Borderline

Ja just att få bra redskap att använda vid ångest, impulsivitet, ilska osv ...är en nödvändighet för att komma någonvart med vår diagnos. Att lära sig välja bättre allternativ, tänka efter innan man gör/säger något osv

Just där är Dbt o Mbt väldigt bra, i Dbt lär man sig mycket om olika färdigheter som det kallas. Tex. vara medvetet närvarande så ofta som möjligt, ofta lever man bara på, istället för att stanna upp, tänka efter, göra en sak i taget. Man får olika övningar att jobba med, hoppas han får börja en sådan terapi.

Mbt (mentaliseringsbaserad terapi) handlar mer om relationer, känslor...hur man tänker, känner i olika situationer, hur man påverkar andra med sitt handlande. Man tänker och pratar kring sina och andras känslor. Väldigt nyttigt, tror Många skulle behöva lära sig sånt, inte bara vi med diagnoser  

Ha en toppendag i solen (om solen är framme :P  

Jag misstänker att jag har borderline när jag läser den här tråden. Jag har läst på mycket nu om det och dess symptom och är nästan säker på att jag har det. Kollade även på den dokumentären som länkades i tråden. 

Känner mig väldigt uppgiven för jag trodde att allt jag hade var depression och att det skulle bli bra nu när jag får hjälp men om jag nu har borderline kommer jag ju aldrig att bli frisk från det på samma sätt som man blir frisk från depression.  

Vet inte om jag ska prata med min läkare om detta. :(

Asså jag känner ju dåligt samvete för hon ringde mig samma dag som det hände och jag svarade inte. Brukar inte göra det när jag mår riktigt dåligt. Och det visste hon om. Så de känns såklart lite jobbigt. Känner mig värdelös för jag har inget jobb och för att jag är rädd för att misslyckas när jag väl får ett. Tycker det är lite svårt med nya människor ibland... Kram på dej!

Du ska absolut prata med din läkare om du misstänker dig ha någon diagnos. Det är inget att skämmas för, många som har det och vi är inga idioter eller galna på något sätt ;) Borderline är ju som du säkert förstått en personlighetsstörning och man kan bli frisk. Även om det är en lång process. Det finns god hopp och du kan snabbt bli hjälpt och må bättre, försök få till en utredning, Du är inte ensam, vi är här för dig Skönt att kunna bolla och fråga, byta erfarenheter med varandra.

Och Välkommen till tråden  

Förstår hur du tänker men som du säkert förstår har du inte ansvar över hennes liv. Det är något vi får lära oss, inte klandra oss själva för de val som andra tar. Det är ju inte så att du inte brydde dig om henne, hade du vetat hur nära hon var hade du säkert svarat, du mådde själv dåligt just då, 

var ni nära varandra? 

Vet precis den känslan av värdelöshet, för jag upplever detsamma. Har inget jobb (inte haft sen 2005) inget körkort (38år!!) klarar inte av enkla vardagssaker som andra bara rycker på axlarna åt. Är inte den aktiva mamma jag planerade vara. Jag har mycket självhat och det tar sååå mycket energi från mig, som jag kunde lägga på annat viktigt.

Men hur klyschigt det än låter så duger vi precis som vi är, även om det är svårt att tro på det, jag vet

Kram
         

Det som är jobbigast för mig är just det att så fort något blir svårt eller det blir konflikter så flyr jag. Jag vet inte hur jag ska behandla min partner och stöter bort honom/henne istället för att lita och luta mig emot för att få stöd. Jag söker konflikter för att skada mig själv även om jag är konflikträdd.

Som nu ganska nyligen, jag hitta en del sms min pojkvän skrivit med en annan tjej och efter det har jag börjat stöta bort honom mer och mer. Men han vet inget om att jag vet. Misstänker att han är otrogen emot mig. Så det har fått mig att börja skriva hjärtan och puss och sånt med andra :/

Nyligen diagnostiserad med Borderline. Vetat om det ganska länge då jag påbörjade DBT inom BUP. Självklart sa jag upp mig då jag "hade andra planer med livet". Är gravid. Fått ett familjehem specialiserat på mamma-barn. Blev misshandlad av pappan. Var inlagd på Psyk då jag fick diagnosen för ca två veckor sedan. 

Ursäkta att det tog tid innan jag svarade. 

Låter jobbigt! 

Du har inte tänkt på att konfrontera honom om sms:n? Är du rädd att han lämnar dig isf?

Inte ovanligt att det med att du behöver bekräftelse av andra efter något sånt här, var i samma sits för ett par år sedan. Hade försökt få min man att fatta...han såg mig inte, engagerade sig inte i vårt förhållande alls. Så tillslut sökte jag bekräftelse från andra män, omedvetet till en början, som sen blev mer allvarligt och jag tillslut kastade ut min man. Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag trodde mig bli kär i en annan man jag aldrig ens träffat över nätet. Jag var inte mig själv, gjorde och sa saker som jag idag inte förstår mig på alls. Det tog 3 mån innan jag "vaknade" till och förstog vad jag hade ställt till med och ville tillbaka till min man. Det  var ett KAOS av dess like som jag hann ställa till med. Idag bor vi ihop igen. Så allt det där för att jag inte kände mig sedd i mitt förhållande.

     

Välkommen till tråden

Det låter som att du har det väldigt tyufft just nu, legat inne på psyk, är gravid och ska bo på ett familjehem. Hoppas att det snart stabiliseras och att du kan finna lite tröst här och skriva av sig. 

Det vore rätt skönt. 
Kämpar för att inte dra härifrån med inställningen att jag vill något helt annat.
Impulsiviteten i "ändrade livsplaner" är bland den värsta.