Jag är otrogen mot min man med hans kompis och jag skäms inte!

lämna din man trots att du har så bra samvete.
han förtjänar bättre, och weina inte i trådstarten om hans negativa sidor, använder du dom som ursäkt för att vara otrogen ?
 

Usch va tråkigt att som vuxen välja att vara otrogen mot sin man, Eller överhuvudtaget svika en annans människas förtroende och tillit. Ts i det här sammanhanget är inte värd ett skvatt, tycker synd om mannen som när det här uppdagats, kommer må dåligt och ifrågasätta både sig själv och sin omgivning i flera år efter. Hur kan en vän göra så? Hur kan min fru/sambo göra så? Är inte jag värd mer? kan jag någonsin lite fullt ut på en annan människa? och så vidare...

Det handlar om att välja vem man vill vara i livet, vill du verkligen vara en person som skadar en annan människa innerligt? Vill du vara personen som sårade dina barns pappa?  Ta ditt vuxna ansvar och arbeta mer på din och sambos relation tillsammans eller avsluta den på ett värdigt sätt! (inte för din skull utan för din mans). Otrohet löser inte era problem utan skapar nya,som kanske innebär att ni inte kan fortsätta ert liv tillsammans.
Ett äktenskap/samboliv innebär båda bra och svåra år tillsammans. 

Talar av erfarenhet!

Du säger att du aldrig får nån tid över utan måste vara hemma med barnen. Vart knullar du med den andre mannen då om man får fråga...

Sen att du skriver alla din mans negativa sidor gör inte att din otrohet blir lättare att förstå.

Skilsmässa är värst innan man tagit steget. När man väl gjort det så löser sig det praktiska.

*hostar lite högt och länge*

Nu föresåpråkar jag inte TS gärning men skärp er för i helskotta. Man är varken en slampa eller en psyksjuk person bara för att man väljer att vara otrogen?

Till TS vill jag säga; Jag har varit där jag med. Precis i din sists där sambon gjort allt annat än märkt det som han har hemma. Jag har varit otrogen, detta efter att han varit det (visserligen ett bra par år tidigare än mig), och jag har därefter när jag avslöjat allt och sambon velat att jag ska bryta kontakten med MIN bästa kompis (dvs killen jag var otrogen med). MEN knappt två månader senare märker jag att han ytterligare en gång har en fling på gång. 
Då vi inte längre bodde i samma stad som tidigare så höll de kontakten via sms och mms. Blev ett jävla ståhej om jag får säga det själv!

Jag kände också som du, jag hade inga skuldkänslor över det hela. Han krävde mig på sex, trodde jag skulle spreta på benen på kommando och sedan agera husa för honom. Jag ville bara hämnas till en början men sedan fann jag verkligen någon som jag klickade med. Mina vardagsproblem fanns inte med min bästa kompis!
Summa sumarum så kunde jag inte gå isär från sambon när det väl kom till kritan. Mestadels för att min bästa kompis tydligen också utnyttjat situationen och såg det som ett dödläge, att jag aldrig skulle gå ifrån min sambo, och därmed kunde han fortsätta. Killar gillar jakten!!!!!! För när jag sa till min bästa kompis att jag ska lämna sambon för honom så vände han totalt. Helt plötsligt var han kall och okänslig, jag kände inte igen honom!

Idag är jag och min sambo fortfarande ett par. Vi har kommit ifrån dessa tankar (trots att jag vet att de finns kvar i hans huvud, och min bästa kompis finns kvar i mitt om jag ska vara ärlig) och förhållandet har fått sig en nystart. Det kändes som om detta behövdes för att ruska om det som legat stilla i mer än decenniet...

Frågan är i ditt fall ifall du vill ha kvar din sambo eller ifall detta bara är en fas du går igenom. Gräset är ju inte alltid grönare på andra sidan, det kan ju hända att hans kompis tappar intresse när "jakten" (dvs smygandet) försvinner...? 

Din älskare tycker det säkert är skitroligt att trycka på frun till sin fd underordnade.

Trevligt med ett konstruktivt inlägg!

Ja, precis som du skriver, det känns väldigt ofta som om jag bara är en husa hemma. Kåt, glad och tacksam ska man vara hela tiden, men så fort jag efterfrågar minsta lilla respekt eller tacksamhet tillbaka sitter han som ett frågetecken och undrar vad jag menar, för han visar ju såååå mycket respekt och tacksamhet hela tiden, medan han i själva verket inte gör något annat än att gnälla dagarna i ända. Han prioriterar allt annat före mig. Eftersom killen jag varit otrogen med känner min man förstår han inte varför han t ex aldrig bjuder med mig när det är fest. Min man påstår alltid att det är "grabbkväll" och så får jag veta senare att alla flickvänner varit inbjudna och det varit så trevligt och roligt.

Det sjuka i det hela är att jag nu fått veta av (vi kan kalla honom Patrik) att i princip alla min mans kompisar är attraherade av mig, något som min man absolut inte vet om, de skulle aldrig säga nåt sånt till honom. Jag vet också att många, inklusive Patrik har sagt åt min man att han ska vara jävligt glad att han har en fru som mig, att det finns få tjejer som är så öppna, tillåtande och roliga som jag är. Men det går ändå inte in i skallen på honom.

Vårt förhållande har tidigare varit rätt stökigt med många konflikter, och han har många gånger varit allt annat än snäll och respektfull mot mig. Men jag är uppfostrad att man ska kämpa för sina förhållanden, så jag har verkligen gjort det. Men nu känns det som att allt bara går på rutin. Vi pratar i princip aldrig med varandra, sexet är som sagt mekaniskt och rätt intetsägande och jag känner mig totalt åsidosatt. Han är alltid för trött eller upptagen för att ha tid att hitta på nåt med mig, men samma sekund som hans polare ringer har han alltid massor av energi och tid.

Patrik säger själv att det är upp till mig hur jag vill göra. Vi är båda två medvetna om att en separation mellan mig och min man inte automatiskt skulle innebära att vi två skulle bli ett par, tvärtom skulle det ju göra saker extremt komplicerade. Han låter mig sätta upp villkoren för det vi gör. "Det är du som är gift, inte jag".

Samtidigt känner jag mig osäker på vilka krav man kan ställa i ett förhållande som varat så länge som mitt och min mans. Jag är inte alls romantiskt eller sentimentalt lagd, så jag kräver inte blommor och uppvaktande. Däremot skulle det vara trevligt att känna att jag faktiskt är en viktig del av vårt förhållande, att allt inte kretsar kring min man och hans behov. Detta har jag sagt till honom flera gånger, men han förstår inte alls vad jag menar. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt inleda konversationer med honom, men han är så uppenbart ointresserad av att veta vad jag tänker och känner så jag har börjat ge upp.

Jag försöker komma med förlsag på saker vi kan göra tillsammans, men det duger aldrig. Droppen var väl för ca. en månad sen. Jag har länge tjatat om att vi skulle behöva komma iväg och göra något själva utan barnen någon kväll, bio har jag föreslagit ett flertal gånger då vi båda har en drös oanvända biocheckar vi fått i julklapp från våra respektive jobb. Naturligtvis vill han aldrig gå på bio med mig.

Sen helt plötsligt ringer han mig från jobbet och säger att han ska gå på bio med sina kompisar. Ok, han hade jobbat jättemycket och haft fullt upp så jag tyckte han förtjänade lite roligt, även om det irriterade mig att han så lättvindigt gör saker med sina kompisar som han absolut inte vill göra med mig av någon anledning. Så han bestämde sig för att gå på bio med sina killkompisar, och han tog med biocheckarna för att kunna betala sin biljett.

En timme före han skulle iväg fick jag höra att de tre kompisar som skulle med hade bjudit med sina flickvänner/fruar också. "Trevligt! Då antar jag att jag får följa med också?" sa jag.
"Nej, men du ska väl vara hemma med ungarna. Vi har väl ingen barnvakt?"

Vi har ett stort socialt nätverk och min syster bor väldigt nära oss, jag pratade med henne under kvällen och hon hade lätt kunnat ställa upp någon timme. Dock orkade jag inte ta den konflikten med min man just då. Han påstod själv att han just fått veta att alla flickvänner skulle med, men jag är rätt övertygad om att han ljög.

Hursomhelst, jag är inte dum. Alla förhållanden är spännande och roliga i början, jag och Patrik kommer jättebra överens och vi kan verkligen prata i timmar om allt möjligt. Vi tänker lika om så många grejer, och han förstår redan mig bättre än min man, som varit med mig i snart tio år, gör.

Klart jag har väldigt starka känslor för min man än, men jag vet inte om det är kärlek eller bekvämlighet. Men jag är inte nöjd med min roll i vårt förhållande, eller hur han ser på mig...

Nej, det gör han faktiskt inte. Han må ha varit hans chef, men det är inte ett yrke där det förekommer särskilt mycket auktoritet och rang mellan "vanliga" anställda och cheferna...Han gillar min man, det vet jag och de övriga på arbetsplatsen har heller aldrig sett killen som någon slags överordnad, utan alla har varit en lika viktig del i företaget.

Äckliga människa. En sån som du förstörde min barndom.

Klart han gillar din man som så osjälviskt lånar ut frugan...