Borderline

Tack :)..har bara stedsolid och lergigan vid behov..
Vad är voxra?

Jag äter också Voxra och har gjort det i snart ett år. Den ger inte mig några biverkningar, och bara DET är värt lite extra pengar.
Utredningen går framåt, de har uteslutit Bipolär. Jag har gått igenom en intervju ang Borderline och min slutliga diagnos kommer om ca 3 veckor. Det lutar nog åt att jag lider av Ängslig Depression, som startade när jag var 0-3 år gammal. Jag har också utvecklat ett "flytande ångestsyndrom" som gör att ångesten slår till som en käftsmäll för minsta lilla sak.

Vad tar ni mot ångesten ?

Hej! Jag misstänker starkt att jag har borderline och min pojkvän håller med mig. Jag har inte pratat med någon sen jag gick på högstadiet för 5-6 år sedan, då gick jag på bup (pga självskadebeteende) men sen fick jag för mig att jag absolut inte behövde hjälp längre och sa att jag inte ville komma tillbaka. Nu har jag "klarat" mig utan hjälp sedan dess. I våras bestämde jag mig för att ta tag i problemet och gick till vårdcentralen, sa dock inte ens en hundradel om vad mina problem handlar om, det skickades en remiss men tog år och dar och jag hann flytta till en annan stad innan jag fick någon tid. Har avbokat tiden och remissen skickades vidare hit. Men det kan ta upp till två månader och jag kan inte vänta så länge, jag kommer hinna gå under innan dess. Dels pga att jag är så jävla deprimerad och dels pga mitt beteende, som jag tror är borderline, gör min vardag problematisk. Jag har flyttat till en ny stad, som jag egentligen gillar, och börjat på högskola samt allt nytt folk. Hela tillvaron är ur balans med allt nytt. Nu till saken, jag känner som sagt att det är akut just nu och funderar på att ringa psykiatrin och vara ärligare denna gång och be dem snabba på. Eller ringa direkt till personlighetsstörnings avdelningen och prata med dem, säga att jag vill utredas för borderline. Hur gjorde ni för att få er diagnos? Jag fattar att det är något som är på tok och känner mig nu villig att få hjälp, men vet inte hur jag ska gå till väga.

Kan ju skriva lite om mig så kan ju ni som har borderline säga om ni känner igen er i mitt beteende. Går som sagt inte göra radbyte med paddan så blir jävligt rörigt. För det första så stämmer nästan alla kriterier av de nio man ska uppfylla minst fem av. Möjligtvis inte nummer 9, förstår inte den riktigt, men resten. Tänkte om jag skulle börja med när jag var yngre, idag är jag 20 år. Jag tycker att mina borderline tendenser blivit speciellt tydliga sen jag träffade min kille för fyra år sedan. Men jag var inte stabil innan dess heller. Jag har inte haft något riktigt förhållande innan honom så det var först när jag träffade honom min svartsjuka och rädsla för att bli övergiven visade sig tydligt. Men har många minnen från högstadiet när jag har haft vredesutbrott och minns en gång, när jag låg på golvet skrikande och rev sönder papper, att min mamma till slut blev less och sa att hon inte vet vad felet är men att jag ända sedan jag varit liten fått liknande utbrott ibland. Minns en annan gång när jag, min mamma och min syster skulle åka buss lång väg till min syster. Pappa skulle köra oss till bussen tidigt på morgonen, jag var kanske 14 år och de hade nyligt upptäckt att jag skadade mig själv. Vi missade nästan bussen och det var tydligen mitt fel för jag hade tagit tid på mig och alla var jättearga. Kanske var det mitt fel, jag vet inte men jag har väldigt svårt för att ta kritik ens för småskit saker så att de allihopa skrek och var sura på mig gjorde att jag skrek och bankade huvudet i rutan och bad de släppa ut mig. När jag började gymnasiet flyttade jag hemifrån, var tvungen pga avstånd. Jag mådde väldigt psykiskt dåligt och hade hög frånvaro. Ibland var jag tvungen att gå på toa mitt på lektionen för att gråta ut, jag hade alltid ett rakblad i batteriluckan till mobilen och jag brukade ibland skära mig i armen på skoltoaletten för att orka med dagen. Sen träffade jag min pojkvän efter några månader, jag var fortfarande deprimerad men jag mådde betydligt bättre då. Men efter nyförälskelsen gick över bråkade vi ganska mycket, speciellt i fyllan. Han har ad/hd så var inte så lätt det heller. Ofta när vi bråkade i fyllan sa min pojkvän att det var slut och då började jag hota och sa att jag tänker ta livet av mig om han gör slut eller att jag skulle gå hem och skära mig i armarna. Jag minns när vi för två år sedan var på en festival i en stad han var välkänd med men inte jag. På natten när vi var fulla och började bråka tänkte han lämna mig där, mitt på gatan och jag fick panik och lät honom inte gå på nåt sätt. Det slutade med att jag bet honom i armen så hårt att han började blöda, han har fortfarande ett litet ärr. Jag dricker ofta för mycket och blir för full och deprimerad/ångestfylld/bråkig. När jag var i 16-18 års åldern brukade jag i fyllan ibland skrika, slå nävarna blodiga, banka huvudet i väggen osv. Det händer väldigt väldigt sällan numera. För att gå över till nutid så är det väldigt jobbigt för mig att ha flyttat och vara helt ensam. Har väldigt svårt för att lära känna och släppa folk nära på. Jag umgås knappt med min klass och är nästan aldrig med på fest, vilket egentligen är positivit på ett sätt då jag ofta "ballar ur" i fyllan. I fredags var min kille och festade, när han inte svarade på vad jag skrivit på Facebook fick jag panik och blev arg. Jag skrev att han är patetisk som inte svarar och sen skickade jag 5-10 tomma meddelanden för att han skulle märka, skickade typ 5 sms också men fick inget svar. Försökte ringa men då hade han slagit av mobilen. När han sen på natten ringde och sa att han varit så full och inte fattat att svara och att telefonen dog blev jag arg för att han väckte mig. Igår ångrade jag så hur jag betett mig, satt på duschgolvet och grät i flera timmar, skar mig några gånger. Skadar mig själv mer och mer sällan nuförtiden. För några veckor sen var det samma sak, han var på fest och svarade inte när jag ringde. Jag ringde några gemensamma kompisar men ingen svarade. Jag drog slutsatsen att han låg med en annan tjej och sagt att alla skulle ignorera mig. Ringde en sista kompis han svarade och sa att han var på väg hem från festen och sa att nästan alla sov, inkl. Min kille men jag vägrade tro honom. Skar mig själv i troslinningen, så ingen ska se. Ungefär vid samma helg skulle jag handla på Coop hittade inte en viktig sak, ringde mamma på väg hem och grät och beskrev det som det värsta som hänt mig. Hon bad mig sluta gråta mitt på gatan och ska sa att jag är vuxen nu och då kan man inte bete sig som om det vore världens undergång för en sån sak för då kommer man aldrig komma nånstans med livet. Det sista sårade mig så jag skrek att det är så här jag är och om det inte funkar får jag väl ta livet av mig och la på luren. Lite andra stora utbrott jag haft var förra året när jag missade ett viktigt samtal och blev så arg så jag stampade sönder min mobil. Sen grät jag hysteriskt för att den inte funkade. En annan gång var jag arg och kastade en pall i väggen bland annat, när min kille kom hem undrade han vad som hänt och tyckte inte att det var så farligt när jag berättade vad. Jag tyckte att det visst var det, men han förstod inte hur det kändes. En annan väldigt jobbig grej var för lite mer än ett år sen när jag och min kille gjorde slut på riktigt. Han klarade inte av att komma hem och inte veta på vilket humör jag skulle vara på, om han var jättebra eller värdelös. Han upplevde att han senaste tiden bara fick höra att han var dålig. Jag tog det jättehårt och bönade och bad i två veckor att han skulle komma tillbaka för jag kunde inte leva utan honom. Fick reda på att han redan skaffat ny tjej (efter att ha varit med mig i tre år hittade han en ny på en gång) jag blev jättearg och han kom hem till mig för att hämta alla sina grejer och det kom fram att han varit otrogen mot mig några dagar innan han dumpade mig. Då gjorde jag något som jag verkligen verkligen ångrar nu. Jag kastade en glasflaska mot honom, men missade som tur var, och sedan flög jag på honom och slog, slog och slog. Jag flög på honom på nytt hela tiden. Jag skäms så över det, men han tycker att han förtjänade det. Vi sågs sen igen hemma hos en gemensam kompis ca 4-5 mån senare och hamnade i säng, känslorna kom tillbaka och han gjorde slut med tjejen. Vi träffades regelbundet men är först nu i somras vi erkänt för varandra att vi verkligen fortfarande har alla känslor kvar. Jag är impulsiv när det gäller mat framförallt, jag hetsäter. Jag kan vara proppmätt men fortsätter att trycka i mig tills jag måste spy. Jag spyr inte med flit utan brukar några timmar senare få magknip och sen kommer allt upp samma väg. Försöker äta regelbundet, normala portioner och inte små äta. Är ibland impulsivs ekonomiskt, efter ett bråk med min kille köpte jag en ny mobil för flera tusen och fick leva på några hundralappar resten av månaden. Har väldigt mycket ångest, ibland så jag spyr. Ibland ligger jag och skakar och gråter, min kille säger att min andning låter som jag hyperventilerar när jag får sån ångest. Är ju inte dagligen att jag har utbrott, men kan bli jättearg eller jätteledsen för småsaker. För saker folk i regel blir lite ledsna av gråter jag hysteriskt över eller saker som man blir lite irriterad över tycker jag är världens undergång. Kan bli jätte deppig mitt i allt också och tycka att allt är skit, ibland är jag jätteglad och positiv också men oftast är jag negativ och deprimerad. Men det gick bra för mig i skolan, gick ut gymnasiet med nästan bara MVG och vg. I skolan kunde jag vara jätteglad, svammlig och nästan hyper. För att sen gå på toa och andas ut, gråta lite för att sen ta på masken igen när folk såg mig. Jättejättelångt inlägg hoppas nån läser.

Tack.

Har tagit Oxascand 7,5-22,5 mg ett tag nu,då mina utskrivna 5 mg skulle trappas ut och jag fick 2 kartor 15 mg Oxascand av en kompis.
Och har Theralen utskrivet både tab och droppar,men ej tagit ut.
Har även Lergigan och Atarax hemma men inget som jag tar då det ej hjälper.
Idag är första dagen utan Oxscand,får se hur det går. 

Man känner ju igen sig kan man säga.

I lördags hade vi lite folk över på fest. Både jag och sambon blev fulla. Vi hade en lång diskussion om religion mot små timmarna. Jag blev upprörd då de andra sa att de tror på Gud, då även min sambo. Jag sa då till sambon, "jaha då kan vi ju inte skaffa barn eftersom du vill döpa dom i en kyrka, och jag vill inte döpa" Sen eskalera det till att vi inte kan gifta oss iheller. Han sa "Jag har ingen tanke på att fria till dig på ett tag" Då fick jag nog och reste mig och gick in och la mig. Han kom efter och fråga vad det var, medans hans polare satt kvar i vardagsrummet. Han fick slänga ut dom och sen kom jag ut i stora rummet och värsta bråket drog igång. Jag tyckte han sårade mig pågrund av det han sa. Och jag menade på att man får kompromissa. Jag vill gifta mig med honom i framtiden men inte bli vigd av en präst. Iaf vi var helt oeniga och jag sa bara "jaha, då är det väl inte lönt att du stannar med mig"
Efter att jag sagt det så fick jag frispel på mig själv, sparka undan soffbordet och skrek. Gick upp och drack vatten och lade mig ner i soffan. Efter en stund gick han och la sig bredvid mig och höll om mig. Han sa att han tolka allt som rop på hjälp när jag fick mitt utbrott. Jag blev ju rädd att han skulle dra ifrån mig. Usch, den känslan är det värsta som finns.
Dagen efter så sa jag till honom "Ok, vi döper våra barn i kyrkan och gifter oss i kyrkan!" Men hela grejen är ju den att det blir jag som får ge mig. Han vägrar kompromissa. Och jag kände att varför är det bara jag som ska ge med mig?!

Slutar antideppen funka på dig efter ett år?

Frisk och frisk - det finns möjlighet att lära sig hantera det och leva med det så att man mår så bra som möjligt. Det är därför MBT är så effektiv, då både mentaliseringsförmåga och agentskapet är uppfuckat, och det är vad MBT fokuserar på. Att det tar tid beror på att det tar tid att lära om. Det märker jag på gruppterapin - vi har ett par som har gått länge och de tänker mer "outside the box" än oss som är nya.

Min barndom var trygg och bra tycker jag. Har hört att många med borderline har haft otrygg barndom och varit med om trauman som sexuella utnyttjanden i barndomen. Men inget sånt. Jag hamnade ganska mycket i bråk i skolan ända sedan lågstadiet, mest med killarna i klassen. Ibland bara tjabbel men ofta även att vi slogs. Det lugnade ner sig lite högstadiet. Minns en gång i mellanstadiet att jag och en kille i klassen under bråkade verbalt och jag sen blev less och tog en skridsko och sa att jag skulle kasta den på honom, men gjorde det aldrig. Har bott mitt ute i ingenstans tills jag började gymnasiet och flyttade, har därför inte haft så mycket vänner. Kanske är därför jag fortfarande har så jättesvårt att knyta nya kontakter.