Borderline

Ja joo så kan det vara för mig också, men denna period var det extremt och lång tid, mycket obehagligt :/

Nu är ALLT helt jävla SVART igen

Visste inte om att jag hade Borderline för 12år sedan, hade inte skaffat 3 barn, högst 1 med vetskapen om hur jag mår. Ja min diagnos påverkar barnen indirekt, att ha en mamma som inte orkar engagera sig så mycket, kan ju inte annat är påverka en, sen är jag kärleksfull mot de, (har aldrig varit ett problem) men att orka göra så mycket mer än så, tyvärr inte. Inte konstigt att jag har ständigt dåligt samvete

Jag har upplevt de värsta två veckorna i mitt liv, började ju med en ny medicin som totalt fuckade upp mitt liv, med både självmordstankar och självskadebeteende (skurit mig) Så heja mig!!!

Atarax är värdelöst, hoppas det hjälper dig, för mig var det som att äta sockerpiller. 

Hade världens breakdown i dagarna 3 typ, jag var helt galen. Jag grät NONSTOP i 1 dygn, inte lite tårar utan storbölade, trodde på riktigt att alla var emot mig på något sätt, ville bara bort, skar mig som sagt några gånger, brukar inte göra det annars, så jag kopplar det helt till den hemska medicinen. Det konstiga är att jag har tagit just den medicinen innan, vet att jag mådde dåligt då också men denna gången var det något heeeelt annat, min värld var fucked up. Bröt ihop på gruppterapin, men idag (dagen efter) mår jag hyffsat konstigt nog, så nu är frågan om jag ska sluta ta de eller har det vänt åt rätt håll igen. Läkaren tyckte jag skulle sluta med de..hmm..svårt...för tänk om det nu börjar hjälpa och så kanske jag byter till en annan sort och får genomgå samma helvete igen  Så just nu, ingen aning?

Ja Atarax...inget jag rekommenderar men en del har såklart hjälp av de, annars hade de knappast varit kvar på marknaden :) 

Tror inte jag svarade på ditt inlägg, inte riktigt varit mig själv den sista tiden, sorry

Tack, ja jag hoppas innerligen att det stämmer, det sista jag vill är ju att mina barn tar skada, sen tycker jag inte det är någon hemsk nackdel för de att se hur man faktiskt kan må psykiskt, då kanske de har bättre känsla för andra i vuxen ålder, som mår dåligt :) 

Jag står just nu på Voxra (antidepp)

Propavan (insomningstablett)

Stesolid (beroendeframkallande, som jag tar bara vid behov, just nu har jag varit tvungen att ta dagligen, för att öht fungera) och sen

Lamotrigin (stämningsstabiliserare,vanligt för oss som är bipolära, har även det, inte "bara" borderline) så det är just Lamotriginen som jag blev helt crazy av, nu är bara frågan vad jag ska göra med det, eftersom just mår jag hyffsat, däremot går jag på högvarv, känner mig manisk :/ Usch va jobbigt det är när allt bara är upp o ner

Välkommen hit

Tack för ditt svar, det kändes riktigt bra

Ja jag tror att man kan lära sig ganska mycket extra av livet om man brevid får se hur svårt livet kan vara, att det verkligen inte är bara en dans på rosor utan man kan få kämpa hårt för att må bättre. Empatiförmågan får tränas ytterlilgare.

Nu kan detta vara ett lite konstigt ex. men jag är uppvuxen "med" en 99,9% frånvarande pappa (träffat honom 3ggr under min uppväxt) han var grovt alkoholiserad, där det lilla pengar han tjänade på lite strö jobb söp upp. Jag kan inte vara arg på honom, (många har frågat mig, är du inte bitter för att han "struntade" i dig???) NEJj jag kan inte vara bitter när jag vet hans bakgrund, han blev misshandlad av sina föräldrar, hamnade väldigt snett tidigt i livet. Ska jag sparka på den som redan ligger??
Så idag (alltid varit så) när jag i vardagen möter grovt alkoholiserade människor (som sitter på parkbänken och dricker dagligen) känner jag extra för just de. Jag ser min pappa i de, alla de har en historia i ryggsäcken, hur de hamnade där, varför de inte klarade av att ta sig upp. Börjar någon prata med mig på bussen pratar jag med de som med vem som helst, jag hjälper varje vecka en man som nu går med rullator upp på bussen, han är tacksam kan jag lova Det känns skönt i själen!

Idag lever min pappa på ett vårdhem efter en massiv stroke, han kan i stort sett lyfta ena armen och tala några enstaka ord, klarar sig alltså inte ensam. Ska även tillägga att han också har diagnoser bla. bipolär (som jag)  

Så förståelsen kan öka extra om man ser, eller rättare sagt VILL se vad som ligger bakom människors öden. Samma med oss psykiskt sjuka, vi har inte valt att leva med dessa diagnoser och depressioner.       

Vad menar du med att lämna de till mormor/farmor? Att de ska flytta dit på heltid eller? I mitt fal har jag en 100% närvarande och aktiv pappa som gör det jag inte klarar av, vi hjälps åt. Sen om man är ensamstående och det spårar ur totalt, att de verkligen tar skada bör man be om hjälp i sin föräldraroll, (det borde en del andra föräldra också göra, med ett eller psykisk ohälsa)  det behöver inte betyda att barnen måste flytta bort. Det finns olika hjälp man kan få tex. genom soc. För soc tar inte barnen i de allra flesta fall om man säker hjälp självmant, berättar vad man behöver osv.

Men jag kan ha missuppfattat dig?