• Anonym (förtvivlad)

    Förlorat min bästa vän

    Min bästa vän, min tvillingsjäl, mitt allt har gått bort.
    Det är inte första gången jag förlorat någon nära, men det har aldrig känts så här.

    Det är som om jag trillat rakt ner i en avgrund och blivit helt apatisk. Livet har förlorat all glädje, all färg, allt.
    Mitt hjärta går sönder på insidan och dagarna rullar på enbart rutin.
    Jag vill bara lägga mig ner och självdö.
    Det känns som om jag förlorat mig själv, en så stor del av mig. Detta var en människa jag delade allt med under nio års tid. Vi var som en och samma person. Vi klickade ifrån första stund, och älskade varandra bortom alla gränser, i vissas ögon mer än vad vi borde.
    Han var min själsfrände, mitt allt och han finns inte mer. Det var med honom jag delade de lyckligaste såväl som de svåraste stunder. Han visste allt om mig, vi kunde avsluta varandras meningar, visste vad den andre tänkte innan någon hann säga det högt.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka leva ett liv utan honom.
    Min värld har rasat och det känns inte som om någon förstår.

    Det går över säger dom, jag har förlorat den som fick mig att andas, hur ska det kunna gå över?

    Min partner försöker finnas där, men vad hjälper det när jag vet att han avskydde honom? När jag vet att han inte alls gillade det vi delade? Det känns som om han bara är glad att han är borta.

    Vad fan tar man sig till?

    Jag pratade med honom natten innan han gick bort. Så mycket man hade velat säga om man visste att man aldrig skulle få prata med honom igen.
    Jag går fortfarande och väntar på att han ska höra av sig, att jag ska vakna och det hela visa sig vara en bisarr dröm. Min själ dog tillsammans med honom.
    Jag orkar inte.

  • Svar på tråden Förlorat min bästa vän
  • Anonym (förtvivlad)

    Tack till alla er som delat med er, det känns skönt att veta att man inte är ensam om att ha/går igenom detta....

    Varje dag finns min vän i mina tankar, inte en endaste dag har passerat utan att jag tänkt på honom, saknat. Dom säger att det ska kännas enklare ju mer tiden går, jag upplever det som tvärtom. Ju mer tid som går desto svårare är det att hantera det faktum att han inte finns längre.

  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-02-24 20:39:50 följande:
    Tack till alla er som delat med er, det känns skönt att veta att man inte är ensam om att ha/går igenom detta....

    Varje dag finns min vän i mina tankar, inte en endaste dag har passerat utan att jag tänkt på honom, saknat. Dom säger att det ska kännas enklare ju mer tiden går, jag upplever det som tvärtom. Ju mer tid som går desto svårare är det att hantera det faktum att han inte finns längre.
    Nej, du är inte ensam i detta. Skönt att ha hittat denna tråd. Kram till dig. 
  • TomMon

    Jag känner nog inte heller att det skulle ha blivit "lättare" med tiden. Kanske är det någon slags brant man måste över och sedan blir det bättre?! Jag hoppas på det iallafall men nej, ännu ingen ljusning..

  • Anonym (förstår inte)

    det är en enda lång uppförsbacke av sorg och förtvivlan just nu, men som triad sjunger "det är mörk nu, men det blir ljusare igen" hoppas det är så. annars "varför ska jag leva kvar utan min vän".

  • Anonym (förtvivlad)

    Helst så måste det bli ljusare nu.

    Jag förstår mig inte på mig själv, jag vet inte hur många gånger jag börjat undra över varför han inte hört av sig, sen kommer verkligheten ikapp. Jag VET ju att han är borta, men det verkar inte som om det har gått in ordentligt. Eller som om jag fortfarande inte kan ta in det fullt ut.

    Jag gjorde misstaget förut idag att logga in på msn, som jag inte använder längre då jag enbart pratade med honom där och upp kom hans namn med bild slängt i ansiktet och den ångesten som slog till var bedövande. Den värsta ångest jag någonsin upplevt.
    Jag har märkt att vissa saker som har med honom att göra, ger mig den effekten. Hans nummer på telefonen tex, som jag fortfarande inte kan ta mig för att radera. Speciella dofter som är förknippade med honom. Det är liksom inte så att jag blir ledsen, utan det är ren och skär ångest. Jag vill bara skrika rakt ut och det känns som om jag kommer gå sönder ifrån insidan.

  • Anonym (tar tid)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-02-28 20:37:36 följande:
    Helst så måste det bli ljusare nu.

    Jag förstår mig inte på mig själv, jag vet inte hur många gånger jag börjat undra över varför han inte hört av sig, sen kommer verkligheten ikapp. Jag VET ju att han är borta, men det verkar inte som om det har gått in ordentligt. Eller som om jag fortfarande inte kan ta in det fullt ut.

    Jag gjorde misstaget förut idag att logga in på msn, som jag inte använder längre då jag enbart pratade med honom där och upp kom hans namn med bild slängt i ansiktet och den ångesten som slog till var bedövande. Den värsta ångest jag någonsin upplevt.
    Jag har märkt att vissa saker som har med honom att göra, ger mig den effekten. Hans nummer på telefonen tex, som jag fortfarande inte kan ta mig för att radera. Speciella dofter som är förknippade med honom. Det är liksom inte så att jag blir ledsen, utan det är ren och skär ångest. Jag vill bara skrika rakt ut och det känns som om jag kommer gå sönder ifrån insidan.
    Kan bara säga att det tog mig ca 7år innan jag hade gått igenom sorgearbete efter det att min kusin dog, endast 15år gammal. Den dagen jag raderade min kusins nummer från telefonen, bad jag om ursäkt och grät samtidigt. Det blev som ett litet avstamp till att jag kunde gå vidare på allvar med mitt liv, utan tårarna trillade ner på kinden när tankarna kom.
  • TomMon

    Jag har inte raderat min kompis nr än.. Hade det inte varit för att jag är rädd att någon kommer att svara som inte är hon så hade jag ringt bara för att få höra hennes röst på telefonsvararen.

  • Anonym (känner igen mig)
    TomMon skrev 2013-02-28 22:28:40 följande:
    Jag har inte raderat min kompis nr än.. Hade det inte varit för att jag är rädd att någon kommer att svara som inte är hon så hade jag ringt bara för att få höra hennes röst på telefonsvararen.
    Precis så är det för mig. Jag vill ringa för att höra hennes röst men vågar inte prova. Radera finns inte, då skulle det kännas som ett svek nästan. Lång väg kvar dit....
  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (tar tid) skrev 2013-02-28 20:44:05 följande:
    Kan bara säga att det tog mig ca 7år innan jag hade gått igenom sorgearbete efter det att min kusin dog, endast 15år gammal. Den dagen jag raderade min kusins nummer från telefonen, bad jag om ursäkt och grät samtidigt. Det blev som ett litet avstamp till att jag kunde gå vidare på allvar med mitt liv, utan tårarna trillade ner på kinden när tankarna kom.
    Jag är livrädd för att gå vidare, jag vet inte riktigt varför.
    TomMon skrev 2013-02-28 22:28:40 följande:
    Jag har inte raderat min kompis nr än.. Hade det inte varit för att jag är rädd att någon kommer att svara som inte är hon så hade jag ringt bara för att få höra hennes röst på telefonsvararen.
    Då är vi två. Jag har suttit många gånger och tänkt ringa bara för att höra hans röst, men inte vågat. Rädd för att jag skulle bryta ihop totalt.

Svar på tråden Förlorat min bästa vän