• Anonym (förtvivlad)

    Förlorat min bästa vän

    Min bästa vän, min tvillingsjäl, mitt allt har gått bort.
    Det är inte första gången jag förlorat någon nära, men det har aldrig känts så här.

    Det är som om jag trillat rakt ner i en avgrund och blivit helt apatisk. Livet har förlorat all glädje, all färg, allt.
    Mitt hjärta går sönder på insidan och dagarna rullar på enbart rutin.
    Jag vill bara lägga mig ner och självdö.
    Det känns som om jag förlorat mig själv, en så stor del av mig. Detta var en människa jag delade allt med under nio års tid. Vi var som en och samma person. Vi klickade ifrån första stund, och älskade varandra bortom alla gränser, i vissas ögon mer än vad vi borde.
    Han var min själsfrände, mitt allt och han finns inte mer. Det var med honom jag delade de lyckligaste såväl som de svåraste stunder. Han visste allt om mig, vi kunde avsluta varandras meningar, visste vad den andre tänkte innan någon hann säga det högt.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka leva ett liv utan honom.
    Min värld har rasat och det känns inte som om någon förstår.

    Det går över säger dom, jag har förlorat den som fick mig att andas, hur ska det kunna gå över?

    Min partner försöker finnas där, men vad hjälper det när jag vet att han avskydde honom? När jag vet att han inte alls gillade det vi delade? Det känns som om han bara är glad att han är borta.

    Vad fan tar man sig till?

    Jag pratade med honom natten innan han gick bort. Så mycket man hade velat säga om man visste att man aldrig skulle få prata med honom igen.
    Jag går fortfarande och väntar på att han ska höra av sig, att jag ska vakna och det hela visa sig vara en bisarr dröm. Min själ dog tillsammans med honom.
    Jag orkar inte.

  • Svar på tråden Förlorat min bästa vän
  • molly50
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-01-14 11:59:41 följande:
    Va skönt att du får gå kvar !

    Ja jag vet inte. Känns som om psykologen är mer intresserad av andra delar, eller så är det för att jag är mer villig att prata om det än om sorgen.


    Jag skulle kunnna tänka mig att psykologen fokuserar mer på det du pratar om mest. H*n kanske inte ser att du behöver prata om sorgen om du inte gör det.
    Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3
  • Anonym (förtvivlad)
    molly50 skrev 2013-01-14 12:27:43 följande:

    Jag skulle kunnna tänka mig att psykologen fokuserar mer på det du pratar om mest. H*n kanske inte ser att du behöver prata om sorgen om du inte gör det.
    Ne så kan det ju också vara, men skickades ju till henne pga just den. Fast det hade kanske inte blivit bättre om hon bara pressade på heller, usch jag vet inte.
  • molly50
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-01-14 13:13:04 följande:
    Ne så kan det ju också vara, men skickades ju till henne pga just den. Fast det hade kanske inte blivit bättre om hon bara pressade på heller, usch jag vet inte.

    Man ska aldrig pressa någon. Det brukar sällan bli bra det heller. Du måste få ta det i din takt samtidigt som du behöver få det ur dig. Men det där tror jag at psykologen kan hjälpa dig med bara du pratar med honom/henne om det.
    Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3
  • Anonym (förtvivlad)
    molly50 skrev 2013-01-14 18:09:35 följande:

    Man ska aldrig pressa någon. Det brukar sällan bli bra det heller. Du måste få ta det i din takt samtidigt som du behöver få det ur dig. Men det där tror jag at psykologen kan hjälpa dig med bara du pratar med honom/henne om det.
    Ja men det är väl just det där att komma över tröskeln och faktiskt prata om det.
    Tänker ju på honom dagligen, kan inte gråta över det längre utan bryter ihop över allt annat istället verkar det som. Jag har kanske inte riktigt kommit till punkten där jag fullt ut kan acceptera att han är borta.
  • Anonym (känner igen mig)

    Kan man någonsin acceptera? Jag får fortfarande spontana känslor relaterade till min vän i vardagen hela tiden, när jag ser något hon skulle gilla eller är med om något vi har pratat om. SEn kommer det som en smäll: nej, just det, hon finns inte mer. det är som att famla i luften efter något man vet alltid funnits där. Som att plötsligt inte ha en hand eller ett ben längre. Känner ni igen er?

  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (känner igen mig) skrev 2013-01-17 16:55:22 följande:
    Kan man någonsin acceptera? Jag får fortfarande spontana känslor relaterade till min vän i vardagen hela tiden, när jag ser något hon skulle gilla eller är med om något vi har pratat om. SEn kommer det som en smäll: nej, just det, hon finns inte mer. det är som att famla i luften efter något man vet alltid funnits där. Som att plötsligt inte ha en hand eller ett ben längre. Känner ni igen er?
    Mer än väl hade lika gärna kunnat vara mina egna ord
  • molly50
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-01-15 12:49:25 följande:
    Ja men det är väl just det där att komma över tröskeln och faktiskt prata om det.
    Tänker ju på honom dagligen, kan inte gråta över det längre utan bryter ihop över allt annat istället verkar det som. Jag har kanske inte riktigt kommit till punkten där jag fullt ut kan acceptera att han är borta.

    Det här kan kanske vara något att läsa för dig. Kanske kan du känna igen dig litegrann och förstå varför du reagerar som du gör.

    http://mia.vox.nu/kriser.htm
    Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3
  • molly50
    Anonym (känner igen mig) skrev 2013-01-17 16:55:22 följande:
    Kan man någonsin acceptera? Jag får fortfarande spontana känslor relaterade till min vän i vardagen hela tiden, när jag ser något hon skulle gilla eller är med om något vi har pratat om. SEn kommer det som en smäll: nej, just det, hon finns inte mer. det är som att famla i luften efter något man vet alltid funnits där. Som att plötsligt inte ha en hand eller ett ben längre. Känner ni igen er?

    Att acceptera att en person manälskat helt plötsligt inte fins mer kan vara svårt. Men så småningom lär man sig att leva med sorgen,även om den alltid finns där.
    Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3
  • Anonym (känner igen mig)
    molly50 skrev 2013-01-17 17:21:48 följande:

    Att acceptera att en person manälskat helt plötsligt inte fins mer kan vara svårt. Men så småningom lär man sig att leva med sorgen,även om den alltid finns där.
    Man har ju inget annat val än att leva med sorgen. 
  • molly50
    Anonym (känner igen mig) skrev 2013-01-18 08:32:47 följande:
    Man har ju inget annat val än att leva med sorgen. 

    Nej,så är det ju. Men det blir i alla fall lättare med tiden. Det kommer en tid när man kan se tillbaka på alla fina minnen utan att bli ledsen.
    Mattias 2007-05-23 <3 Hannah 2011-09-07 <3
Svar på tråden Förlorat min bästa vän