Nu tycker jag att tiden går fort igen. Mina tankar kring det går upp och ned hela tiden, ibland går det för fort och ibland för sakta. I går när jag satt på en spårvagn så sparkade bebisen på revbenen samtidigt som han tryckte ned mot ljumsken. När blev han så stor? Var hos läkare i går och kollade eventuella cellförändringar på livmodertappen. Hon gjorde då ett vaginalt ultraljud och man såg huvudet som stod mot livmodertappen. Det var så stort! Det känns som att jag inte riktigt hänger med nu. Det känns så himla kul att det går fort, vill ju ha bebisen här nu, samtidigt som jag vill att tiden med bara Vilgot ska vara lite längre. Så fort bebisen kommer så kommer allt bli annorlunda. Jag är lite orolig för hur han ska hantera det... Vi räknar med en hel del svartsjuka men vi hoppas att han även ska tycka att det är spännande och roligt att få hjälpa till. Att han ska vara stolt över att det är hans lilla lillebror.
Ni som redan har barn, hur går era tankar?