Jag är lite nyfiken hur länge ni lyckas ha en sidekick bredvid ert ordinarie förhållande? Är det alltid dödsdömt att misslyckas eller finns ni som lyckas ha det så i längden. Skriv och berätta hur länge ni har hållit på vid sidan om med samma person.
Det låter så härligt när man läser om era älskarinnor ni har/haft. Jag själv önskar man hade en, men eftersom jag inte varit ute i svängen på ett tag så vet ja inte ehur man ska gå tillväga så att säga. Jag är en kille på snart 39 år, börja nästan känna att jag är för gammal.
Ja det finns barn. Hus, semesterhus, bilar, båt osv osv. (Jag är inte intresserad av hans pengar). Han köper ofta grejer till mig men skulle hellre vilja ha mer tid än fler grejer. Är inte så värst brydd om mode, kläder, smycken och sån skit. Jag fick ett ps5 i julklapp det var alldeles för dyrt men det gjorde mig jätteglad. Inte så glad som att ha egna barn och en egen man men ändå ett ps5.
Vi är väldigt olika hon och jag ja. Han kan vara sig själv med mig, behöver inte tänka på att bete sig korrekt, jag låter honom äta vad han vill, jag äter oftast nyttigt själv men jag ser alltid till att läsk och öl i kylen (dricker inte läsk eller alkohol men han gillar läsk och öl) eller att vi äter skräpmat ihop (Är min stora last...fast utan läsk och utan pommes). Så han har mycket ångest i sitt äktenskap och den typen av fint umgänge, känner sig otillräcklig, som att han bara skådespelar. Bara jag vet och accepterar hur osäker han är innerst inne.
Tänkte precis tvärtom att det låter väldigt komplicerat och jobbigt haha
Jag har försökt bryta mig loss och tänkt att jag skall gå på dejt med någon. Han har ju en fru så det är inte fel resonerar jag. Har pratat med några killar över nätet och sedan träffats och direkt tänkt "nej tack". Har inte blivit något. Är inte intresserad av någon utan längtar bara efter honom hela tiden.
Att skaffa barn med någon annan känns avlägset. Han är väl trots att han är gift mannen i mitt liv. Hade en pojkvän innan honom som jag var med, men som dumpade mig efter att vi hade haft sex ett par gånger. Sedan träffade jag honom och det har vart han och oss sedan dess. Minus några gånger när jag sagt att det är nog nu jag pallar inte mer och lämnat.
Då ringer han eller är på dörren...spelar ingen roll hur arg och besviken jag än är på honom, är han vid dörren smälter jag. Gråter han så smälter jag. Säger han att han älskar mig, behöver mig smälter jag. Allt känns ok bara jag vet att jag får ha honom hos mig 5 minuter.
Han stannar givetvis oftast mycket längre än så men ibland har han bara haft 5 minuter. Kört alldeles olagligt fort från jobbet, parkerar tvärs över två rutor, springer ur bilen, rusar upp för alla trappor... Så kysser han mig och har sex med mig i min hall. Kommer och sedan håller om mig hårt en minut eller två och säger jag älskar dig till mig för att sedan skynda sig iväg. Just de 5 minuterna är vad som får honom att orka med livet, de bästa 5 minuterna på hans dag. 5 Minuter där han får vara sig själv med mig.
Jag förvånas över dessa damer (och män) som inte nöjer sig med mer än att vara en man (eller kvinnas) andrahandsval. Har man idag 2021 verkligen inte mer värdighet än så? Ser man ner på sig själv så mycket att man inte är värd en partner som faktiskt vill visa en för världen?
Jag har försökt bryta mig loss och tänkt att jag skall gå på dejt med någon. Han har ju en fru så det är inte fel resonerar jag. Har pratat med några killar över nätet och sedan träffats och direkt tänkt "nej tack". Har inte blivit något. Är inte intresserad av någon utan längtar bara efter honom hela tiden.
Att skaffa barn med någon annan känns avlägset. Han är väl trots att han är gift mannen i mitt liv. Hade en pojkvän innan honom som jag var med, men som dumpade mig efter att vi hade haft sex ett par gånger. Sedan träffade jag honom och det har vart han och oss sedan dess. Minus några gånger när jag sagt att det är nog nu jag pallar inte mer och lämnat.
Då ringer han eller är på dörren...spelar ingen roll hur arg och besviken jag än är på honom, är han vid dörren smälter jag. Gråter han så smälter jag. Säger han att han älskar mig, behöver mig smälter jag. Allt känns ok bara jag vet att jag får ha honom hos mig 5 minuter.
Han stannar givetvis oftast mycket längre än så men ibland har han bara haft 5 minuter. Kört alldeles olagligt fort från jobbet, parkerar tvärs över två rutor, springer ur bilen, rusar upp för alla trappor... Så kysser han mig och har sex med mig i min hall. Kommer och sedan håller om mig hårt en minut eller två och säger jag älskar dig till mig för att sedan skynda sig iväg. Just de 5 minuterna är vad som får honom att orka med livet, de bästa 5 minuterna på hans dag. 5 Minuter där han får vara sig själv med mig.
Jag förvånas över dessa damer (och män) som inte nöjer sig med mer än att vara en man (eller kvinnas) andrahandsval. Har man idag 2021 verkligen inte mer värdighet än så? Ser man ner på sig själv så mycket att man inte är värd en partner som faktiskt vill visa en för världen?