• Anonym (förtvivlad)

    Förlorat min bästa vän

    Min bästa vän, min tvillingsjäl, mitt allt har gått bort.
    Det är inte första gången jag förlorat någon nära, men det har aldrig känts så här.

    Det är som om jag trillat rakt ner i en avgrund och blivit helt apatisk. Livet har förlorat all glädje, all färg, allt.
    Mitt hjärta går sönder på insidan och dagarna rullar på enbart rutin.
    Jag vill bara lägga mig ner och självdö.
    Det känns som om jag förlorat mig själv, en så stor del av mig. Detta var en människa jag delade allt med under nio års tid. Vi var som en och samma person. Vi klickade ifrån första stund, och älskade varandra bortom alla gränser, i vissas ögon mer än vad vi borde.
    Han var min själsfrände, mitt allt och han finns inte mer. Det var med honom jag delade de lyckligaste såväl som de svåraste stunder. Han visste allt om mig, vi kunde avsluta varandras meningar, visste vad den andre tänkte innan någon hann säga det högt.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka leva ett liv utan honom.
    Min värld har rasat och det känns inte som om någon förstår.

    Det går över säger dom, jag har förlorat den som fick mig att andas, hur ska det kunna gå över?

    Min partner försöker finnas där, men vad hjälper det när jag vet att han avskydde honom? När jag vet att han inte alls gillade det vi delade? Det känns som om han bara är glad att han är borta.

    Vad fan tar man sig till?

    Jag pratade med honom natten innan han gick bort. Så mycket man hade velat säga om man visste att man aldrig skulle få prata med honom igen.
    Jag går fortfarande och väntar på att han ska höra av sig, att jag ska vakna och det hela visa sig vara en bisarr dröm. Min själ dog tillsammans med honom.
    Jag orkar inte.

  • Svar på tråden Förlorat min bästa vän
  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (förstår inte) skrev 2013-01-03 06:26:29 följande:
    nu kan det ju bara bli bättre säger dom som vet. hoppas på det

    Ja det är ju det man får hoppas på....

    Inser nog mer och mer att jag kört fast i hela sorgeprocessen, så fort tanken slår mig att han verkligen är borta, på "riktigt" så slår jag bort det, kan inte/vill inte ta det till mig.    
  • molly50

    TS: Har du försökt prata med någon om det här? Jag har också gått igenom stora sorger i mitt liv och jag pratade med allt både med min familj och med en terapeut.
    Man behöver prata och få ur sig allt.
    Det kommer att bli bättre,det vågar jag lova. Men sorgen kommer alltid att finnas där. Men man lär sig att leva med den.  


    Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3
  • Anonym (förtvivlad)
    molly50 skrev 2013-01-03 20:06:55 följande:
    TS: Har du försökt prata med någon om det här? Jag har också gått igenom stora sorger i mitt liv och jag pratade med allt både med min familj och med en terapeut.
    Man behöver prata och få ur sig allt.
    Det kommer att bli bättre,det vågar jag lova. Men sorgen kommer alltid att finnas där. Men man lär sig att leva med den.  
    Jag har inte många runt omkring mig, jag har försökt prata med min sambo men det blir bara fel. Det leder bara till bråk, tjafs eller att jag ska behöva försvara mina känslor kring det hela.
    Blev tilldelad en psykolog, men pratar inte så mycket med henne om det heller utan blir mer om annat.
    Så nej, egentligen pratar jag inte med någon om det, trots att det är det alla rekommenderar. Men det är svårt och det gör så fruktansvärt ont. Jag kan inte heller skäppa inställningen, att det seplar ingen roll om jag pratar med det, det förändrar ingenting.
  • molly50
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-01-04 12:14:02 följande:
    Jag har inte många runt omkring mig, jag har försökt prata med min sambo men det blir bara fel. Det leder bara till bråk, tjafs eller att jag ska behöva försvara mina känslor kring det hela.
    Blev tilldelad en psykolog, men pratar inte så mycket med henne om det heller utan blir mer om annat.
    Så nej, egentligen pratar jag inte med någon om det, trots att det är det alla rekommenderar. Men det är svårt och det gör så fruktansvärt ont. Jag kan inte heller skäppa inställningen, att det seplar ingen roll om jag pratar med det, det förändrar ingenting.

    Jag tror ändå att det är bra om du försöker att prata om det. Det gör ont,men tro mig,det kommer att kännas bättre i slutänden. Att du startade den här tråden visar på att du behöver prata om det här. Kanske känns det lättare för dig att skriva av dig? I så fall,fortsätt att skriva av dig här. Vi finns här och lyssnar och stöttar så gott vi kan. Vi vet vad du går igenom. Kom ihåg det!

    Din sambo kanske inte förstår hur du känner. Han kanske har sett din vän mer som ett hot än som din bästa vän. Och då känns det kanske lite jpobbigt för honom när han inte riktigt vet hur han ska hantera det här.
    Men han måste hur som helst försöka finnas där för dig nu och vara ett stöd.  Det behöver du nu. Det sista du behöver är hans ilska och frustration över det här.
    Prata också med psykologen om det här så kanske du och sambon kan få annat att tänka på.

    Styrkekramar till dig!  {#emotions_dlg.flower}  
    Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3
  • Anonym (förtvivlad)
    molly50 skrev 2013-01-04 14:03:27 följande:

    Jag tror ändå att det är bra om du försöker att prata om det. Det gör ont,men tro mig,det kommer att kännas bättre i slutänden. Att du startade den här tråden visar på att du behöver prata om det här. Kanske känns det lättare för dig att skriva av dig? I så fall,fortsätt att skriva av dig här. Vi finns här och lyssnar och stöttar så gott vi kan. Vi vet vad du går igenom. Kom ihåg det!

    Din sambo kanske inte förstår hur du känner. Han kanske har sett din vän mer som ett hot än som din bästa vän. Och då känns det kanske lite jpobbigt för honom när han inte riktigt vet hur han ska hantera det här.
    Men han måste hur som helst försöka finnas där för dig nu och vara ett stöd.  Det behöver du nu. Det sista du behöver är hans ilska och frustration över det här.
    Prata också med psykologen om det här så kanske du och sambon kan få annat att tänka på.

    Styrkekramar till dig!  {#emotions_dlg.flower}  
    Jo antagligen så har du rätt. Men det är så svårt när man inte är typen som har lätt att öppna sig, alltid när jag behövde prata om något så var det ju min vän jag vände mig till...

    Jag försöker ju att se det ur min sambos vinkel också och precis som du säger, han såg ju honom mer som ett hot emot oss. Dock kan jag inte låta bli att känna mig sviken över att han inte finns där nu när jag verkligen behöver honom. Han vet ju också att jag inte har många, eller ingen direkt och så vänder han bara ryggen åt mig och det känns förjävligt. Hade önskat att han i vart fall kunde försöka finnas där.
    Ja nu har det ju varit uppehåll hos psykologen men sätter igång snart, kanske måste försöka ta upp detta mer, även fast det känns förjävligt.
  • molly50
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-01-09 09:55:41 följande:
    Jo antagligen så har du rätt. Men det är så svårt när man inte är typen som har lätt att öppna sig, alltid när jag behövde prata om något så var det ju min vän jag vände mig till...

    Jag försöker ju att se det ur min sambos vinkel också och precis som du säger, han såg ju honom mer som ett hot emot oss. Dock kan jag inte låta bli att känna mig sviken över att han inte finns där nu när jag verkligen behöver honom. Han vet ju också att jag inte har många, eller ingen direkt och så vänder han bara ryggen åt mig och det känns förjävligt. Hade önskat att han i vart fall kunde försöka finnas där.
    Ja nu har det ju varit uppehåll hos psykologen men sätter igång snart, kanske måste försöka ta upp detta mer, även fast det känns förjävligt.

    Jag har inte heller alltid haft så lätt för att öppna mig,men när jag väl gjorde det så kändes allt så mycket lättare!

    Din sambo vet kanske inte riktigt hur han ska hantera din sorg? Han är kanske inte van med sådant?
    Jag tror nog du gör rätt i att försöka ta upp det här med din psykolog. Det kanske kan avlasta din sambo litegrann också så att han kanske får en annan syn på aken.

    Kram till dig!    
    Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3
  • Anonym (förstår inte)
    molly50 skrev 2013-01-09 11:13:40 följande:

    Jag har inte heller alltid haft så lätt för att öppna mig,men när jag väl gjorde det så kändes allt så mycket lättare!

    Din sambo vet kanske inte riktigt hur han ska hantera din sorg? Han är kanske inte van med sådant?
    Jag tror nog du gör rätt i att försöka ta upp det här med din psykolog. Det kanske kan avlasta din sambo litegrann också så att han kanske får en annan syn på aken.

    Kram till dig!    
    folk i allmänhet har svårt att veta vad dom ska prata om med någon som har förlorat sin bästa vän/partner. 
    massor med skitsnack i början och sen tar dom avstånd.
    eller ännu värre  tar upp sin sorg över förlorade husdjur
  • Anonym (förtvivlad)
    molly50 skrev 2013-01-09 11:13:40 följande:

    Jag har inte heller alltid haft så lätt för att öppna mig,men när jag väl gjorde det så kändes allt så mycket lättare!

    Din sambo vet kanske inte riktigt hur han ska hantera din sorg? Han är kanske inte van med sådant?
    Jag tror nog du gör rätt i att försöka ta upp det här med din psykolog. Det kanske kan avlasta din sambo litegrann också så att han kanske får en annan syn på aken.

    Kram till dig!    
    Det är väl det där att våga ta steget och börja prata.

    Jag tror också han har svårt för det, han har också förlorat vänner som stått honom nära men då han inte är en lika stark "känslomänniska" som jag så har han hanterat det på andra sätt, han har ju även haft ett stort kontaktnät som funnits där för honom. Han är inte en sådan människa som pratar så mycket om sådant, utan drar sig undan, funderar, grubblar sen är det "bra".
    Anonym (förstår inte) skrev 2013-01-09 15:24:23 följande:
    folk i allmänhet har svårt att veta vad dom ska prata om med någon som har förlorat sin bästa vän/partner. 
    massor med skitsnack i början och sen tar dom avstånd.
    eller ännu värre  tar upp sin sorg över förlorade husdjur
    Det har jag märkt, på bekanta och så, det har bara blivit tyst. Jag har blivit osynlig verkar det som. Men även märkt av det sista du nämner, tar upp saker som inte alls är i samma proportion. Husdjur, brustet förhållande, då blir jag mer bara arg. Tycker till och med att det är respektlöst.
    Nog för att det är hemskt att förlora ett husdjur, men det kan inte likställas med att förlora en bästa vän/partner, även om dom nu tycker det så borde dom hålla tyst om det. 

  • molly50
    Anonym (förstår inte) skrev 2013-01-09 15:24:23 följande:
    folk i allmänhet har svårt att veta vad dom ska prata om med någon som har förlorat sin bästa vän/partner. 
    massor med skitsnack i början och sen tar dom avstånd.
    eller ännu värre  tar upp sin sorg över förlorade husdjur

    Jotack,jag vet. Har själv gått igenom svåa sorger i mitt liv och det var som om man hade spetälska eller något. Folk kunde vända och gå över gatan för att slippa möta.
    Som tur var så hade jag nära vänner som ställde upp i vått och torrt så jag var aldrig ensam.

    Men just pga det här så menar jag att det nog vore bra om TS pratar om det här med psykologen. Om någon kan hjälpa TS igenom sorgen så är det väl denne.   
    Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3
  • Anonym (förstår inte)
    molly50 skrev 2013-01-09 15:33:29 följande:
    Men just pga det här så menar jag att det nog vore bra om TS pratar om det här med psykologen. Om någon kan hjälpa TS igenom sorgen så är det väl denne.   
    Om hon litar på personen är det lättare att prata om sorg,
    annars blir det ju bara problem när man märker ointresset hos psykologen. Har varit i den  situationen tyvärr. Det resulterade i att jag slöt mig mer och berättade inte allt som jag ville, hoppas att Ts har en bra psykolog
Svar på tråden Förlorat min bästa vän