Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-29 17:06:35 följande:
Vet inte om jag har nån sån vän förutom min kille och det är också en stor anledning till att jag inte vill sabba vårt förhållande för känns som att jag inte har nån utan honom. Har en del vänner men ingen jag riktigt känner att jag kan prata om det här med. En väldigt bra vän är hans syster, både jag och hon berättar väldigt mycket för varandra. Men vet inte hur det är med det här, det känns som att hon kommer tycka att jag är dum i huvudet. Men förmodligen inte då jag ändå är hennes vän. De flesta andra kompisar pratar jag inte med om så här privata/djupa saker. Min bror eller mamma ringer jag om jag är arg eller ledsen ibland. Men jag får ofta dåligt samvete då. Det känns som att mamma redan har nog att oroa sig över, men samtidigt så är det här ju allvarliga saker och inga små skit problem. Min familj vet ju att jag har mått dåligt men jag tror ingen av de fattar hur jävla illa jag fortfarande mår. Ibland ringer jag mamma och pratar om saker som gjort mig upprörd/arg/ledsen och ofta är det småskit saker som har fått mig så upprörd men det förändrar ju inte hur jag mår då. Då får jag ofta svar som "du börjar bli vuxen nu och man kan inte bete sig så här längre" eller "världen går inte under för det". Men visst lyssnar hon ofta men jag vill inte ringa henne när jag har jättemycket ångest och bara skriker/gråter/skakar för vill inte oroa henne heller. Hon bryr sig, det är inte det, hon hade säkert kunna sätta sig i bilen och köra 40 mil mitt i natten om jag hade ringt och mått så extremt dåligt. Är väl kanske lite därför jag inte pratar med henne när det är som värst för vill inte skrämma upp henne.. Ibland ber hon mig också ta på långärmat (pga. ärren) så känns lite som att hon skäms över mig. :/ Min bror kan jag väl egentligen ringa men vet att han hade blivit så ledsen om jag skrikit/gråtit osv. och vet att han själv inte mår så bra heller och han har pratat om att söka psykologisk hjälp han också.
Ja egentligen vill jag väl inte ha ett öppet förhållande längre, men klarar mig inte utan honom heller. Jag tror att jag kommer oroa mig om han inte får ligga med andra ändå, för om han då gör det kommer jag bli jättejättesårad. Jag skrev här lite längre upp att jag ibland har försökt ta upp det med honom, men han vill inte att vi ska vara tillsammans "på riktigt" för att han är rädd att såra mig igen och för att han inte har "lekt av sig" klart ännu. När det gäller det kan jag verkligen bli tokig på honom och tycka att han är en total idiot.
Nu hör han av sig typ hela tiden, säkert är han orolig efter att jag skar mig och det i helgen (skadar mig väldigt sällan nuförtiden).
Måste först fråga dig, har du fått diagnosen Borderline eller att du själv misstänker det? Det finns ganska många i tråden nu och mitt minne är inte bra som sagt :/
För det med att ha svårt för "separationer" vilket såklart även menar att förhållanden tar slut, att man har väldigt svårt att släppa de, har själv erfarenhet av det. Ska berätta något för mig väldigt personligt nu. För ca 3år sedan gick jag in i väggen totalt (hade mått dåligt i många år) började skriva med andra män på nätet, i början var det helt oskyldigt men blev mer o mer allvar. Iaf, jag slängde ut min man, han fick flytta ut..jag ansökte om skilsmässa osv. Träffade en annan man och blev ihop med honom men efter några månader började allt kännas bara fel, saknade min man och det trygga med honom. Mådde alltså VÄLDIGT dåligt just den perioden, gick på mediciner som gjorde mig helt knäpp,(de passade mig inte alls och var tvungen att byta) min psykolog har nu i efterhand berättat att hon tror det handlade om att jag fick en psykos, för jag kände inte igen mig alls, det var som om någon annan levde mitt liv, och jag bara tittade på utifrån. Det var riktigt läskigt och även nu när jag tänker på det! Att en människa kan totalt flippa ur som jag gjorde. Iaf, för att göra historien kort började jag i psykoterapi under den tiden, jag började tvivla på mitt beslut om att skilja mig (min man hade redan flyttat ut, fixat ny lgh o allt) och mina känslor kom i kapp mig, kände inget för den andra mannen. Så satt jag hos denna psykoterapeut och grät, vad ska jag göra??? Hjälp mig, vet inte vad jag vill, göra slut och böna o be min man om att ta mig tillbaka, då säger hon ngt till mig som förbryllade mig TOTALT, hon sa: Du har egentligen TRE vägar att gå, antingen fortsätter med din nya pojkvän, eller försöker få tillbaka din man ELLER faktiskt lever SJÄLV ett tag och känner efter. Det var för mig som en dödsdom, jag kunde absolut inte tänka mig att leva SJÄLV, då är det ju ingen som älskar mig, jag kan inte vara ensam och oälskad. Jag var så skör i min diagnos då. Förstår du/ni? Min Borderline visade sig väöldigt tydligt där o då, just detta med att förtvivlat inte kunna släppa efter relationen, känna sig ensam, inte tro på sig själv och ha bra självkänsla. Det slutade iaf med att jag gjorde slut med den nya och flyttade ihop med min man igen. Jag kan nu i efterhand se så många olika "symptom" på Borderline i mitt liv.
Vad jag vill säga med detta är att, kan du känna igen dig i känslan av att inte kunna leva utan någon, att om du ska göra slut med din pojkvän måste du ha någon annan att gå till, att det är helt otänkbart att faktsikt leva själv ett tag, hitta sig själv?
Det med att ha vänner...jag anser att det räcker bra med en riktigt god vän, behöver inte anförtro mig till flera, så om du bara har EN räcker det bra
Kanske hans syster då. En tanke bara
Man vill ju så väl för sina barn, men att till 90% aldrig orka med att engagera sig i deras lekar och annat är oerhört TUNGT. Det ständiga dåliga samvetet över det faktum att mina barn skulle ha det bättre med en annan mamma. Då menar jag verkligen inte att de inte får kärlek av mig, för det får de i överflöd, mycket kramar och att jag dagligen talar om för de hur mycket jag älskar de. (Det är ungefär det jag klarar av) Den biten har aldrig varit ett problem för mig, de vet att jag älskar de massor. Men just dessa vardagliga saker, är sällan jag orkar engagera mig i. 