Avtändning från helvetet....

Hej alla igen och alla nya här! Ni som går igenom samma, jag KÄNNER 100 % med er, jag känner er smärta och ångest! Det känns som om man ska dö, när man är i den akuta fasen av en at, men medicinskt sett, så är inte en opiat at livshotande, påstås det. Som tex att sluta med alcohol om man supit i många år, det är däremot bevisat direkt livsfarligt. Det som kan vara farligt med en opiat at, är att man blir uttorkad, får fel i saltbalansen i kroppen. Att man tex inhalerar spyor och en del kan tydligen få typ epelepiska anfall. Men "all in all" är det inte livshotande. Jag har varit helt ensam här när det var som värst. Bra ändå, för jag kunde ändå inte göra nåt, bara ligga och kvida. Ångesttankarna är nog värst, men när dom sköljde över mig om svallvågor, sa jag till mig själv: du, det är bara at. Bar känslor. Känslor är inte farliga. Har kommit hem nu efter en sväng med barnen till poolen. Jag känner hopp och får emellnåt lyckosvallningar. Men, det känns också fortfarande tungt. Allt. Vill bara lägga mig ner, ta av den är hundrakilos ryggsäcken jag släpar på.

Hej Lena :)

Jag vet vilka manipulativa jävlar ni e om du ursäktar ordvalet :)
Han säger att han ska gå. Det va bara första reaktionen....visst han kan lämna sitt kisseprov. Ska han göra det hela livet? Han skulle kolla med öppenvärden där han pratar. Sen är min radar eller vad man ska säga grymt känslig. Han kommer inte kunna dölja det. Och han har aldrig nekat när jag konfronterat honom. Har bara haft en massa dumma konversationer och ursäkter och påhopp på mig....

Men jag går och pratar på FMN. De har även så man träffar andra anhöriga. Om jag känner att det typ bara är föräldrar så ska jag kolla NA.

Ja, tuff kärlek e vad som krävs. Nu hoppas jag att detta är sista ggr han har ett återfall. Men vet redan nu att jag kommer bli tuffare nästa ggr. Måste bara kunna stå pall för kraven jag sätter....så det inte blir tomma hot.

Tack för ditt ärliga inlägg :)

Och till er alla som tar smärtstillande pga smärta. Det blir som ett val då, och har man äkta smärta kan det ju vara väl värt att ta. Det skulle jag gjort. Klart man blir beroende, men så är det ju med många mediciner och det gör ju inte en mindre värd för det. Och med riktig smärta, så sätter sig nog opiaterna på andra receptorer också, inte bara producerar eufori känslor. Visst har jag haft smärta också, efter operationer och dylikt. Men, jag knaprade glatt i mig ändå, när jag var smärtfri. Kram alla! :)

Hej alla igen! Liten uppdatering från min sjunde drogfria dag, som börjar närma sig sitt slut. Sitter nu på soffan framför dumburken, slöläser en kärringblaska, käkar godis och choklad ( det " får" jag nu...lol) mina barn sitter här med och kollar tv, snart dag för sängen. Vi gick till poolen imorse, stannade inte länge, för det började åska och regna. Gick hem igen, känns som om jag emellanåt inte har nån livsgnista, så jag lägger mig på soffan och stirrar i väggen. Sova kan jag inte. Ångesten får mig upp på bena igen, nog för att funktionera nog att laga mat, duscha. Fixa håret har jag inte orkat med hittills, bara kammar igenom det efter att jag tvättat det, flätar det och låter det vara. Annars brukar jag alltid föna det, sen plattånga och fixa så fint. Sminka mig och ha schyssta kläder på mig. Nu, sen jag började denna at, har jag inte sminkat mig en enda gång, har endast ett par baggy shorts och tshirt på mig, eller morgonrocken. Ser fan ut som en slashas! Jag tror denna slöhet jag upplever är mental, just nu. För jag kan! Jag stack tom ut på ytterligare en springrunda ikväll, längre! Det var jättefint och skönt ute, käkat åkte iväg och sprang runt en sjö, halvvägs genom en skog, så ytterligare hjortar och falkar. Först tänkte jag att faaaan, jag oooooorrrrrrkar inte, vill bara vända oooooom! Men, jag tvingade mig, peppade mig själv, sa till mig själv hur stark jag faktiskt är. Och, det gick galant. Kom hem, tog ett epsom bad med eukalyptus ( kan jag starkt rekommendera mot värk i kroppen, värkande muskler. Det innehåller magnesium sulfate, som tränger in i kroppen och hjälper) Har även ätit immodium idag med, är lite skraj att sluta. Är rädd att diarrén sätter igång. Men, tack vare det, så har jag inte haft diarré sen jag började äta dessa löjligt megastora doser. Så skönt, en räddare i nöden. Diarrén torkar ju ut kroppen något så hemskt och hade jag skitit upp till idag hade jag nog knappast orkat med att springa. Förstoppad är jag inte heller, trots stora mängder, utan det är normalt. Och, jag fortsätter att dricka kokosnötsvatten. Måste erkänna att mitt sinne har brottats hårt idag med att inte kontakta grannen för att ta ett återfall. Det är nästan komiskt, men det är som jag har en "bad me" och en "good me" som sitter på varsin sida av mitt huvud och viskar till mig vad jag bör och inte bör göra. Mitt "bad me" har sagt till mig många gånger idag att skit i detta nu. Du kan få bort denna smärta och tunghet du känner och bli en superhero igen, som klarar allt, inget är för jobbigt. Som tur är har jag ignorerat det. Mitt " good me" sa annorlunda, NEJ! Ta INGET! Du kommer vara tillbaka på ruta ett igen, du kommer aldrig kunna söka jobb, det kommer bryta ner ditt inre, the-good-feeling är bara FEJK! Det är inte sant! Maskerat! Nu ska jag borsta tänderna, krypa ner i sängen, läsa. Upp lite tidigare imorgon, iväg lite tidigare till poolen innan åskmolnen rullar in, sen iväg på skönhetsbehandling klockan två. Kan behövas, i really look like shit! Lol....en at är då ingen skönhetskur, minsann, tvi vale. Kram på er alla! Skriv gärna och berätta hur just NI går igenom detta, hur eran dag är. Hur har du det nu Lena? Du är tätt inpå mig, bara en dag efter. Go, go! Hejja alla! Kram! :)

Inne på andra dagen med nertrappning,ifs bara 150 mg tradolan men har kört ett högt race i en vecka typ pga deppresion.Jag skall ge mej tusan på att klara det,tog bara 100 mg på kvällen retard sen på morgon 2 st panodil istället frö vanliga 50 mg tradolan.Men nu andr adagen kom hysterin i kroppen myrkryppning och svettnningar,febryrsel.Klarar inte den känslan.Jag delade en 100 mg retrad och få se om jag klarar den dosen.Känns ok i kroppen,ingen feberyrsel,förresten varför får man sk feberyrsel,jäkligt obehagligt.Jag hoppas innan året slut vara fri ifrån tradolan,som jag käkat snart i 10 år.Jag får bemöta min reumatsm värk på annat sätt.Men du TS jag hejar på dej,kämpa på,du kan och du blir starkare.

kram

Hej igen! Jag är så fruktansvärt stolt över dig TS och alla andra storkämpar här! Att orka åka och handla, ut och springa, iväg til polen osv... OCH dessutom vara med dina barn. Får man fråga hur gamla barnen är? Vet att du sa din äldsta var 14 år. Själv har jag en dotter på 9 mån som kräver en hel del, och sambon jobbar från 14-23. Det måste jag säga är bland det värsta. Att inte bara kunna lägga sig ner  i fosterställning till allt är över. Det ska lekas, matas, bytas blöja, badas, tröstas... you name it! Men samtidigt så är jag väldigt glad att jag har henne hos mig just nu. En dos av hennes kärlek ger mig så mycket mer hopp!

Jag äter ju medicin pga smärta men tar oftast mycket mer än läkaren ordinerat... Dom ordinarie minidoserna hjälper inte för detta. Och det är med handen på mitt hjärta. Jag tar och tar och tar till jag inte känner någon smärta alls till slut, och samtidigt är jag uppe och svävar bland molnen. Är så fruktansvärt jobbigt det här med att hitta en balans mellan smärtan och själva opaterna. Men efter dessa år så är jag så beroende att jag säkert skulle smälla i mig oavsett smärta eller inte. 

Ígår tog jag ett varmt bad innan jag gick till sängs. När jag la mig på kudden tänkte jag att imorgon kan jag äta mina temgesic som vanligt igen och at:n från oxyn är borta. Vaknade imorse och kände mig ganska okej... Klev upp och en halvtimme senare kände jag: Vafaaaan, jag är långt ifrån okej... Då var jag där igen... Myrkrypningar, kallsvettningar, ångest, orkeslös och jaa, allt det som tillkommer vid en opiat-at. Satt och tyckte så synd om mig själv och bara vred mig i soffan... Till jag till sist sa till mig själv att här kan jag fan inte sitta och klaga. Och jag är en sån människa som måste ha städat och rent runt omkring mig för att jag ska trivas... Så satte igång att städa. Det gick dock långsammare än vanligt då varje steg kändes som att bestiga et berg med 200 kg på ryggen. Gick sen ner och handlade hem sånt som måste finnas. Och när jag kom tillbaka sa jag: "Jag trodde aldrig jag skulle säga detta. Men det kändes bättre när jag var ute och gick." Då kände jag inte av myrkrypningarna och rastlösheten på samma sätt. Nu har jag vanliga kläder på mig, ett städat hem och en full kyl. Tror mig känna en liten gnista glädje trots allt. Klappar mig själv på axeln. 
Har även talat om min nuvarande situation för min bästa vän och bad henne om att komma hit idag då sambon jobbar hela dagen och kvällen... Självklart sa hon! Så hon skulle göra lite grejer först och sen komma hit. Känns skönt att ha någon som kan hjälpa mig med lilla dottern och som man kan prata med istället för att sitta och tänka på hur dåligt jag mår... Imorgon ska jag på magnetröntgen för mina smärtor och jag hoppas för mitt liv att jag är bättre. Kan för bövölen inte ligga blixtstilla i 40 min med dessa krypningar... 

Fortsätt kämpa alla underbara människor! DET GÅR ÖVER! Det kommer inte alltid vara såhär. En dag ser ni tillbaka på detta kaos och skrattar åt erat naiva beteende. Ni kommer känna att YES I FUCKING MADE IT! Håll hårt i erat mål och släpp det ALDRIG! Peace :)  

Ville bara titta in och se hur det går, Ts/ni andra e grymma!!!
Lycka till

www. Stephaniebengtsson.blogg.se