Avtändning från helvetet....

Bra kämpat! Det här klarar du!

Kämpa! Ta minut för minut om då måste, men kämpa! Jag tror på dig! Lena det gäller dig med! Kramar

Lena, strongt gjort av dig! Du har allt mitt beröm och beundran! :) Själv så tänker jag då aldrig mer tända på igen. Tänker dom så: jag har alltid plats kvar för en skön "high" men absolut ingen ork kvar till avtändning! Detta måste vara och förbli min sista at, detta är ju en nära döden upplevelse! Jag har klarat av att äta lite nu, var ju tvungen att fixa mat till barnen ändå så. Jag dricker massa Gatorade och även kokosnötsvatten, som innehåller en massa mineraler och elecrolytes. Och...räddaren i nöden....immodium. Visste du att det är en opiat det med? Men, den når aldrig till hjärnan, så man blir inte hög, den binder endast till opiat receptorerna i tjocktarmen. Därav ingen diarré. Men, min tjocktarm har ju vart så van med höga doser av opiater, att jag måste nu ta megadoser av immodium för att få nån effekt. Åt mer än 24 piller igår, fast maxdosen är 4 piller på ett dygn. Jaja, det är det värt, klarar inte av att sitta på toan och skita musten ur mig...lol. En av mina "dealers" kommer hämta ut sin morfin script imorgon sa han sist vi pratade. Jag ar köpt hundratals piller av honom, jättebilligt. Så...imorgon kommer det vara tufft, men, jag MÅSTE stå emot! Åh gode Gud, hjälp mig! Lena, låt oss stödja varandra! Kram på dig och jag vet att vi båda klarar detta! Ett liv under opiatets grepp, är ett fejkat liv. Kram! :)

Tack, sympati  o trådskaparen
Dom här immodium hjälper inte på mig - ni kanske har starkare i USA.
Jag vet det är hemskt att behöva sitta på toastolen och med huvudet nedstucket i en hink.
Jag har varit sängliggande sen jag kom hem från sjukhuset med hemsk värk i kroppen- känns som skelettet är gjort av krossat glas. Men det kommer att gå över.

Bra att du äter och dricker och att du klarar ta hand om barnen,du är en kämpe.
Att vara nära döden det kan jag skriva under på - och en opiat abstinens är verkligen att vara i helvetet.

Du kommer väl inte att träffa din langare?? 
Tar du något då så kommer det inte bli lindrigare för man tar vid där man slutade - det går åt helvete det vet du.
När man tänker att man får köpa billigt så tänker man ju på pengar såklart - men tänk egentligen vilket högt pris vi ändå får betala. Vi betalar med våra liv som insats - det är inte självklart att vi överlever. Jag hade tur denna gången - några av mina "vänner" har  inte haft samma tur.

Du kommer att stå emot imorgon - du har mig och dom andra här i tråden så skriv skriv skriv.
Är du drogfri så hjälper du mig att hålla mig drogfri och det är jag väldigt tacksam för.
JAG TROR PÅ DIG - KÄMPA PÅ!!!!!!!

Självklart så hjälps vi åt!!!!!

Kramar i massor
 

Lena, jag ska förbli drogfri! Aldrig, aldrig mer! Ifall jag börjar igen, har allt vart förgäves. Hela denna vecka, i soporna. Tillsammans ska vi klara detta, ok! :) Och, trots allt, jag känner mig ju bättre idag, dag 5, än jag gjorde dag 3, tex. Så, jag vet ju att det finns ett slut i tunneln, ljuset finns där inom räckhåll! Bara krypa lite till... Och imorgon är det ju dag 6! Nästan en hel vecka fri! Jag planerar att försöka cykla lite här ikväll med barnen, när det skymmer lite och det svalnar av ute. Och, på måndag ska jag börja min träningsrutin igen, jag springer nämligen annars 5 dagar i veckan. Även om det suger, ska jag ut och springa! Just nu känner jag mig som en deghög, har inte sprungit på så länge nu. Känns vidrigt. På tisdag har jag bokat tid på skönhets salong och fredagen som följer har jag bestämt mig att jag ska ut och festa med kompisar, som belöning. Känna mig fin, klä upp mig. Det jobbigaste med detta, är som sagt håglösheten, att man inte orkar nåt och allt man trots allt är tvungen att göra, är som att bestiga berg. Bara att lyfta upp armarna är ju fan smärtsamt. Att ta tag i vattenglaset och dricka...att vända på sig i sängen, men ingen sida känns skön, ingen ställning funkar, allt bara gör ont. Svettningarna och att frysa samtidigt. Och att det kryper så i kroppen, under huden liksom. Känns som insekter krälar runt, överallt. Näsan rinner, ögonen rinner som vattenfall. Jag får nysattacker. Och så toan då... Sist jag tände av, vilket var väl ca fyra veckor efter min hysterectomy operation, så tänkte jag att näe, jag har fått influensan. Jag var tom svagare då, men det var nog pga operationen, hade svårt att gå. Nu fattar jag ju, det var endast at. Det känns även som om jag har feber. Har du? Många kramar till dig, min syster i nöden. Du klarar detta, jag klarar detta. Snart, snart är detta ett minne blott. Och ett friskt, klart liv väntar oss.

Sen undrar jag, kommer jag någonsin känna mig glad igen, utan opiater? Ibland blir jag rädd att min hjärnas belönings central har blivit permanent skadad...gör mig så ledsen. Med opiater i kroppen, så var ju allt så lätt. Men...var det verkligen det? Var det inte bara maskerat? När jag hade dödsångest för min ev. cancer, så lättade det bördan, i alla fall. Tänkte, jag bryr mig inte. Oj, oj, tänk på alla dessa tusentals dollar jag har spenderat sen början på missbruket. Tror det är närmare tiotusen dollar! Jag tog ju upp till tio 40 mg oxycontin om dagen, EN oxy (40 mg) kostar 25 dollar här, "street price" . Det är 250 dollar om dan! Hjälp! Dödliga doser...men, jag kunde inte å nog. Och, allt som oftast fick jag ju inte ens en kick. Men, det där ruset...det kunde vara helt...underbart! Sitta och nodda i soffan en hel kväll. Bara njuta, jag sket i allt och alla, bara jag fick sitta och flyta bort, inte tänka, bara sova. Jag kom på mig tom att somna, ståendes, när jag skulle borsta tänderna! Och som sagt, ruset var inte detsamma med morfinet, men allt var bra ändå. Jag har även minnesförluster, kommer inte ihåg stora delar av senaste året! Det jag skäms mest för...är att jag tom sålde mig själv, min kropp. Endast till en man dock, en man som var förälskad i mig, faktiskt introducerade mig till oxys och fixade en dealer till mig. För att späda ut kassan lite, gav jag till lite, lät honom ha min kropp för några minuter, i utbyte mot oxys. Usch...skääääääms! Nu har jag totalt brutit med denna man dock. Och raderat alla mina dealers nummer.

Och för att fortsätta skriva...nackdelarna med opiaterna var ju fan den där fruktansvärda, kroniska förstoppningen! Uppsvälld mage, bokstavligen "full of shit" lol, tegelstenar i tarmen. Och, jag MÅSTE börja jobba här, och inom den branch jag ska jobba i, så är det mandatory drug testing, så slutar jag ej knarka, kan jag inte jobba heller. Aja, ska sluta ösa ur mig nu...:) men, det var skönt att skriva. Kram!

Gott att höra din inställning - var vaksam bara även med alkohol om du nu dricker det för det är ju en drog det med och det är en trigger.
Bra att du har lite goa grejer att göra framöver, det kommer att göra dig gott även om det känns tungt.
Jag allt det där med frysa svettas rysningar mm tillhör abstinensen - feber hade jag dom 2 första dagarna men det går lite upp och ned.
Det kallas ju för cold turkey när man bryter helt och det är ju för att man får dom där rysningarna - gåshud.
Du har snart 6 dagar drogfri tid GRATTIS - det är inte alla som klarar det, var stolt över dig själv och fortsätt så som du gjort.
Jag känner mig oxå bättre även om det är kasst så står jag ut - jag är piggare i huvudet och det är skönt.

Jag har en operation som väntar mig men jag kommer att vägra morfin om jag nu inte måste ha det under operationen - och jag kommer att få prata med operationsteamet om just detta.

På NA har jag en sponsor/mentor som kommer vara med mig på sjukhuset så mycket hon kan - även om jag inte vill ha något morfin så litar jag inte på mig själv så jag tar all hjälp jag kan få.

Ja NU tar vi tillbaka våra liv - vet inte hur gammal du är men jag är 47 och skadade mig när jag var 15 fick då opiater och efter ett antal år så började detta helvete som till slut ledde till ett tungt missbruk. Tyckte inte själv att jag var narkoman - jag jobbade, idrottade, hade "vanliga" vänner, sambo och ingen såg/ser att jag gick på droger.
Levde helt enkelt ett dubbelliv.
Men sen brast bubblan och hela familjen fick veta då när jag fick åka iväg 60 mil hemifrån för avgiftning och behandling.
Så min vän KÄMPA PÅ!!
Jag finns här och kan jag hjälpa dig så hjälper jag mig själv.

En dag i taget kan bli till veckor, månader, år - men bara om vi vill.
Nu ska jag försöka sova här är kl 00.42
Vi hörs i morgon.
Kramar om
 

Jag tror visst att du kommer att känna dig glad igen - men det blir väl inget halleluja moment precis. Opiater är går ju på belöningscentrat och man blir euforisk och allt känns helt ok. Men så är inte livet - det går upp och ner.
Vi blir avtrubbade och när man slutar använda då börjar man ju känna massa känslor och vet inte riktigt vad som e vad.
Jag går till en psykiatriker för att hantera allt jag känner och varit med om och det känns skönt.

Förstoppning, hallisar, ep anfall, massa jäkla skit får man och ändå fortsätter man.
Sinnessjukt!!!!!!!!!!!!! 

Bra att du skriver av dig - dela med dig så känns det lättare.
Du är INTE ensam <3
Kramar om <3