Jag fick reda på att min sambo ska vara spermadonator. Han har inte berättat något för mig och jag känner mig så sviken. Vad ska jag göra, ska jag berätta för honom att jag vet? Han vet att det inte är okej för mig och han gör det iaf.
Förstår att du känner dig lurad och att tilliten fått sig en rejäl törn. Kan han förklara varför han inte berättade om sin vilja och beslut att donera? Har ni tagit hjälp av ex familjerådgivning för stöd i vad det gjort med er relation.
Jag har barn som tillkommit genom donation. Har även en partner som donerat innan vi träffades, (vi har dock inga gemensamma barn.) Tänker likt dig att det är något man bör vara öppen med inför sin partner och inför mamman till sina barn, då era gemensamma barn har biologiska halvsyskon.
Jag tror det är klokt att ni tar hand om era olika känslor inför detta så ni inte för över det till barnen. Din partner gjorde ett val, att säga att det var ett misstag blir fel. Är ju som du är inne på inget som görs i en handvändning.
Oavsett vad du, han eller vi som är föräldrar till barn som tillkommit genom donation tycker, tror jag det är bra att ha ett öppet sinne. Kunskapen om donor concieved persons, DCP är växande. Flera höjer rösterna för att de velat få kontakt med sina halvsyskon tidigare och vissa vill tala om donatorn som pappa även om han inte varit en del av deras uppväxt. Vissa föräldrar gör DNA test på sina små barn för att få kontakt med barnets halvsyskon redan under uppväxten. Vad de barnen eller era barn kommer att tycka, tänka och känna kan vi vuxna inte styra. Däremot kan vi försöka att inte vara dömande oavsett hur de kommer att känna. Det är få i en svensk kontext som ännu sökt upp sina donatorer. Om det är för att de inte vet hur de tillkommit eller för att de är ointresserade vet vi inte än. Det kan vara ett intresse som kommer senare, när de själva av vill bilda familj. Vissa bryr sig kanske inte alls. Hur barn i era barns situation känner är ännu mindre undersökt.
Vet inte när ni bör berätta för era barn, men det är bra om de vet de innan de är stora nog att börja inleda seriös relationer. Risken att de träffar och blir kära i sina halvsyskon finns, även om den är liten. En svensk donator donerar för det mesta till ett sjukhus och deras patienter/mottagare bor då i samma region.
Jag skulle tro att den kurator eller psykolog som haft samtalen med er man skulle kunna erbjuda er stöd kring hur ni ska tänka kring att prata med era gemensamma barn. Den kan säkert hänvisa vidare till stöd för er vid behov också.
Förstår att du känner dig lurad och att tilliten fått sig en rejäl törn. Kan han förklara varför han inte berättade om sin vilja och beslut att donera? Har ni tagit hjälp av ex familjerådgivning för stöd i vad det gjort med er relation.
Jag har barn som tillkommit genom donation. Har även en partner som donerat innan vi träffades, (vi har dock inga gemensamma barn.) Tänker likt dig att det är något man bör vara öppen med inför sin partner och inför mamman till sina barn, då era gemensamma barn har biologiska halvsyskon.
Jag tror det är klokt att ni tar hand om era olika känslor inför detta så ni inte för över det till barnen. Din partner gjorde ett val, att säga att det var ett misstag blir fel. Är ju som du är inne på inget som görs i en handvändning.
Oavsett vad du, han eller vi som är föräldrar till barn som tillkommit genom donation tycker, tror jag det är bra att ha ett öppet sinne. Kunskapen om donor concieved persons, DCP är växande. Flera höjer rösterna för att de velat få kontakt med sina halvsyskon tidigare och vissa vill tala om donatorn som pappa även om han inte varit en del av deras uppväxt. Vissa föräldrar gör DNA test på sina små barn för att få kontakt med barnets halvsyskon redan under uppväxten. Vad de barnen eller era barn kommer att tycka, tänka och känna kan vi vuxna inte styra. Däremot kan vi försöka att inte vara dömande oavsett hur de kommer att känna. Det är få i en svensk kontext som ännu sökt upp sina donatorer. Om det är för att de inte vet hur de tillkommit eller för att de är ointresserade vet vi inte än. Det kan vara ett intresse som kommer senare, när de själva av vill bilda familj. Vissa bryr sig kanske inte alls. Hur barn i era barns situation känner är ännu mindre undersökt.
Vet inte när ni bör berätta för era barn, men det är bra om de vet de innan de är stora nog att börja inleda seriös relationer. Risken att de träffar och blir kära i sina halvsyskon finns, även om den är liten. En svensk donator donerar för det mesta till ett sjukhus och deras patienter/mottagare bor då i samma region.
Jag skulle tro att den kurator eller psykolog som haft samtalen med er man skulle kunna erbjuda er stöd kring hur ni ska tänka kring att prata med era gemensamma barn. Den kan säkert hänvisa vidare till stöd för er vid behov också.
De är två barn i två familjer och en tredje i en annan familj på väg. Så dussin är det inte. Frysta embryon för syskonbehandling får jag och min man inte veta om det finns. Embryon får inte destrueras, det är patientens har kliniken sagt. Vi ber och hoppas att dem inte träffas och inleder relationer med varandra.
Funderar lite på om alla kvinnor här i tråden som tycker att TS man ska göra som TS vill, dvs inte donera spermier, även skulle tycka att TS skulle göra abort om hon hade varit gravid med sin man och han inte behålla barnet....
Gäller det att paret i relationen ska vara eniga i den här typen av viktiga frågor dvs att vill inte den ena så blir det inget, eller tycker ni att mannen alltid ska göra som kvinnan säger?