Jag hatar HEN!!!

+
=

Sant.

FMGA, svar på din fråga om statsfeminism kommer, dock ej precis nu.

Men apropå det här med pojkar och flickor i skolan blir jag nästan illamående när jag läser hur ni totalt sågar pojkarna jämsmed fotknölarna. De inte bara tar för mycket lärartid i anspråk, nej tydligen räcker inte heller föräldrars och lärares insatser för att få dem på rätt spår utan här måste även flickorna i klassen hjälpa till. Det är ju rent och skärt skuldbeläggande och ingenting annat ni ägnar er åt. Konstruktivt? Nej, knappast - det är "manshat" så som det ligger i tiden att uttrycka det. Med skillnaden att det för en gångs skull inte är "vita medelålders män" aka gubbar som angrips utan barn.

Någon, jag tror det var FMGA, skrev tidigare i den här tråden att han fått upp ögonen för de här frågorna när han märkte att hans dotters livsutrymme i skolan skuffades undan för att små pojkar helt fräckt tog det. Jag har också en dotter och kommer att göra precis allt jag kan för att hon ska lära sig att ta för sig i livet och inte ta någon skit från någon. Däremot har jag också en son, och jag undanbeder mig väldigt bestämt nidbilden av honom som en som bara är till besvär, en som tar upp resurser som flickor behöver bättre och en som inte bara behöver uppfostras av mig och sin mamma utan även av tjejerna i klassen. 

 

Det är inte skuldbeläggande - det är fakta, CMM. Det är så det fungerar i många, kanske majoriteten av klassrummen. Det är något som lärarkåren och pedagoger själva uppmärksammat och försöker ändra på, men i vardagskriget där varje lektion kan bli en batalj, och resurserna är snåla, så blir det lätt att läraren offrar flickorna för att bromsa pojkarna. Det finns givetvis exempel på motsatsen också (har själv sett och upplevt det), men det är ovanligare.

Det är ju bra om du kan fostra din son väl, men du vet att du fostrar bara DIN son, inte de övriga femton i klassen. It just takes one.

Men faktum kvarstår att det uppenbarligen är okej att kritisera och generalisera redan över små pojkar, precis som det är över "gubbar". Hur skulle ni själva känna inför att från barnsben ha skuldbelagts endast på grund av er könstillhörighet? Och är det så konstigt att en del av dessa individer kan komma att växa upp till att bli "knallpulverskyttar"? Att folk får en snedvriden bild av vad feminism är?

Man tjänar absolut ingenting på en sådan utveckling!

Det är där du tar fel. Det är inte småpojkarna (och flickorna, som sagt) som kritiseras, det är att det får FORTGÅ som kritiseras. Personligen ser jag det lika mycket som en del av jämställdhetsdiskussionen som en del av skolväsendefrågan, en annan käpphäst jag har som exlärare. Det är, ytterst, både föräldrarnas fel (tro mig, långtifrån alla föräldrar tar ansvar, eller vill ens höra att deras barn inte är guds renaste lamm) och riksdagens och regeringens fel, som tycker om att "banta" skolan så mycket att de gått bortom både anorexi och bullemi, om man går göra en sådan jämförelse. Det var illa redan när jag jobbade för tio år sedan, och det har bara blivit värre sedan dess. Färre kringpersonal, mer jobb åt lärarna, mindre resurser för dessa, mer och tätare riktningsbyten "von oben" (skolverket, obersturmbandführer Björklund etc), större klasser... Allt det leder till att varje elev får mindre tid och uppmärksamhet. Och då vi har ett regelverk som kräver att läraren ska ha total respekt, men inga befogenheter eller sätt för läraren att FÅ dessa, så hänger lärarens hela auktoritet på klassens goda vilja. Och då ytterst på de stökigaste elevernas goda vilja, i praktiken.

Så nej, ingen här, tror jag, skyller på de små gossebarnen. Det är systemet och föräldrarna som beskylls.  

Fast hur är det att skuldbelägga pojkarna att peka på ett samhällssystem som TILLÅTER dem att fortsätta ett beteende som snabbt stävjas hos flickorna? (i generella termer här, variationer finns självklart och tyvärr har många tjejer börjat gå åt att tillåtas bete sig som pojkar tidigare fått istället för att pojkar skall sansas som flickor)
Det som beskylls och smutskastas är ju systemet, inte individerna. Det är här det så ofta skär sig mellan feminister och icke feminister, svårigheterna att hålla isär sak och person.

Problemet är ju att icke-feministerna inte tror på systemet. Om det inte finns ett system, ja, då blir det bara barnen kvar att skylla på (ehm, tydligen är föräldrarna osynliga eller nå't).

Hittade den här länken på fejjan, som känns perfekt för samtalet:

http://www.genusfolket.se/vetenskap/att-forklara-sexism-med-sexism/

Oftast är det ju slappa föräldrar som är orsaken. Sedan är min högst personliga åsikt att lärare ska ges mer auktoritet - som det är nu får man ibland intrycket att man som lärare knappt får höja rösten eftersom elever kan känna sig "kränkta" av det. Har ingen erfarenhet av skolan sedan jag gick där själv för många år sedan, men jag antar att det har ändrats en hel del (till det sämre) sen dess. Lär bli varse det när mina egna ungar börjar.