver peppning ofta fast hon är en grym överlevare och bra på massor av saker.

Mamali: Som jag skrev är det möjlighet att ni i Stockholm inte har samma system med bostadsrätter att hyra ut till personer som har svårt att få hyreskontrakt i vanliga fall, eftersom ni har härbärgen ju. Vi måste liksom ha NÅGONTING här uppe också, kanske myndigheterna förstått det iaf och det är ju bra. Jag är helt hundra på att det förhåller sig så här eftersom jag har släkt som jobbar på soc och som sagt, "känner" folk som bott i sådana här lägenheter i flera år eftersom jag bott i samma hus. Tro mig. Självfallet är de inte "bara" hemlösa, de flesta hemlösa har nog annan problematik i bagaget också.

Bra inlägg Bimsan, ja, det är nog så att faller allt för mkt så kan man rasa igenom skyddsnätet!

Jag tror dock, att man kan aldrig generalisera över huruvida det ställs för höga eller låga krav på det personer vi här skriver om. Hur man upplever krav är också subjektivt. Jag har exempel i MIn omgivning där rehabilitering satts in efter 3-4 år, innan dess har hon varit sjukskriven, därefter arbetstränat i sin egen takt, max 2 förmiddagar per vecka, men mår hon dåligt är det okej att hon stannar hemma, utan knot. Aldrig tal om indragna bidrag etc. Detta har nu pågått i ....14 år. Har aldrig hört att hon ska ha tyckt kraven är för höga. Så det tycks se väldigt olika ut för olika personer, vilka krav som ställs och vilken hjälp man får, samt upplevelsen av krav.

Men, i de fall kraven är för höga och personerna knäcks utan stöd av familj och vänner är det GIVETVIS hemskt!

,Mamali: Okej, det är väl bra att poängtera att Stockholms soc inte har möjlighet att förmedla bostadrätter, eftersom de flesta hemlösa bor där. Kanske b l a just därför missförstånd florerar i olika kommuner, då vissa hemlösa, missbrukare mfl får överta kontrakt på träningslägenheter på vissa håll i landet, men på andra.

Vår träningslägenhetsmodell med lägenheter som förmedlas via soc är f.ö kanske unikt i landet jag vet inte. Innan dagcentret för hemlösa här lades ned kom det politiker ifrån hela Europa och imponerades av vår "modell" för hemlösa. Så det är mkt möjligt att det är en unik grej. Jag vet inte vad för något annat än det numera nedlagda dagcentret det annars skulle kunna finnas att imponeras över. Här finns ju inte ens natthärbärge.

Nu har jag börjat en psykutb.
Jag har varit i denna disskution innan. Där jag ville få det till att det var mer än "% av de hemlösa som kom från 2mentalskukhusen"

Men nu vet jag svaret , min lärare har även chef för olika psykiska kliniker innom stockholm.
Hon sa att det har varit mycket , mycket mer. men du var det 2% kvar .
resten var döda

Det ska vara 2%
inte två mentalsjukhus.....vad konstigt att det blev så