spermadonator bakom min rygg

Egentligen vill jag skilja mig från honom. Detta var ett stort svek. Men vi har tre barn under 8 år. 
Han höll detta hemligt för mig. Vad hade ni gjort i min situation? Försökt läka det eller lämna? Att lämna gör inte situationen lättare för barnen.

Barn som kommer till via donation har rätt vid mogen ålder (18 år) ta reda på sitt genetiska ursprung. Kliniken kommer att meddela min man om någon har hört av sig till kliniken. Så att han är beredd på det. Sen vet man inte heller vad som händer om 18 år. Donator kanske inte ens lever eller barnen...
Sedan rekommenderar kliniken om barnen vill träffa donatorn att själva kliniken ordnar ett gemensamt möte.
Som det ser ut idag är det två donatorbarn per år i denna klinik som söker sitt ursprung...utav de runt 200 som födds varje år. 
Man kan ju undra varför det är så få. Tyvärr är det fortfarande att vissa föräldrar inte berättar till deras barn.
Våra barn vet ingenting heller för de är små och är inte tillräckligt mogna för att förstå. Vi vill inte att de ska sitta och fantisera om andra barn som vi inte känner. Sedan att allt är anonymt tills barnen är 18. Så finns ingen anledning att berätta något för våra egna barn. 
För mig var jag i chock från början. Men vissa saker har börjat landa i mig. Men jag känner fortfarande att detta är ett svek då han gjorde det samtidigt som vi valda att skaffa vårt tredje barn.

Vad tycker ni??

Man behöver inte vänta tills 18 år för att ts reda på en pappa. 

Ett dna-test långt tidigare på släktforskningssidor kan lösa det fortare. Även om inte pappan/donator tagit test kan man få träffar på andra släktingar som gjort test. 

Plötsligt hittar en nära släkting en kusin, ett syskonbarn som de inte vet om och sedan vet halva släkten om att han har varit donator. Så mycket för hemligheter idag... 

Men hur vanligt är detta i Sverige att ett donatorbarn går och gör DNA test innan det är 18?
Varför ska en 12 åring springa och göra såna tester? Det är ju redan öppen donation i Sverige. Och om deras föräldrar väljer att berätta hur de uppkommit får de ju veta att donator är bara en donator. Föräldrar får ju också gå igenom en psykologisk utredning för att bli godkända.

Hur hade ni kvinnor som sagt gjort om eran man gjorde allt detta bakom eran rygg: spermiedonation? Inkluderar att intresseanmäla sig, gå till kliniken och lämna massa spermieprover, urin och blod. Samt intervju med psykolog och läkare för att bli godkänt. Och du som kvinna vet ingenting om detta. Allt var HEMLIGT. Och det var till slut du efter typ 3 år tog reda på detta av en slump. 

Vet att det är en personlig fråga. Men ska man lämna ett äktenskap på grund av detta??? Hjälp mig att tänka vidare.... Jag vill göra rätt val för mig också!!!

Kanske inte som tolvåring men jo, det händer att folk under 18 gör det av olika anledningar. Både med och utan föräldrarnas vetskap. Även om föräldrar gått igenom allt om att man får veta när man är 18 år osv så vet man ju inte hur barnet tänker och resonerar under sin uppväxt. 

Alla vet inte att de är donatorbarn, en del föräldrar är inte bekväma med att berätta det ens till barnen. 

Jag har dna-testat mig för släktforskning och vet att det förekommer yngre på listorna som är under 18 år.

Det kan ju faktiskt vara något släktrelaterat på mammans sida man vill veta som gör att man tar beslutet också. 

Hur du ska göra med ditt äktenskap vet jag inte. Rent tekniskt sätt har han ju inte varit otrogen. Men jag kan inte råda dig där. 

Det jag endast kan säga som rör just dina barn är att du ser till att din man (eller du) berättar för era barn att de hänt när de är större. Det kan vara jobbigt att få syskon som vuxen annars och man kanske tror att pappan varit otrogen dig med en eller flera kvinnor. För era barn ska det vara ett icke anklagande betande om deras pappas val. Din och mannens relation i detta hålls helt utanför det barnen får veta. Oavsett om de får veta nu eller i framtiden. 

Jag var +20 när jag fick veta att jag har halvkusiner. Min föräldrders syskon var bortadopterat som liten (född på 30-talet, så en samma nej, men ändå). Jag var besviken att jag inte fått veta det tidigare men tacksam att jag fick veta det innan dna-test. Då blev det inte en chock även om man blev lite nyfiken på vilka de är. Jag vet idag hur de ser ut och var de bor men vi har ingen kontakt i övrigt. Vi är alla nöjda där. För vi visste ju ändå att vi fanns innan dna-tester. 

Jag avskyr också snokande men i det här fallet var det ändå bra. Tudelat, absolut men alldeles nödvändigt för ts.

Orkar du leva i en lögn då?
Hur kommer det att påverka era barn?

Hur ska du någonsin kunna lita på honom igen?
Hur ska du någonsin kunna tända på honom igen?
Vad mer håller han hemligt för det?

För mig skulle det vara en dödsdom över äktenskapet, jag hade helt enkelt inte klarat att leva vidare med en sån svikare och lögnare.
Såvida ni inte kan leva som någon form av vänner?

Tänk bara på den dagen hans halvdussin ungar knackar på dörren...

Ja för han har inte varit otrogen. Så brukar jag också tänka. Enligt honom är detta bara en teknisk grej eftersom han får inte heta något om hans donation, utan endast antal barn. Och som det såg ut sedan vi stoppade allt, har hans donation lett till till två barn och en pågående graviditet. 

Jag visste inte att barn under 18 gör DNA test. Min man säger att han har inget registrerat dna test på sig själv. Räcker det??? Han har en liten släkt och tror att ingen där håller på med sånt. 

Hur bra eller säkert är det för dess barn att dna testa sig? Borde inte deras föräldrar förklara att det är dem som är föräldrarna? Eftersom en donator har inte rättigheter och skyldigheter mot barn som uppkommer genom donation. Snälla hjälp mig att tänka!!!

Tack, jag detta var nödvändigt för mig! Eftersom jag egentligen från början trodde att han led av något psykiskt och inte tog sina läkemedel etc. Men det visade sig att han donerat spermier utan min vetskap.