Avtändning från helvetet....

Beklagar verkligen din brors borgång - det gör ont i hjärtat att höra.

När man är inne i drogträsket så tänker man bara på sig själv - man blir verkligen helt förändrad.

Att ta modet till sig och be om hjälp är det inte så många som vågar - man skäms och är rädd, ibland vill man inte.

Jag går på NA möten och där pratar vi om hur vi mår och dom som har lång drogfri tid berättar om hur dom gjort för att hålla sig drogfria.

I slutändan handlar allt om rädslor - vi är livrädda för att inte duga och vi är rädda för våra känslor.

Sen har vi många varit utsatta för saker och ting att man då tagit droger för att slippa känna i stället för att ta livet av sig.

Vissa som kommer till NA tar aldrig något återfall, andra som jag snubblar många gånger.

Droger är verkligen inget gott och det medför så mycket lidande inte bara för oss utan framför allt dom som står bredvid och är maktlösa - lika maktlösa som vi är när vi använder.

Tack för ditt fina inlägg här - det berör.

Trådstartaren - Ta nu väl hand om dig och kom ihåg : DU ÄR VÄRDEFULL!!
NI ANDRA OXÅ.
God Natt <3 

Att läsa alla era fina inlägg här gör mig varm om hjärtat! :) ger mig lycka, en känsla jag trodde inte fanns naturligt längre. Idag, dag sex, har varit ok. Just nu sitter jag i soffan, nyduschad, har nyss kvällsfikat med barnen, som sprang tillbaka ut på gården och leker med sina kompisar. Tänka sig...men jag orkade med en springrunda nu ikväll! Helt otroligt! Dagen förlöpte sig ganska segt, det känns om om jag släpar runt på en hundkilos ryggsäck. Visste inte hur det skulle gå till, bara att det måste ske...bekliva Mount Everest, dv storhandla på Walmart. Usch och fy, men det gick det med. För varje grej jag klarar, förvånar jag mig själv lite mer. Sen gjorde jag middag. Har ätit ganska friskt idag, hungern har hittat tillbaka. Efter middagen sprang ungarna ut och jag ploppade ner halvdöd på soffan och kollade på nån supertrist film. Hur mycket jag än försöker, kan jag då inte ta mig en tupplur. Ligger där, såsig och dåsig på soffan och tycker synd om mig själv, då jag får mig ett ryck att testa att springa redan nu idag, ikväll. Tvingar mig upp, tvingar på mig löpardojjorna och resten av munderingen. Kör iväg till en liten favoritväg, en runda på ca sex kilometer, lyssnar på hög musik på vägen dit och peppar mig själv med hur jävla bra jag kommer må efteråt. Till dom som undrar, barnen visst om att jag försvann på en runda, dom har hemmanycklar och telefoner, äldsta är 14 år, så det är inga problem. Rundan gick förvånatsvärt bra! Min högra ankel krånglade lite, har alltid haft problem där, nån slags gammal ligamentskada. Var tvungen att stanna ett par gånger och stretcha lite. Så...fast forward...nu är jag alltså hemma igen och känner mig nöjd med dagen! Tack gode Gud för att du finns, tack för erat stöd här inne. Och Lena, du gör detta galant! :) I morgon är det dag...7!!!!!!! Wheeeehaaaa!

Jo, det är ju bara knarkar jävlar ändå, deras liv är nått man kan fullständigt skita i.
Förslagsvis så kan vi lika gärna avrätta dom direkt, så blir vi av med dom.

btw just denna stigmatisering tillsammans med vår narkotikapolitik som gör vi har en av de högsta dödligheten i EU.
Men det är ju du nöjd med, för det är ju bara knarkare.

Heja ts, Lena o ni andra!
Här är en till som kämpar samma helvetes kamp, kvinna 46.
Opiatmissbrukare, allt startade med svåra smärtor och några operationer. VET vilken kamp ni kämpar, har gjort några försök själv.....nu har jag kommit till en punkt där jag MÅSTE ta dag i detta, eftersom jag mår oerhörd psykisk dåligt som en följd, har svårt att orka med. Oxy o morfin.
Kämpa på, ni klarar det!!! Det ska jag göra med!

   Klart du klarar det. Att sluta CT är bättre för om du inte har någon som portionerar ut dina mediciner så finns suget alltid där med den lilla djävulen o man trillar ofta dit igen. 

Men håll dig ifrån att sitta still på rumpan första veckorna- ut o spring, gräv i trädgård, fönstershoppa allt som får ditt huvud att tänka på nått annat.

Hitta på något som du vet gjort dig pigg o glad förr.

Träna,rid, baka, ja endast du vet vilka intressen du har.

När suget kommer - det gör det - då biter du ihop o går och gör något omedelbart. Sitt inte o fundera vidare på det.

Lycka till               

Hej!
Jag skulle rekommendera dig  till att söka hjälp på nån beroendeklinik - där kan du få hjälp med nedtrappning samt någon att tala med och dom är proffs.
Jag vet inte om du fortfarande har smärta men har du det så är det svårt att klara det på egen hand - men det går.
Den fysiska abstinensen den klarar man av även om det är ett helvete - den psykiska abstinensen är inte att leka med, den samt min smärta har ALLTID gjort att jag börjat använda igen.
Min erfarenhet är att det är långtifrån över bara för att den akuta abstinensen är det - man kan komma in i en post akut abstinens och den är då psykisk och kan vara i månader.
Man är beroende resten av livet men man kan tillfriskna och få ett riktigt gott liv - bara vi inte använder.

Det här med att vara beroende av läkemedel är hur vanligt som helst och INGET att skämmas över. 
Börja sluta nu - vänta inte - sök hjälp - var inte ensam i detta - DU ÄR INTE ENSAM.

TRÅDSTARTAREN:
Det är gott att höra att du mår så mycket bättre - fortsätt som du gör så kommer det bli riktigt bra tillslut. Att du är ute och springer är ju fantastiskt och gör dig så himla gott. Det kommer att gå upp och ner med måendet men när du har goa dagar/stunder så NJUT.
Jag är stolt över dig PÅ RIKTIGT även om jag inte känner dig så känner jag med dig.
Det finns en enkel men samtidigt så svår sak att göra för att vi skall förbli drogfria och det är att INTE TA DEN FÖRSTA. Tar man inte den första så är man drogfri.

Ta hand om dig min vän.
Kramar om

 

Hej på er! Först och främst vill jag säga att jag håller så hårt på er!!! KÄMPA PÅ ni är snart över den värsta biten!
Är så glad att jag hittade den här tråden.... Sitter nämligen i liknande situation just nu.... Så sökte på google och fick se att det ni skrivit är aktuellt. Så jag gick in och blev medlem här :) 

Har haft vidriga smärtor i mitt skelett i smalbenen sedan 4 år tillbaka. Har därför ätit opiater som smärtlindrning.... Varit allt ifrån citodon, tradolan, subutex (själmedicinering), dolcontin, temgesic, oxynorm och ocycontin.     
Dom vet ännu inte vad felet är och jag har under dessa år varit inlagd på mängder med utredningar utan resultat. Så till slut för ca 2 år sedan orkade jag helt enkelt inte ha ont länge... Började själmedicinera med subutex i några månader när jag sen blev gravid... Slutade tvärt och gick igenom jordend fetaste avtändning! Jag trodde jag skulle dö! Jag var rädd och kände mig ensammast  i världen... Som tur var hade jag min sambo (pappa till blivande barnet) och mamma vid min sida. Utan dom hade jag aldrig klarat det där själv. Och konstigt nog hade jag nästan inga smärtor alls under grav.

I november 2011 kom våran efterlängtade lilla dotter till oss... Och mitt i all lycka och glädje kom smärtorna tllbaka under BB-tiden som en ren jävla käftsmäll! Så vi blev var på bb för att dom skulle diskutera vilken smärtlindring som var bäst att skicka hem mig med i samband med att jag ammar. Fick då Temgesic utskrivet och har ätit det ända sedan dess... Men avtändningen som jag hade sist skrämde mig något fruktansvärt så har pratat med min läkare om att sätta in en till smärtlindring som jag byter mellan. Blev då Oxycontin och Oxynorm... Så alltså ska jag äta temgesic i några månader, sen oxy några månader osv...
 
Så nu har jag ätit slut på mina oxy och övergått till temgesic igen.... Men mår piss! Jag kallsvettas, jag känner mig ensam, jag har krypningar överallt, jag har diareé... Har alltså avtändning från oxyn. Ocxyn den blev hundra ggr värre när jag tog temgesic imorse... Läste sen att vissa skrivit att dom blivit riktigt dåliga när dom gjort så, och att man ska vänta några dagar.... Men nu sitter jag här och mår skit! Egentligen vill jag leva som alla andra utan mediciner och utan beroende. För det vet jag ju att jag är....Igen. Jag vill bara vara jag. Men utan mediciner klarar jag mig inte med mina smärtor i dagsläget. Dom tar kol på mig! Jag måste orka ta hand om våran 9 mån lilla dotter och vara stark för henne. Men någon dag kanske... Någon dag kanske dom bara försvinner, likt som att dom bara kom?

Ja det var min story det och ville mest bara visa att här är jag och ni är inte ensamma. Och sen blev jag så himlans glad just för att veta att jag inte heller är ensam som faktiskt har er. Styrkekrakar till er och håll ut!           
   
   

Jag vet inte hur tusan jag ska klara mig utan mediciner då jag alltid har fruktansvärt ont ( innan jag började med smärtmedicinerna också). Vad är rätt och vad är fel. Jag blir fruktansvärt sjuk om jag minskar dosen . o vad ska jag ta till om jag slutar . fy känns så jobbig.

Kämpa på TS och ni andra jag håller  tummarna för er

Ville bara skriva att jag hejar på er!
Jag är gift med en tablettmissbrukare som precis gått igenom sin 3 AT på ett år.

Denna gång sökte han hjälp. Dvs han går och pratar. De andra 2 ggr har han inte gjort det.
Första ggr lades han in. De va rädda att han skulle få anfall. Det är farligt att bara sluta tvärt. Va rädda om er.
Lycka till och styrkekramar

Www.stephaniebengtsson.blogg.se