• Anonym (Ingen skam!)

    Jag är otrogen mot min man med hans kompis och jag skäms inte!

    Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva.

    I lördags hånglade jag med en av min mans kompisar på en fest medan min man låg och sov. Idag hade jag sex med samma kille. Och jag skäms inte det minsta.

    Jag och min man har varit tillsammans i snart nio år, vi har två barn under sex år tillsammans och lever utåt sett ett hyfsat normalt familjeliv. Vi tjafsar rätt ofta, både stort och litet och har under våren varit väldigt osäkra på varandra. Jag har nog varit osäker ett längre tag, men under våren har det verkligen inte känts som det brukade göra förut.

    Vi jobbar båda heltid och har två vilda, härliga ungar som dock kräver en hel del av oss. Jag försöker hela tiden bekräfta min man och visa att jag tycker om honom. Det gör dock inte han alls. Vi har diskuterat vårt förhållande in i absurdum, men det känns som om det ändå aldrig händer nåt.

    Min man har i princip inget tålamod med våra barn, han har problem med sömnen och är därför konstant trött. De dagar han varit ledig och haft båda barnen hemma går han och lägger sig samma sekund som jag kliver in genom dörren. Han tar sig tid till både träning och socialt umgänge, medan jag i princip tillbringar varje ledig sekund hemma. Jag har försökt förklara för honom att jag också skulle vilja få lite tid utan barnen, själv eller tillsammans med honom. Han förstår dock inte det, han tycker jag har massor av egentid, vilket bara är bullshit.

    Han visar noll och inget intresse för mig, förutom sex. Det är ett konstant tjat om sex och trots att jag förklarat för honom att jag inte direkt blir kåt av gnällandet slutar han inte. Jag har förklarat att han faktiskt får anstränga sig lite, men han menar att det inte är nån idé.

    För ungefär en månad sen erkände hans kompis (de är inte jättenära vänner, men ändå...) att han var sjukt attraherad av mig, något som faktiskt är ömsesidigt. Han har inte varit hemma hos oss så mycket tidigare, men har börjat umgås mer med min man under våren. Jag har alltid gillat honom, han är smart, snygg och alltid trevlig och rolig när vi umgås tillsammans.

    Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill. En stor del av tiden tror jag att jag och min man fortfarande är tillsammans av bekvämlighetsskäl. Hade vi inte haft barnen hade vi nog mest troligt inte varit tillsammans fortfarande, och hela skilsmässogrejen känns extremt stor och komplicerad. Idag hade jag lång lunch och åkte då hem till hans kompis och hade sex med honom. Vi vet båda två att det här är helt knäppt och att vi inte borde göra det, men jag tror att jag håller på att falla för den här killen och känslan är ömsesidig.

    Jag fick just ett sms från honom där det stod "Jag vet att vi inte känner varandra så jättebra, men det känns jättekonstigt att inte ha dig här bredvid mig. Jag har aldrig träffat någon som förstår mig som du."

    Jag känner lite likadant för honom, inte ens i början av mitt förhållande med min man kände jag att jag hade en sån här connection med honom som jag har med den här killen. Han är utåt sett inte mycket att hänga i julgranen, bor i en liten etta, arbetslös och så, men han är allt som jag vill att en man ska vara. Han är smart, trevlig, social och jag kan verkligen prata om allt med honom.

    Vi vet bara inte vad vi ska göra. Det hade dessutom varit enklare om han inte varit kompis med min man. Min man, som för övrigt tycker det är jättebra att vi kommer så bra överens eftersom han är helt övertygad om att den här killen aldrig skulle kunna vara ett hot mot honom, nåt som han ofta känner annars när det handlar om killar överlag.

    Som den här killen säger själv. "Du förstår väl att det här skulle kunna förstöra hela vår gruppdynamik. Jag har varit din mans chef, vi umgås i samma kretsar och alla känner alla!"

    Trots det kan vi inte låta bli varandra...

  • Svar på tråden Jag är otrogen mot min man med hans kompis och jag skäms inte!
  • Anonym (Nu särbo)
    Anonym (Ingen skam!) skrev 2012-05-30 12:33:41 följande:
    Jag kan väl även tillägga att JA, jag vill ha en förändring i mitt liv. Jag är mitt i livet nu och jag vet inte om jag skulle vilja leva så här i 30-40 år till och med gott samvete kunna se tillbaka på mitt liv och känna att jag levt i en hälsosam och respektfull relation under alla de åren. Jag vill ha en partner som är mer än bara en person som råkar bo i samma hus.
    Jag känner igen i principp allt både du och "been there" berättat om er vardag. Att man inte känner sig uppskattad, att man inte hittar på saker ihop trots att man själv försöker få till såna roliga saker, att det plötsligt funkar hur bra som helst att han gör saker med sina kompisar, tjatet om sex men oviljan att anstränga sig för att nå fram känslomässigt (och därmed tända partnern) osv osv.

    Ja alltså i princip allt du beskriver FÖRUTOM att jag har bestämt mig för att aldrig vara otrogen.

    Jag började istället med att förklara hur jag kände för min sambo, vi pratade med varandra i omgångar, men ingen förändring, vi förstod inte varandra. Vi gick på familjerådgivning hos tre stycken olika personer, ca 5-10 träffar per person, ledde inte till nånting. Vi började bo varannan vecka hemma i huset med sonen och varannan vecka i våra respektive föräldrahem. Numer har jag skaffat egen lägenhet, pappan bor kvar i huset och vi har sonen varannan vecka.

    Vi är fortfarande tillsammans, och båda skulle helst av allt vilja att det vart bra mellan oss igen. Men det är lite upp och ner hur man känner för stunden, kastar vi bort vår tid, är det dömt att misslyckas, eller har vi en chans att få till det i slutändan.

    Det som är bra är att han får ha HELA ansvaret hemma. Förstå vad det innebär att göra och planera allt, laga mat, tvätta, städa och fixa. Samt att man får längta efter varandra och bara ses då båda vill. Det som är dåligt är att vi kommer längre från varandra då vi inte får vardagsstunderna ihop.
    Ibland känner man sig mer kär, vi trivs ihop och skrattar åt samma saker. Ibland känner jag att han bara ÄR (stannar av bekvämlighet?) och inte anstränger sig för vår skull, för att få relationen att leva.

    Vad det kommer bli av det hela vet jag inte, men jag har som sagt bestämt mig att inte vara otrogen. Den dan jag känner att jag vill agera på min attraktion för en annan människa, inleda någon känslomässig relation med någon som inte är pappan till vårt barn, den dan gör jag slut. Man kan aldrig veta hur det blir, men jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag gör slut före. Och OM jag mot förmodan skulle falla för en dum frestelse tex efter en blöt fest, är jag helt säker på att jag iaf skulle ha vett att skämmas.
  • Anonym (Ingen skam!)
    Anonym (Nu särbo) skrev 2012-05-30 13:16:39 följande:
    Jag känner igen i principp allt både du och "been there" berättat om er vardag. Att man inte känner sig uppskattad, att man inte hittar på saker ihop trots att man själv försöker få till såna roliga saker, att det plötsligt funkar hur bra som helst att han gör saker med sina kompisar, tjatet om sex men oviljan att anstränga sig för att nå fram känslomässigt (och därmed tända partnern) osv osv.

    Ja alltså i princip allt du beskriver FÖRUTOM att jag har bestämt mig för att aldrig vara otrogen.

    Jag började istället med att förklara hur jag kände för min sambo, vi pratade med varandra i omgångar, men ingen förändring, vi förstod inte varandra. Vi gick på familjerådgivning hos tre stycken olika personer, ca 5-10 träffar per person, ledde inte till nånting. Vi började bo varannan vecka hemma i huset med sonen och varannan vecka i våra respektive föräldrahem. Numer har jag skaffat egen lägenhet, pappan bor kvar i huset och vi har sonen varannan vecka.

    Vi är fortfarande tillsammans, och båda skulle helst av allt vilja att det vart bra mellan oss igen. Men det är lite upp och ner hur man känner för stunden, kastar vi bort vår tid, är det dömt att misslyckas, eller har vi en chans att få till det i slutändan.

    Det som är bra är att han får ha HELA ansvaret hemma. Förstå vad det innebär att göra och planera allt, laga mat, tvätta, städa och fixa. Samt att man får längta efter varandra och bara ses då båda vill. Det som är dåligt är att vi kommer längre från varandra då vi inte får vardagsstunderna ihop.
    Ibland känner man sig mer kär, vi trivs ihop och skrattar åt samma saker. Ibland känner jag att han bara ÄR (stannar av bekvämlighet?) och inte anstränger sig för vår skull, för att få relationen att leva.

    Vad det kommer bli av det hela vet jag inte, men jag har som sagt bestämt mig att inte vara otrogen. Den dan jag känner att jag vill agera på min attraktion för en annan människa, inleda någon känslomässig relation med någon som inte är pappan till vårt barn, den dan gör jag slut. Man kan aldrig veta hur det blir, men jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag gör slut före. Och OM jag mot förmodan skulle falla för en dum frestelse tex efter en blöt fest, är jag helt säker på att jag iaf skulle ha vett att skämmas.
    ja, angående det där med att ta hela ansvaret hemma. Jag vet mycket väl att min man skulle klara av det. Han gör det bara inte av ren lathet i dagsläget. Han vet ju att jag fixar det till slut när lägenheten ser ut som fan...
  • MickeNike
    Anonym (Ingen skam!) skrev 2012-05-30 13:14:34 följande:

    Ja, jag försvarar inte otrohet på det sättet, men jag har verkligen blivit desperat efter att få känna att jag är lika värdefull och viktig för vår relation som min man tycker att han är. Och ja, han har faktiskt inte vårdat vår relation på det sättet som jag verkligen har försökt (och tro mig, jag kan inte understryka nog mycket hur mycket jag har kämpat och försökt och all skit jag stått ut med för att jag tyckt synd om min man).

    Men på något sätt känner jag ett visst ansvar för min man. Han mår inte bra alla gånger, och jag tycker lite synd om honom ibland, fast jag vet att det absolut inte är någon vettig anledning till att fortsätta ett förhållande. Det är ett problem jag har, att jag alltid vill se till alla andra före jag ser mig själv, och det är väl antagligen därför jag låtit det här gå så långt.

    Om jag lämnar min man kommer det definitivt inte vara för Patriks skull, han råkade bara finnas där under en period då jag kände så här. Jag är inte så dum att jag skulle kasta mig direkt i armarna på honom om jag skulle separera från min man.


    Ja, och det har ju blivit ännu tydligare nu, när jag av Patrik har fått veta att i princip alla killar i deras gäng tycker jag är snygg, trevlig och åtråvärd. Alla påpekar för min man hur bra jag är. Om alla andra ser det, varför ska det då vara så förbaskat svårt för min man att se det?


    Det verkar verkligen som att du har kämpat, och så mycket ska man inte behöva kämpa för att hålla ihop ett förhållande, då är inte förhållandet så bra som det borde vara. Det är ju inte konstigt att du tycker synd om honom, det blir ju så när man har varit tillsammans så länge.

    Det är nog inget problem för dig att hitta någon som behandlar dig schysstare. Alla karlar är ju inte sådär, även om både du och Been there verkar haft otur. Du behövde nog träffa Patrik för att inse det.

    Hur tror du att din man skulle reagera om du tog upp att du funderade på skilsmässa?
  • Baginbox
    Anonym (Ingen skam!) skrev 2012-05-30 13:14:34 följande:
    Alla påpekar för min man hur bra jag är. Om alla andra ser det, varför ska det då vara så förbaskat svårt för min man att se det?
    För min del var det så här. Alla såg hur bra och perfekt min fru var. Hon var skitsur på mig för att jag inte uppskattade henne. Det gjorde jag innerst inne egentligen men jag hade svårt att ge något jag själv inte fick. Hon tyckte att hon gav mig men hon gav mig det hon egentligen själv ville ha och inte det jag ville ha eller behövde. Vi hade våra olika behov men såg inte varandras utan försökte applicera våra egna på varandra. Hm, det blev invecklat...

    En annan bit var att min fru var för perfekt. Inte utseendemässigt men allt runt henne och hennes person skulle vara perfekt vilket inkluderade mig, vårt hem och vårt barn. Jag förmådde inte leva upp till hennes krav eller standard och utvecklade en slags protestverksamhet mot henne och jag fick ännu svårare att uppskatta henne. Det blir inte roligt i längden att det man ändå gör inte uppskattas, eller inte görs bra nog, dvs enligt hennes standard.

    Det är kanske inte exakt så för er del men kanske kan du spåra något av detta i din mans beteende.
  • Anonym

    När hinner du knulla den andre du är ju BARAAAA hemma med ungarna medans din sambo roar sig/sover????

  • Anonym (Nu särbo)
    Anonym (Ingen skam!) skrev 2012-05-30 13:22:18 följande:
    ja, angående det där med att ta hela ansvaret hemma. Jag vet mycket väl att min man skulle klara av det. Han gör det bara inte av ren lathet i dagsläget. Han vet ju att jag fixar det till slut när lägenheten ser ut som fan...
    Jag försökte få till ett schema för arbetsfördelning. Han ogillar att jag tjatar och jag kontrade med "vem tror diu VILL tjata? Det är inget man gör bara för att". Så jag försökte som sagt att vi skulle sätta oss ner och gemensamt komma fram till vem som gör vad och hur ofta. Han satt oengagerat och hummade med, följde sen inte arbetsfördelningen som var gjord och sa senare att anledningen var att han inte gillade den. Den gjorde honom stressad och han tappade lusten att göra saker hemma när de var ett krav. "ja, städa och diska är inte så djäkla kul alltså, varken med eller utan lista, men det måste göras, inse det". Men nej, något schema för arbetsfördelning vart det aldrig att vi följde (inte han iaf).

    Och det värsta var att han däremot ville göra upp ett "sexschema" där vi skulle ha sex på regelbundna dagar. Detta för att han inte skulle behöva "vara på mig" (ala nyp i rumpan och skaaa viii...) de övriga dagarna, utan då kunde lämna mig i fred. Med relationsexperters ord ringande i öronen "båda måste bjuda till" "någon måste börja förändras för att den andre ska förändras, prova ställ upp för honom ska du se det blir en positiv spiral" osv så gick jag med på detta. Vilket fick till följd att jag i princip låg där och grät och kände mig utnyttjad.

    Så nä, det testade vi bara några veckor och jag tror ärligt det gjorde mer skada än nytta för vårt sexliv. Kravet dödar lusten som inget annat.
  • Anonym

    Och varför är det ok för tjejer att vara otrogna här på FL? Det undrar jag. Det är FAN inte ok för någon att vara otrogen. Hoppas verkligen att din man kommer på dig i akten TS.

  • Anonym (Been there)
    Anonym (Ingen skam!) skrev 2012-05-30 13:14:34 följande:

    Ja, jag försvarar inte otrohet på det sättet, men jag har verkligen blivit desperat efter att få känna att jag är lika värdefull och viktig för vår relation som min man tycker att han är. Och ja, han har faktiskt inte vårdat vår relation på det sättet som jag verkligen har försökt (och tro mig, jag kan inte understryka nog mycket hur mycket jag har kämpat och försökt och all skit jag stått ut med för att jag tyckt synd om min man).

    Men på något sätt känner jag ett visst ansvar för min man. Han mår inte bra alla gånger, och jag tycker lite synd om honom ibland, fast jag vet att det absolut inte är någon vettig anledning till att fortsätta ett förhållande. Det är ett problem jag har, att jag alltid vill se till alla andra före jag ser mig själv, och det är väl antagligen därför jag låtit det här gå så långt.

    Om jag lämnar min man kommer det definitivt inte vara för Patriks skull, han råkade bara finnas där under en period då jag kände så här. Jag är inte så dum att jag skulle kasta mig direkt i armarna på honom om jag skulle separera från min man.


    Ja, och det har ju blivit ännu tydligare nu, när jag av Patrik har fått veta att i princip alla killar i deras gäng tycker jag är snygg, trevlig och åtråvärd. Alla påpekar för min man hur bra jag är. Om alla andra ser det, varför ska det då vara så förbaskat svårt för min man att se det?


    För männen uppskattar inte det de har hemma förrän de antingen är på väg att förlora det eller har förlorat det! sorgligt men sant...
    Anonym (Ingen skam!) skrev 2012-05-30 13:22:18 följande:
    ja, angående det där med att ta hela ansvaret hemma. Jag vet mycket väl att min man skulle klara av det. Han gör det bara inte av ren lathet i dagsläget. Han vet ju att jag fixar det till slut när lägenheten ser ut som fan...
    Min man har gjort det själv. Han har varit pappaledig medan jag studerat sedan yngsta föddes, dvs i ca 2 års tid, dock har han aldrig gått ner mer än till 70-80% i arbetstid i snitt. Nu när jag inte längre studerar så använder han som ursäkt att jag varit borta och att han fått göra det mesta under den tiden osv. Jo men det han glömmer är att jag gjorde precis detsamma för honom under hans studier, trots att vi bara hade ett barn under den tiden. Jag tycker med andra ord iaf inte att resonemanget eller deras attityd ändras!
  • Anonym (Nu särbo)
    Baginbox skrev 2012-05-30 13:28:29 följande:
    Jag förmådde inte leva upp till hennes krav eller standard och utvecklade en slags protestverksamhet mot henne och jag fick ännu svårare att uppskatta henne. Det blir inte roligt i längden att det man ändå gör inte uppskattas, eller inte görs bra nog, dvs enligt hennes standard.
    Är precis denna bit jag funderar över i vårt eget förhållande. Jag är långt ifrån perfekt, eller pedant eller så, enligt mig själv, men har ändå möjligen högre krav än min karl.
    Eller jag vet inte, när vi resonerar så håller han med om allt, jo vi bör inte lämna tvätten i tumlaren mer än nån dag, jo det ÄR trevligt med krukväxter osv. Men likafullt verkar han inte tycka det är värt ansträningen att jobba för det. Inte om jag är på plats iaf. Då struntar han i det och lämnar det till mig. 

    Jag tänker så här.
    * HAR man helt olika nivå på hur allt ska göras, hemma och med barnen osv, då kanske man är för olika för att ens KUNNA bo ihop. Det är svårt att förändra hur någon känner och tycker. Åtminstone om man är långt ifrån varandra.

    * Men är han bara BEKVÄM, vill det samma, men tycker han kan slippa undan ansvaret, då säger jag "ta dig i kragen och "step up", annars blir du singel".

    "Protestverksamhet" känns ärligt talat lite barnsligt. Varför inte ta ansvaret, ta diskussionen och sätta sig ner och resonera vilken nivå man ska ligga på?
  • Baginbox
    Anonym (Nu särbo) skrev 2012-05-30 14:29:34 följande:
    "Protestverksamhet" känns ärligt talat lite barnsligt. Varför inte ta ansvaret, ta diskussionen och sätta sig ner och resonera vilken nivå man ska ligga på?
    Visst var det barnsligt. Problemet var att vi inte respekterade varandra helt enkelt. Hon struntade i vad jag sa och jag i vad hon sa. Vi gick alldeles för länge innan vi ens försökte tala med någon och när vi väl kom iväg så hade var och en utvecklat en bitterhet som vi aldrig kunde lägga bakom oss. Vi försökte också att resonera oss fram till en nivå båda var ok med men i vårt fall kunde hon inte acceptera en lägre nivå än perfekt så det gick inte alls.

    Felet var nog mitt från början, att jag inte tog den plats i hemmet jag skulle haft utan accepterade henne och hennes nycker. Lite toffel egentligen. När jag väl skulle ta plats så blev situationen så konstig att det skar sig i stället. Tyvärr är man i regel kass på att reda ut sina problem på egen hand eller att ens definiera ett problem. Det slutar oftast med bråk och ingen ger sig och saken blir aldrig utredd utan det samlas på hög och växer till ett berg av gammal skit som växer upp mellan parterna.

    Den där ilskan och bitterheten fick mig också att hoppa över skaklarna under en period. Att träffa någon som såg mig istället för all skit jag påminde om var en berusande känsla och jag föll handlöst in i en sidorelation. Det uppdagades aldrig men märkligt nog hade jag inget dåligt samvete under tiden.

    Det var ett lärorikt äktenskap iallafall... Mycket visdom tar jag med mig om det skulle bli en ny relation en dag.
Svar på tråden Jag är otrogen mot min man med hans kompis och jag skäms inte!