Vår 18-månaders tar all vår energi! (långt)

Jag är inte otrevlig. Vill bara diskutera och säger vad jag tror. Jag tror inte det beror på allergi bara!
Straw2008; jag har aldrig skrivit att han gråter 24/7! Vad får du det ifrån?

Nu tycker jag att ni är lite för hårda mot TS. Hon lider av sömnbrist och vanmakt över hur hon ska hantera sitt barn, hon behöver stöd. (Dock så har flera kommit med bra råd också!) TS, jag får en känsla av att ni ser er son som större än vad han är. Ni måste låta honom få vara liten, han ÄR liten än. Han går redan på förskola, vilket säkert är tufft för honom. Hemma vill han bara vara liten och nära sina föräldrar, men han möts av er attityd att han är gnällig, jobbig osv. Jag tror ni ska försöka jobba på att möta hans behov, se och bekräfta honom för att få till ett bra samspel mellan er. Kräv inte att han ska leka själv, inte pilla på saker, inte vilja bli buren, inte kasta mat. Han är för liten för såna krav tycker jag. Tycker även att han är alldeles för liten för att lämnas bort över natten, förstår inte riktigt hur ni har hjärta att göra det när ni vet hur orolig han är på natten? Vid 18 mån går de igenom en väldigt jobbig separationsfas och jag har hört från många föräldrar att det är den värsta, känsligaste och klängigaste åldern. Det bästa man kan göra då tror jag är att ge dem närhet och förståelse istället för att bli irriterad, ryta åt dem osv. Jag är ingen expert men jag jämför med min egen 18-månaders... Han är också av det krävande slaget och har troligtvis allergier som fuckar upp sömnen, men vi har hyfsat harmoniska dagar ändå. Han får mycket närhet, blir alltid upplyft och buren när han behöver det, ammas mycket, sover tätt intill mig hela nätterna, har aldrig lämnats bort nattetid. Jag försöker prata mycket med honom (en 18-månaders förstår ju typ allt!), låta honom vara delaktig i det jag gör, visa honom saker, avleda istället för att skälla, lugnt ta bort tallriken om han kastar mat osv. Kort sagt tycker jag inte att det låter som att det är något fel på er son, det är snarare er inställning och ert bemötande som ni behöver ändra på.

Nu tycker jag att ni är lite för hårda mot TS. Hon lider av sömnbrist och vanmakt över hur hon ska hantera sitt barn, hon behöver stöd. (Dock så har flera kommit med bra råd också!) TS, jag får en känsla av att ni ser er son som större än vad han är. Ni måste låta honom få vara liten, han ÄR liten än. Han går redan på förskola, vilket säkert är tufft för honom. Hemma vill han bara vara liten och nära sina föräldrar, men han möts av er attityd att han är gnällig, jobbig osv. Jag tror ni ska försöka jobba på att möta hans behov, se och bekräfta honom för att få till ett bra samspel mellan er. Kräv inte att han ska leka själv, inte pilla på saker, inte vilja bli buren, inte kasta mat. Han är för liten för såna krav tycker jag. Tycker även att han är alldeles för liten för att lämnas bort över natten, förstår inte riktigt hur ni har hjärta att göra det när ni vet hur orolig han är på natten? Vid 18 mån går de igenom en väldigt jobbig separationsfas och jag har hört från många föräldrar att det är den värsta, känsligaste och klängigaste åldern. Det bästa man kan göra då tror jag är att ge dem närhet och förståelse istället för att bli irriterad, ryta åt dem osv. Jag är ingen expert men jag jämför med min egen 18-månaders... Han är också av det krävande slaget och har troligtvis allergier som fuckar upp sömnen, men vi har hyfsat harmoniska dagar ändå. Han får mycket närhet, blir alltid upplyft och buren när han behöver det, ammas mycket, sover tätt intill mig hela nätterna, har aldrig lämnats bort nattetid. Jag försöker prata mycket med honom (en 18-månaders förstår ju typ allt!), låta honom vara delaktig i det jag gör, visa honom saker, avleda istället för att skälla, lugnt ta bort tallriken om han kastar mat osv. Kort sagt tycker jag inte att det låter som att det är något fel på er son, det är snarare er inställning och ert bemötande som ni behöver ändra på.

Sorry för dubbla inlägg.

Tack Antilopen! Det var bra skrivet. Jag tycker också att jag fått mycket bra råd av andra. Bl.a. Natulcien. Tråkigt att när man inte håller med eller ifrågasätter så tror de att man inte tar åt sig råden och är otrevlig. Vilket inte är fallet. Men det är alltid samma personer som väljer att tro att man är tjurig och otrevlig!

Jag håller med Antilopen. En 18 månaders behöver massor av närhet och kämpar på alla sätt den kan för att få det. Jag tror att det bästa man kan göra är att möta det behovet.

Samtidigt tror jag att det är bra att låta dem få kontrollera sitt liv lite mer själva. De vill ju så mkt men kan inte säga allt de vill. Vi har tex inte använt bygelstol eller spjälsäng i den åldern. De kan själva få klättra ner när de känner sig klara med maten. Själva gå och sova med föräldrarna om det vill det på natten.

Det är tufft. Lite lättare på helgerna när maken inte behöver gå upp kl 5.00. Då delar vi upp oss, han tar hand om den större pojken. 18-månaders har sedan 1 månad tillbaka kommit till oss på nätterna. Ibland somnar han med en gång men många gånger leker han helikopter 1-2 timmar och då får han oftast välling bara för att somna om.

Jag vet inte vad som händer med vår lilla älskling just nu men jag hoppas att det blir bättre snart. Det är jobbigt att aldrig få sova (ammar minstingen 2-3ggr/natt). Man fungerar inte i vardagen och blir tyvärr lätt irriterad.
Tyvärr har vi väldiga problem med maten också. Han vägrar äta vissa dagar och jag vet inte längre vad jag ska göra...

Usch... denna tråden är till för dig! Jag ska inte förklaga mig allt för mycket men det kan vara bra att veta att det finns fler som är i samma situation som du :)   
  

Håller med. Kanske dags att ta bort spjälsängen TS? Lägg en madrass på golvet och sov med honom. Ta i samma veva bort vällingen, tänker att han kanske får ont i magen och/eller blir väldigt kissnödig av den. (Dessutom är det ju dåligt för tänderna att somna med välling.) Kanske kan han somna genom att ni ligger nära och kramar, klappar, smeker, sjunger eller vad som kan tänkas funka. När min tjorvar på natten och inte somnar om av amningen så brukar det funka att lägga hans huvud på min arm, hålla honom tätt intill mig och klappa honom i rumpan. Då lugnar han sig och somnar om. Ni får testa er fram vad som funkar för er, men jag tror på att ge närhet, INTE att bråka med honom om att han ska stanna i sin säg som vissa tyckte tidigare i tråden. Fördelen med att ligga nära, förutom att barn mår bra av fysiskt närhet, är att man hinner söva om innan barnet riktigt hunnit vakna till.

*i sin säng

Min kille är 1,4år och sover hela nätter. Han hade för ett tag sen en period då han vaknade några gånger. För oss hjälpte det att ge kraftigare mat på kvällen. Fast det har ni kanske testat?

Jag fattar precis hur jobbigt det här är. Dottern var likadan till hon var 1,5. Då slutade jag amma och efter det vaknade hon bara en gång.

Rent spontant känns det som om ni inte följer nån linje. Han kanske skulle föredra om ni agerade på ett sätt varje gång. Tex nynna en visa, stryka honom på kinden eller vad det nu kan vara. Hitta ett ställe att sova på, antingen i er säng eller i hans. Är han alltid likadan? Har det varit nätter då det varit bättre? Hur har i så fall de dagarna sett ut?