spermadonator bakom min rygg

Du visste väl inte ens om du skulle berätta. Eller minns jag fel? Orkar inte läsa om alla kommentarer.

Jag känner för övrigt ett par som träffades när de var runt 25/40 där kvinnan är äldst.

Ja, du har rätt. Men det som är säkert är att jag inte kommer berätta när de är barn, alltså under 18. När min äldsta är över 18, vilket är om 10 år behöver jag tänka hur jag eller min man göra. 

Egentligen vet jag inte ens vad som händer imorgon eller om ett år egentligen. Ingen vet framtiden. Kanske vi inte kommer leva?

Men ni har inga gemensamma barn skrev du. Du har väl inte 25 och han 18? 

Anser han sig själv som pappa till dessa barn som uppkommit genom hans donation? Eller att det är massa halvsyskon i olika familjer?

Då är det verkligen ett svek, att gå emot din önskan och undanhålla det. Vet inte om jag haft något förtroende kvar då. Att tycka och tänka annorlunda är en sak, men att undanhålla det är ett stort svek i mina ögon. 

Tvivlar på att det handlade om pengarna, är ju inte mycket de får. Så nog det där med att sprida generna som lockar. Litar du på honom när han säger att han bara har donerat till kliniken?

Så bra att ni och du fått stöd. 

Att föräldrar testar sina barn kommer sig från att nu vuxna DCP vittnat om att de önskat att de haft kontakt och kännedom om syskon tidigare i livet då vissa vittnar om att det är tufft att få kontakt med syskon som vuxna, att det är svårare att lära känna varandra då. Jag säger inte att något är rätt eller fel. Men det kan vara bra att känna till att denna diskussion pågår och att de finns DCP som är vuxna som förespråkar att barn redan som barn får kontakt med sina halvsyskon. ( Då tänker de på andra DCPs med samma donator. )

Klinikerna är inte alltid så medvetna om det tror jag. Jämför med hur adoptionsvärlden för sa att barnen har en ny familj och att ursprunget inte är viktigt. Sedan har det visat sig att barn kan känna olika. Så är det också för barn som tillkommit via donation. Vissa av de barnen/vuxna vill säga pappa, då donatorn är deras biologiska pappa.Biologi är inte allt men en del vill veta vissa saker om donatorn och andra önskar träffa honom.

Mina barn har vetat från de varit små hur de kommit till. De vet om att de kan ha halvsyskon i flera familjer och att det finns män som donerat sperma för att de skulle bli till. De funderar ibland över donatorn och ev halvsyskon. Hur de kommer tycka och känna som vuxna vet jag ej. Men jag försöker ha ett öppet sinne åt alla håll då jag kan stötta dem oavsett. 

Hoppas ni kommer fram till ett sätt att förhålla er till detta framöver. Och att du landar i hur du känner inför din partner. 

Nej det är sant. Att tvinga på en annan person ett oönskat föräldrarskap får betydligt större negativa konsekvenser för honom än vad det får för henne när han runkar i en kopp. 

Min tillit till honom är som en berg och dalbana. Ändras från typ timme till timme. 

Han säger att han har aldrig donerat spermier förut och inte heller privat. Enligt honom finns det inga fler hemligheter. Men sen frågar jag mer och det finns annat han gjort som jag inte vet någonting om. Han säger att det finns inga fler hemligheter. Ibland tror jag på honom och många gånger inte.

Som sagt att bygga tillit är svårast och tar låååång tid. Jag vet inte heller om jag vågar bygga en ny tillit för honom. Vet ni hur jag tänker? Vad tror ni? Kan det verkligen finnas fler hemligheter? 

Han har bett om ursäkt många gånger. Jag har förlåtit honom. Men glömma gör jag inte. Egentligen är det ju han som är idiot som har gjort detta bakom min rygg. För jag är en bra mamma till våra tre barn. Och detta upptar så mycket av min tid och energi att tänka skrivs, gå till psykolog, familjerådgivning etc. Han är skiten!! Därför frågade jag er om detta är en anledning till skilsmässa....?? 

Ni måste förstå att jag har blandade känslor och helt okej för mig att vara förvirrad mitt i allt detta.

Varför ska det vara så viktigt att söka syskon när man är typ 12? Varför kan inte deras föräldrar stödja dem på olika sätt så att de får en trygg uppväxt. Det är ganska störande tycker jag om andra barn kommer och lägger sig i andras familjer när man har tillräckligt mycket att göra och vara upptagen med. 

Fast pappa är en donator inte. Säger du till dina barn att de har en annan pappa? 
Ja absolut det kan räcka med en träff och sedan behöver man inte ha kontakt.

Min man kommer vara närmare 60 år när dessa barn dyker upp. Kommer han orka springa efter dem och vara pappa?!

Ja det är väldigt lite pengar de får. Så det är sprida generna samt stoltheten han har som motiverade honom. Att han ska känna sig typ viktig..

Vad menar du med?:  Tror att du kommer förlåta honom och det är i sin ordning.

Ja, han ljög mycket och höll allt hemligt. Jag känner ilska, sorg, förvirring över att det har hänt. Jag frågar honom hela tiden när hade du tänkt att berätta för mig?? Efter flera år?? Dessutom ringde han till kliniken några veckor innan jag tog reda på det. Då svarade barnmorskan att inga barn är födda. 
Då trodde min man att det är lugnt och inget kommer hända. Så dum som han är.

Haft lite annat för mig i helgen men ska försöka svara lite nu. 

Som jag skrev kan det lika väl vara något på mammans sida man vill testa DNA för som att man är nyfiken på biologiska pappans sida. Oavsett så är han ju faktiskt biologisk pappa även om han inte har något juridisk funktion. 

Föräldrarna till donatorbarn förklarar tydligt att det är de som är föräldrar. Men som du säkert märkt själv nu så kan saker i de allra tryggaste relationerna hända saker och ting. Jag vet andra som har donatorsbarn där de barnen mycket självklart vet vilka som är deras juridiska föräldrar, vilka som är deras uppväxtföräldrar och tillitspersoner. Föräldrarna har varit öppna med att de vuxit i mammans mage men att de behövde ett ägg eller en spermie från någon annan för att det skulle bli ett barn. Allt för att det ska vara naturligt och efter ålder. De jag känner närmast har inte varit så tydliga ännu då barnen inte är så stora ännu men de vet att det funnits någon hjälp. I min tur, då dessa barn är ganska nära oss, så har jag öppet pratat med mina barn om att man kan få barn på olika sätt.

Ang ditt första stycke om DNA. Så nej, det räcker inte att han inte har något registrerat DNA. En tre- eller fyrmänning som han inte har kontakt med kan ha testat sig. Jag som är väldigt mycket amatör amatör har inga problem att bygga släktträd och hitta tremänningar, fyrmänningar osv via DNA. 

Så liten släkt - javisst, men om hans syssling eller pyssling (syssling = steget efter kusin, pyssling = steget efter syssling) har DNA-testat sig så finns det chans att hitta honom. Ibland behöver man hjälp, ibland får man använda donatorer för att lyckas få barn osv. Mina barn, nu tonåringar, är helt trygga i att man kan få barn på flera olika sätt. Naturliga vägen, donation, adoption eller till och med familjehem kan vara ett sätt att få en familj med barn. Svårare än så behöver det inte vara att förklara för dina barn. 

Du skriver att de aldrig kommer förstå deras pappas val. Det har du ingen aning om för du vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske dina barn i framtiden kommer behöva använda donator för att bli mamma och för att du ska bli mormor? Det är inte så att barnlöshet är ärfligt direkt... Jag vet flera som använt sig av ivf men också donatorer. Det har varit mycket hysch hysch tidigare men många har börjat bli mer öppna med att de behöver hjälp på olika sätt. 

Familjer kan skapas och se ut på olika sätt. Ensamstående, två mammor, två pappor, tre föräldrar, bonusföräldrar hit och dit osv. Där ska du lägga ditt fokus på dina barn. Det räcker långt för det kan mycket väl vara en framtid för dem också med kompisars familjer och så vidare. Då är det inte konstigt längre om en ny kompis har två mammor och en bonuspappa eller liknande. Lika naturligt som att en kompis i framtiden kanske berättar att han har en biologisk pappa men att det är "Krille" som är min riktiga pappa, det vill säga den kompisen växt upp med. 

De kommer att vara biologiska halvsyskon vad du/ni än säger, däremot behöver de inte ha en relation. Dock är inte en uppväxt eller gener enbart miljö utan även arv. Ibland kan halvsyskon vara mer lika i sätt och stil än helsyskon. Beroende på vad man ärver. 

Någon gjorde en jämförelse med adopterade och det är nog en ganska bra jämförelse för dig att se det så. Det finns adopterade som växer upp i familjer och är fullkomligt nöjda med det. De vill inte veta något om deras ursprung eller biologiska familj. Sedan finns det de som vill se likheter, de som vill se var vissa gener kommer ifrån osv. 

Om du tittar på dina egna barn, visst är det kul att se deras gemensamma drag och likheter, se vad de fått från dig och vad de fått från pappan? En del bryr sig inte, andra uppskattar det jättemycket. Precis så är det i både biologiska familjer som donatorsfamiljer och adoptivfamiljer. 

Det är ingen som i dagsläget kan säga vad lilla bebisen Svante tänker göra om 18 år. Om han kommer vilja söka upp sin biologiska pappa eller inte. Det jag kan tänka mig att föräldarna gör DNA-test för det är om det upptäcks någon ovanlig genetisk sjukdom, där kan det vara bra om även dina barn får reda på en ev ärftlighet. Även om din man idag inte har några kända genetiska sjukdommar så kan de dyka upp senare eller via ett barn. Det händer även i familjer som din. 

Det är självklart att de föräldrar som är föräldrar till donatorbarn anser att de är föräldrar till sina barn. Det måste du ändå förstå själv någonstans. De vet också att donatorn inte är någon skyldighet eller att barnen kan komma och kräva arv eller liknande. Det är självklart att de inte säger att du har en annan pappa. Det som de kan säga är att det finns en man som gav ett frö till mamman för att det skulle bli ett barn (eller nåt liknande, har läst en sådan förklaring i en artikel någonstans). För barnet var det helt okej! 

Donatorn blir ju inte pappa-pappa utan biologisk pappa. Den som generna kommer ifrån. Återigen handlar det inte om att det är viktigt att söka syskon när man är 12 år. Det kan handla om att man är nyfiken på var drag kommer ifrån, vilka gener man fått osv. Det kan komma senare i livet. 

Det handlar inte om att komma och lägga sig i andra familjer Det är du som låst dig vid det. Det kan handla om att vet mer om sin biologiska bakgrund. Men det är inte alla som vill veta. Deras föräldrar gör nog allt för att ge dem en trygg uppväxt, det ska du nog faktiskt veta. Precis som du - utan minsta utredning av läkare, psykolog osv också gör för dina barn. Men ibland händer livet - även för den tryggaste av alla familjer som gör att saker och ting ställs på sin spets. Det kan du själv vittna om. 

Detta blev ett väldigt långt inlägg, ber lite om ursäkt för det, men kände att du behöver hjälp med att bolla tankar på olika sätt för att du har låst dig vilket är fullkomligt förståeligt. Säger inget annat om det. 

Det kommer ta tid att landa i detta. Oavsett vad som händer i framtiden med din man och din familj. Fokusera på dina barn och ta hand om dig själv. Du kan inte ändra historien men du kan påverka framtiden och gör det på ett bra sätt ur både ditt och kanske framförallt dina egna barns perspektiv.

Tack för ditt inlägg! Jag älskar att läsa och få lite ideer och tankar  

Det är klart att donatorbarnen och dina barn är biologiska halvsyskon. Förneka inte fakta.

Jag har sett program om hur donatorban sökt sin donator och upptäckt typ 10 halvsyskon (i USA då). De har blivit glada över sina halvsyskon, upptäckt likheter och känt gemenskap. Det blev kanske ingen gemenskap med donatorn men syskonen blev den stora vinsten.

Att få veta sitt ursprung är viktigt, varför skulle annars många adoptivbarn söka sina biologiska föräldrar och syskon?

Det är inte viktigt för alla att söka sitt ursprung. Jag har hört och läst om vissa som känner sig trygga med de personer de har vuxit upp det. De har liksom räckt för dem.