Det är ok att mitt barn svär!

Svordomarna i sig har inget med bristfälligt ordförråd att göra. Svärorden är en del av språket. Korrekt användande av dem berikar språket. Felaktigt använt låter det fånigt och, låt säga, okultiverat.

Själv retar jag mig avsevärt mycket mer när folk stoppar in meningslösa "typ", "liksom" och "ba" i tid och otid än ett meningsbärande "fan". Jag retar mig inte så mycket att pulsen stiger, men det ger ett för mig korkat intryck.

Det hör till barndomen att lära sig behärska språket. I detta ligger också att lära sig hantera förstärrkningsorden. Det betyder inte att man måste bruka svordomar själv, naturligtvis, men skall man göra det bör man göra det på ett meningsfullt sätt.

Angående könsord så anser jag att de är dåliga svordomar. Svenskan har ingen kultur (ännu) av att använda könsord på det sättet, därför låter det fel i mina öron. "Kuk" är ett lite vulgärt namn på en kroppsdel, och det är synd att det används med så allsidigt negativ laddning. Vi kan väl låta "kuk" betyda "kuk" och inget annat?

Slutligen, angående barns bruk av svordomar: Tål man inte att höra barn svära, skall man fan inte svära själv heller.

Man kan ju anamma Magnus Betnérs inställning, att det är helt okej för barnen att svära så länge de kan sätta in svordomarna korrekt i en mening

Om du svär så mycket så kan jag förstå att ditt barn också gör det, och att det är svårt att förbjuda det eftersom barn gör som föräldrar gör...
Men personligen tycker jag att det låter hemskt med en massa svordomar. Det låter torftigt och trist i mina öron.

Och 'j*vlar' är lika illa som 'f*itta'. Det är bara olika generationer som använder olika svärord, men det ena är ju inte bättre än det andra. De är lika fula. Tycker jag.

Jag har aldrig svurit och jag har klarat ett halvt liv utan att behöva ta till svärord. Min sambo svär inte heller. Och följaktligen ska inte vår son heller behöva använda ett sånt språkbruk.

Tycker det är pinsamt med vuxna som svär och det är verkligen en ful ovana. Än värre med barn som svär, då vet man ju hur de vuxna hanterar språkbruket hemma..

Natulcien: hur förklarar du då? Jag är väldigt nyfiken på argumenten om det inte är något subjektivt.

Helt ok förhållningssätt... Tycker jag.
Vi svär här hemma med, dock aldrig åt någon annan.
Men tappar man något, slår sig, blir arg får man gärna svära åt saker.
Det är ett alternativ, ett sätt att uttrycka frustration. Vi slår även i dörrar och stampar i golvet. Men förstör inte för andra.
Gränsen går vid att såra någon.
Djävla skor.. ok.
Fan för dig.. inte ok.

 Jag svär tyvärr, men mina barn gör det nästan aldrig. Vilket jag är glad för. Om de någon gång råkar slänga ur sig en svordom brukar jag säga att jag inte vill att de ska säga sådana ord.

Och det är inte dubbelmoral, i min värld finns det en massa saker man kan och får göra som vuxen, men inte som barn. Däremot är det väl inte förbjudet för mina barn att svära, jag blir självklart inte arg på dem om något slinker ut. Men som sagt så är det inget problem hos oss eftersom de i stort sett aldrig svär så har jag aldrig ens behövt fundera så mycket över saken.