Anonym

Äldre 4 Aug 00:08

106 svar

Avtändning från helvetet....

Åh herre min jevvlar, detta är dag 4 på min opiat avtändning. Och, jag mår apa... Jag har missbrukat opiater i många år, men senaste året blev det tyngre grejjer, som oxycontin och morfin. Är uppe i megadoser, tex oxy 400 mg per dag, morfin ännu högre, typ ggr tre. Morfinet ger mig inget rus direkt, men jag mår bra, klarar av min vardag, har energi osv. Jag avtände en gång i våras också, låg däckad närmare två veckor, diarré från hell, absolut noll energi, kunde knappt stå upp, gick ner nästan tio kilo i vikt, bara sket och kunde inte äta. Och nu...samma sak...detta är alltså dag fyra på at. Dag ett var ok, dag två låg jag däckad, dag tre likaså. Igår började jag äta megadoser immodium mot diarré och det har hjälpt! Jag har även varit uppe idag, duschat, klätt på mig, kört till the drugstore för att köpa mer immodium. Varit på banken...vartenda steg har varit som att bestiga ett berg, känslan går ej att förklara. Jag darrar, mår psykiskt dåligt, dödsångest, det gör ont i hela kroppen.. Men, jag ser idag som en seger! Jag har orkat! Har tom tvättat, vikt tvätten, bäddat sängen! Det var som om jag var tvungen att heja på mig själv under tiden, jag ville bara lägga mig ner på golvet i fosterställning, men klarade det! Efteråt var det som att YESSS! Fan vad jag är bra! Nån som vart med om detta här också, avtändning av opiater? Herregud vad svårt det är! Och fan vad jag hatar mig själv som började igen för nu över tre månader sen efter första helvetes avtändningen. Aldrig mer, säger jag bara. Jag klarar ju ingenting på droger, allt är maskerat. Jag vill hitta mig själv igen, mitt riktiga jag. Hjälp, jag är så svag, känner mig så ensam, detta är inget någon vet om...jag skäms.

Anonym Trådstartaren

Äldre 9 Aug 02:28

#83

smallsize skrev 2012-08-08 21:01:41 följande:

Hej! Idag var första dagen som jag vakande upp och mådde bättre! Nu kan jag äta mina temgesic igen mot smärtan utan att det den framkallar mer at oxy-at:n och gör det hela värre... Men tar bort oxy-at:n gör den ju tyvärr inte. Men smärtan iaf, delvis. Jag var på magnetröntgen idag och klarade av att ligga stilla i ca 1 timme trots dessa krypningar. Gick även med min mamma och dotter, och tittade runt i affärer samt åt lunch. Måste säga att jag nästan kände mig som vanligt då jag inte hade tid att tänka på at:n alls... Gick ju hela tiden också så krypningarna höll sig borta. Så det kan jag verkligen rekommendera. Ut och gå med er så mycket ni orkar! Jag vet att det är hemskt att bara ta steget å sätta på sig skorna när man knappt orkar andas. Men när man väl är ute och traskar så blir man en helt ny stark själ. När man sen kommer in igen känns det som man räddat hela världen! Det gör en gott att röra på sig lite mitt i allt kaos. I övrigt så tackar jag för allt stöd och fortsätter tala om hur duktiga ni är! Fortsätt hålla hårt i målet ni har i era små händer och släpp det ALDRIG! Man måste vara envisare än envisheten själv, vilket jag redan förstått att ni alla är. Men det kan vara så lätt att knuffa bort herr envis och göra vad den onda djävulen i en ber om... Dvs fortsätt knapra dina underbara piller! Men icke då! Det är en falsk lycka som inte kommer göra annat än att skapa kaos.... IGEN. Så keeep fighting och gör det med bravur! Ni är bäst i världen och ni är värda varenda minut av erat nya liv som väntar!

Att röra på sig är guld värt, håller absolut den där vidriga, äckliga, inre nu-ska-jag-gnaga-din-benmärg-i-trasor-tills-du-dör-av-vånda känslan...grattis till dig som har tagit dig så pass långt bort från detta ellände och att du mår bättre! Själv gick vi som vanligt till poolen i morse. Väl hemma tog jag en dusch, men blev återigen så äckligt lealös. La mig på soffan. Somnade nästan in där, men just då vaknade jag upp igen av en stor ångestattack. Våndades lite där i soffan. Såg mig omkring. Det var sååååå länge sen jag städade ordentligt...fick ångest över det, tvingade upp min tusenkilos kropp ur soffan, tvingade mig att ta fram städarsenalet och satte igång att skura och skrubba. Hela stället fick sig en ordentlig omgång! Är precis klar. Har även ringt och beställt kinamat igen, dock sushi till mig. Denn gång ska jag njuta och äta upp allt. Jag har ju i alla fall aptiten tillbaka. Sen, ska jag och sonen ut och cykla en kvällsrunda. Skippar springandet för idag, har ju hållt på i tre kvällar på raken nu. Än är jag absolut inte så stark som jag brukar vara, inte lika uthållig. Tar och springer imorgon igen. Nån fin skön kvällsrunda. Imorgon ska jag även tvätta och åka och byta olja i bilen. Alltså, jag måste! Så skönt att bara skriva av sig här. Även idag har jag tampats med tankarna att bara skita i detta och skaff hem nåt. Inte blev det lättare för det när jag fick en text imorse av en jag känner som sa att han hade 30 vicodine. Men, jag sa nej tack!!! Alltså, jag kan bara inte fall dit igen. I så fall får det bli min död, för jag tänker då aldrig mer gå igenom en avtändning. Aldrig, aldrig mer! Kram på er alla! Kämpa på!

smallsize

Äldre 10 Aug 12:28

#84

Kämpa på! Håller även med dig då det gäller städningen, det känns mycket bättre när man har ett skinande hem mitt i all kaos!
Kanonbra att du stod på dig och tackade nej! Tro det eller ej, men när man väl gått igenom en hemsk avtändning och tiden passerat, å man är tillbaka i sig själv och sitt nya liv.... Så glömmer man på något sätt hur jobbigt man haft det med den at:n man hade. Det är lite som att föda barn. När man väl ligger där tror man att man ska dö och skriker: ALDRIG MER IGEN! Men trots det så glömmer man på något sätt bort hur ont det gjorde och säger i efterhand att det var inte så falrigt ändå. Det gjorde inte så ont....
Min första at jag gick igenom var på subutex när jag blev gravid. Slutade tvärt och gjorde det själv, utan att läggas in eller med andra mediciner å nedtrappning. När jag låg där sa jag: ALDRIG MER! Men lik förbannat var jag tillbaka och åt smärtstillande efter graviditeten. Tänkte att det var ju inte sådär jättefarligt ändå att gå igenom den där at:n. Sen iofs så är det kanske annat när man som mig har smärtor att tampas med. Då överväger man nog en hel del också.

Men stå på dig! Och när tankarna sen kommer om att börja igen, för det kommer dom göra. Så sätt dig ner och minns. Sätt dig några min och tänk igenom vad du just nu går igenom. Kom ihåg vilket helvete det var och säg till dig själv att aldirg, ALDRIG sätta dig här igen!! Du är stark och det ska inte några ynka piller få ta ifrån dig!

Kram på dig!

Anonym Trådstartaren

Äldre 10 Aug 15:54

#85

smallsize skrev 2012-08-10 12:28:36 följande:

Kämpa på! Håller även med dig då det gäller städningen, det känns mycket bättre när man har ett skinande hem mitt i all kaos! Kanonbra att du stod på dig och tackade nej! Tro det eller ej, men när man väl gått igenom en hemsk avtändning och tiden passerat, å man är tillbaka i sig själv och sitt nya liv.... Så glömmer man på något sätt hur jobbigt man haft det med den at:n man hade. Det är lite som att föda barn. När man väl ligger där tror man att man ska dö och skriker: ALDRIG MER IGEN! Men trots det så glömmer man på något sätt bort hur ont det gjorde och säger i efterhand att det var inte så falrigt ändå. Det gjorde inte så ont.... Min första at jag gick igenom var på subutex när jag blev gravid. Slutade tvärt och gjorde det själv, utan att läggas in eller med andra mediciner å nedtrappning. När jag låg där sa jag: ALDRIG MER! Men lik förbannat var jag tillbaka och åt smärtstillande efter graviditeten. Tänkte att det var ju inte sådär jättefarligt ändå att gå igenom den där at:n. Sen iofs så är det kanske annat när man som mig har smärtor att tampas med. Då överväger man nog en hel del också. Men stå på dig! Och när tankarna sen kommer om att börja igen, för det kommer dom göra. Så sätt dig ner och minns. Sätt dig några min och tänk igenom vad du just nu går igenom. Kom ihåg vilket helvete det var och säg till dig själv att aldirg, ALDRIG sätta dig här igen!! Du är stark och det ska inte några ynka piller få ta ifrån dig! Kram på dig!

Hej fina du och tack för ditt inlägg! Dina ord och tankar är som en stödjekäpp att luta sig mot i denna tunga, eviga uppförsbacke! :) Nej, denna at glömmer jag nog aldrig. Idag är dag elva (!!!!!!!) och jag är ännu inte helt "out of the woods" känns som om jag gick direkt från den akuta fasen till den sekundära akuta fasen. Det jag lider av mest just nu, är dessa äckliga, sömnlösa nätterna. Att bara vrida och vända på sig, natten är så otroligt lång. Sen, när dagen måste börjas, är jag redan slut. Att ta sig en tupplur på soffan är lika med näst intill omöjligt, just dags tupplurar varar endast en pisskvart och resulterar alltid i ett abrupt uppvaknande av en ångestattack. Som om någon sticker en kniv i magen på mig. Så vidrigt. Fortfarande har jag en gnagande, olustig, oförklarlig känsla djupt inom mig. Sitter jag ner, måste jag liksom skaka på fötterna lite lätt, kan inte vara helt stilla. Men, jag sköter mig utåt sett relativt bra. Tar hand om barnen, handlar, städar och springer (sköna) rundor om kvällarna då det svalkas av. Ja, jag är ju svensk och har jäkligt svårt med denna hetta vi har här om dagarna, lol. En springtur i närmare 40 grader i denna situation skulle helt enkelt inte vara en möjlighet, jag skulle stupa. Poolen är typ det enda stället jag orkar vara på, annars är det hemma, bilen eller affärer som gäller. Att ens bara gå till bilen...yuck! Nä, jag längtar till vintern och snö. Tro mig! Oj, vad jag saknar min egna kropps lyckokänslor. Min egna motivation. Hatar denna håglöshet. Känns som om det är svårt att räta på mig, hålla uppe kroppen. Ibland liknar jag detta tillstånd med att vara som inbunden i en knut. Så stel och orörlig. Endast min drog kan få mig att lösas upp, lätta mig, ta av handbojjorna, kunna ställa mig upp...men så inser jag ju att det var allt bara falskt. Till alla er kämpar, kämpa på! Ni är alla mina idoler, jag är så stolt över er. Mitt i all denna eländiga eländeshet, så har jag hittat er, och ni har visat mig så mycket positivt och det är endast tack vare er att jag är på dag 11 idag! Kram!

Anonym (Ont)

Äldre 12 Aug 16:35

#86

Anonym skrev 2012-08-06 22:04:45 följande:

Och till er alla som tar smärtstillande pga smärta. Det blir som ett val då, och har man äkta smärta kan det ju vara väl värt att ta. Det skulle jag gjort. Klart man blir beroende, men så är det ju med många mediciner och det gör ju inte en mindre värd för det. Och med riktig smärta, så sätter sig nog opiaterna på andra receptorer också, inte bara producerar eufori känslor. Visst har jag haft smärta också, efter operationer och dylikt. Men, jag knaprade glatt i mig ändå, när jag var smärtfri. Kram alla! :)

Tack för dina ord

man skäms på något konstigt sätt

Flisis

Äldre 16 Aug 11:56

#87

Hur går det för er?

Anonym Trådstartaren

Äldre 26 Aug 04:09

#88

Sitter här med ångest men också förväntan...har nyss tryckt i mig 80 mg oxycontin och 20 mg percoset. Förlåt....hatar mig själv. Kunde inte hålla mig längre. Mycket pga denna overkliga ångest. Gjorde ett inlägg tidigare idag, men under kroppsligt, läs där om ni orkar, under "så rädd, knöl i bröstet" ja, har alltså haft en knöl i ena bröstvårtan nu i ca sju veckor. Tidigare har jag dövat ångesten med nävar med morfin. Som nykter gick det inte längre. Ångesten bara river i mig. Tror jag ska dö, vill nästan dö, för jag orkar inte leva så här. Och till läkare bara VÅGAR jag inte gå. Det var så otroligt hemskt i vintras med mina magproblem och misstänkt äggstockscancer och operation, vägen dit...att jag pallar bara inte med en sån resa till. Och blickarna från läkarna och syrrorna, tystnaden, ovetskapet, misstankarna....kan inte. Så jag får chansa. Jag har googlat på om det gör ont att dö i cancer, min enda tröst i detta eländiga är ju att jag kan få all morfin jag vill ha, antagligen. Jag kommer att ta mig fan vältra mig i det, den dagen jag ligger där på hospice och tjippar efter andan...tänker på mina små barn...älskade barn. Jag var bara själv elva år då min mormor dog, som jag älskade så högt och det gör fan ont än idag, jag saknar henne ännu. Drömmer ofta om henne. Hur kommer mina barn inte ta detta då? Ja, i mitt huvud är det cancer. Allt stämmer in på det, enligt Google. Knölen är hård, sitter fast och sitter liksom djupt inne i vårtgården, men är ändå lätt att känna. När jag tände av, så orkade jag inte tänka på det, jag var så upptagen med att må dåligt. Men nu...nu kom ångesten. Jag hoppade i bilen, körde och tog ut pengar (som jag inte har) och körde till min kran, som jag deleatat nummret till. Men hon var hemma! Och jag köpte fyra oxys och sju percoset. Nu sitter jag här och väntar på ruset. Oxy har jag interåd med egentligen, så snart får det bli grannen och hans morfiner. Fan för mig! Fan! Fan för allt! Fan för att jag är så rädd att jag inte vågar söka hjälp. Men...jag kan bara inte med en ny operation, cellgifter och skit, bli flintis, förlora bröstena ( jag har implantat) då dör jag hellre....kan inte leva med cancer...vägrar. Förlåt mig alla här. Jag ber för er andra att det går bättre för er. Ni har hjälpt så otroligt mycket, ni är alla så underbara! Just nu skiter jag i hur det går för mig. Orkar inte leva, känns det som. Är så jävla ensam, har ingen att prata med. Kram alla!

Verktyg

Äldre 26 Aug 19:24

#89

smallsize skrev 2012-08-08 21:01:41 följande:

Hej! Idag var första dagen som jag vakande upp och mådde bättre! Nu kan jag äta mina temgesic igen mot smärtan utan att det den framkallar mer at oxy-at:n och gör det hela värre... Men tar bort oxy-at:n gör den ju tyvärr inte. Men smärtan iaf, delvis. Jag var på magnetröntgen idag och klarade av att ligga stilla i ca 1 timme trots dessa krypningar. Gick även med min mamma och dotter, och tittade runt i affärer samt åt lunch. Måste säga att jag nästan kände mig som vanligt då jag inte hade tid att tänka på at:n alls... Gick ju hela tiden också så krypningarna höll sig borta. Så det kan jag verkligen rekommendera. Ut och gå med er så mycket ni orkar! Jag vet att det är hemskt att bara ta steget å sätta på sig skorna när man knappt orkar andas. Men när man väl är ute och traskar så blir man en helt ny stark själ. När man sen kommer in igen känns det som man räddat hela världen! Det gör en gott att röra på sig lite mitt i allt kaos.

I övrigt så tackar jag för allt stöd och fortsätter tala om hur duktiga ni är! Fortsätt hålla hårt i målet ni har i era små händer och släpp det ALDRIG! Man måste vara envisare än envisheten själv, vilket jag redan förstått att ni alla är. Men det kan vara så lätt att knuffa bort herr envis och göra vad den onda djävulen i en ber om... Dvs fortsätt knapra dina underbara piller! Men icke då! Det är en falsk lycka som inte kommer göra annat än att skapa
kaos.... IGEN. Så keeep fighting och gör det med bravur! Ni är bäst i världen och ni är värda varenda minut av erat nya liv som väntar!

Smallsize: Du är väl medveten om att Temgesic är samma sak som Subutex! Det aktiva ämnet i båda är Buprenorfin som blockerar alla andra opiater(förutom Tramadol och Fentanyl).
Alltså, slutar du med Oxy eller Morfin(eller annan Opioid förutom de två tidigare nämnda) och kort därefter tar en Temgesic så utlöser den Avtändningen omedelbart då den blockerar de andra medicinernas effekt på kroppen.!
Vänta iallafall 24 timmar, kanske mera innan du tar Temgesicen så slipper du att må så dåligt!
Konstigt att inte läkarna har talat om detta?

Alltså: Temgesic, Subutex, Suboxone, Norspan, Buprenotex och Buprenorfin är alla samma sak fast med olika namn och i en del fall även nått annat ämne blandat i tabletten(t.ex innehåller Suboxone både Buprenorfin och Naloxon)
Det aktiva ämnet i dessa är dock samma och fungerar likadant, de blockerar Opioider..

Till TS: Deppa inte ihop för detta, ett steg fram och ibland blir det ett steg bak.. Händer nästan alla och det gör dig inget sämre än någon annan!

Verktyg

Äldre 26 Aug 19:30

#90

Man ska väl egentligen inte vara så dum att man postar tips om andra droger här men allvarligt talat, Imodium(Dimor) i höga doser(upp mot 30 tabletter/dag) fixar nästan allt det fysiska och för MIG funkar faktiskt Amfetamin som en "pick me up" för psyket när jag mår som sämst. Tar ju inte så man fastnar på det utan lite grann då och då bara för att få igång skallen lite. Efter ett par dar brukar man kunna lägga av och då vara "nästan i hamn".. Amfetaminet tar jag dock i små doser under kanske max tre dagar..

Verktyg

Äldre 26 Aug 19:38

#91

Verktyg skrev 2012-08-26 19:24:43 följande:

Smallsize: Du är väl medveten om att Temgesic är samma sak som Subutex! Det aktiva ämnet i båda är Buprenorfin som blockerar alla andra opiater(förutom Tramadol och Fentanyl).
Alltså, slutar du med Oxy eller Morfin(eller annan Opioid förutom de två tidigare nämnda) och kort därefter tar en Temgesic så utlöser den Avtändningen omedelbart då den blockerar de andra medicinernas effekt på kroppen.!
Vänta iallafall 24 timmar, kanske mera innan du tar Temgesicen så slipper du att må så dåligt!
Konstigt att inte läkarna har talat om detta?

Alltså: Temgesic, Subutex, Suboxone, Norspan, Buprenotex och Buprenorfin är alla samma sak fast med olika namn och i en del fall även nått annat ämne blandat i tabletten(t.ex innehåller Suboxone både Buprenorfin och Naloxon)
Det aktiva ämnet i dessa är dock samma och fungerar likadant, de blockerar Opioider..

Till TS: Deppa inte ihop för detta, ett steg fram och ibland blir det ett steg bak.. Händer nästan alla och det gör dig inget sämre än någon annan!

Du kan ju även ta lite Tramadol i övergången mellan Oxy och Temgesic då Temgesicen inte inverkar på Tramadol och Tramadolen bör kunna hålla det mesta av avtändningen borta medans du väntar in rätt tillfälle för att ta Temgesicen.. När du slutar med Temgesic så kommer inte Oxy/Morfin fungera på iallafall 48timmar efter sista Temgesic intaget..

Anonym (Ont)

Äldre 28 Aug 00:13

#92

Anonym skrev 2012-08-26 04:09:11 följande:

Sitter här med ångest men också förväntan...har nyss tryckt i mig 80 mg oxycontin och 20 mg percoset. Förlåt....hatar mig själv. Kunde inte hålla mig längre. Mycket pga denna overkliga ångest. Gjorde ett inlägg tidigare idag, men under kroppsligt, läs där om ni orkar, under "så rädd, knöl i bröstet" ja, har alltså haft en knöl i ena bröstvårtan nu i ca sju veckor. Tidigare har jag dövat ångesten med nävar med morfin. Som nykter gick det inte längre. Ångesten bara river i mig. Tror jag ska dö, vill nästan dö, för jag orkar inte leva så här. Och till läkare bara VÅGAR jag inte gå. Det var så otroligt hemskt i vintras med mina magproblem och misstänkt äggstockscancer och operation, vägen dit...att jag pallar bara inte med en sån resa till. Och blickarna från läkarna och syrrorna, tystnaden, ovetskapet, misstankarna....kan inte. Så jag får chansa. Jag har googlat på om det gör ont att dö i cancer, min enda tröst i detta eländiga är ju att jag kan få all morfin jag vill ha, antagligen. Jag kommer att ta mig fan vältra mig i det, den dagen jag ligger där på hospice och tjippar efter andan...tänker på mina små barn...älskade barn. Jag var bara själv elva år då min mormor dog, som jag älskade så högt och det gör fan ont än idag, jag saknar henne ännu. Drömmer ofta om henne. Hur kommer mina barn inte ta detta då? Ja, i mitt huvud är det cancer. Allt stämmer in på det, enligt Google. Knölen är hård, sitter fast och sitter liksom djupt inne i vårtgården, men är ändå lätt att känna. När jag tände av, så orkade jag inte tänka på det, jag var så upptagen med att må dåligt. Men nu...nu kom ångesten. Jag hoppade i bilen, körde och tog ut pengar (som jag inte har) och körde till min kran, som jag deleatat nummret till. Men hon var hemma! Och jag köpte fyra oxys och sju percoset. Nu sitter jag här och väntar på ruset. Oxy har jag interåd med egentligen, så snart får det bli grannen och hans morfiner. Fan för mig! Fan! Fan för allt! Fan för att jag är så rädd att jag inte vågar söka hjälp. Men...jag kan bara inte med en ny operation, cellgifter och skit, bli flintis, förlora bröstena ( jag har implantat) då dör jag hellre....kan inte leva med cancer...vägrar. Förlåt mig alla här. Jag ber för er andra att det går bättre för er. Ni har hjälpt så otroligt mycket, ni är alla så underbara! Just nu skiter jag i hur det går för mig. Orkar inte leva, känns det som. Är så jävla ensam, har ingen att prata med. Kram alla!

Vill bara skicka tusen kramar. Sitter här och funderar på hurihelvete man ens orkar vara nykter med allt jobbigt som händer i livet. Jag orkar det verkligen inte och behöver man gå igenom en sjukhusresa förstår jag att man mår dåligt. Dock tycker jag att du ska kontakta läkare hur jäkla jobbigt det än känns men låt dig ha en liten tid då du bygger upp mod och "stoppar huvudet i sanden"

så gör jag alltid

Avtändning från helvetet....

INNEHÅLL